Myten om drag queens och transpersoner som farliga sexualförbrytare etableras snabbt nu. Vi har alla hört berättelserna om hur drag queens som läser sagor för barn egentligen är pedofiler i biblioteksmiljö och myterna om män-utklädda-till-kvinnor som utgör ett hot mot fina ciskvinnor i omklädningsrummen. I grunden banalt böghat odlat av straighta män som räds sina egna homoerotiska böjelser, en lika klassisk som felaktig skräckmyt. Men den är inte ensam.
För medan en del pekar ut transpersoner som sexualförbrytare så tycker andra att transpersoner är ofarliga men sinnesförvirrade människor som inte begriper något om sig själva, i synnerhet inte vilket kön vi har. Typiskt nog ges förövarrollen enbart till ”männen”, medan vi andra, transmän och ickebinära som registrerades som kvinnor vid födseln, ses som kvinnor och oftare ges rollen av hjälplösa offer.
Det är lätt att fokusera på hatpropagandan. Den syns mer och har välkända avsändare inom radikalhögern och den kristna högern. Men berättelsen om transpersoner som psykiskt sjuka och förvirrade är lika förödande. Den tar ifrån oss transpersoner rätten till vår identitet och säger att vi inte bör tas på allvar. Den glider också oftare under radarn, för de som sprider den är inte alltid hatiska fotsoldater i den blåbruna svansen. Den sprids även av förmodat kunniga läkare som Christopher Gillberg, och av förment feministiska kvinnor som Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman.
Det här går givetvis inte ihop. Transpersoner kan inte både vara monstruösa, bedrägliga sexualförbrytare och förvirrade stackars tonårsflickor som behöver räddas från sig själva. Ändå sprids båda myterna inte sällan av samma personer. Även av kvinnor som säger sig vara feminister.
Vi görs till monster som ljuger om vår identitet eller till förvirrade galningar som inte begriper vilket kön vi har.
Feminister som antas vara progressiva i sin syn på kön, men faller pladask i det könsstereotypa diket när det gäller transpersoner. När unga transmän, som i Ekis Ekmans famösa bok ”Om könets existens” från 2018 omtalas som förvirrade och hjälplösa unga kvinnor vittnar det om en obehagligt konservativ syn på just unga kvinnor. Och synen på transkvinnorna som män och därmed potentiella sexualförbrytare i samma bok fulländar den biologistiska synen på kön.
Den synen på transpersoners kön delas av fler än transexkluderande feminister och förutsätter att könsidentitet inte existerar. Man förnekar alltså det vetenskapliga konstaterandet av könsidentitet som fristående del av komplexet kön, parallellt med biologiskt kön och genus. Och förnekar bokstavligen miljoner transpersoners egna erfarenheter och identiteter. Vi görs till monster som ljuger om vår identitet eller till förvirrade galningar som inte begriper vilket kön vi har. Det är svårt att försvara sig mot den typen av propaganda.
Det blev ännu svårare när hypotesen om Rapid Onset Gender Dysphoria (ROGD) började spridas. Allt började 2016 med att forskaren Lisa Littman hade en hypotes om att unga drabbades av något hon kallade Rapid Onset Gender Dysphoria, genom att ”smittas” av idéer om att de var transpersoner via sina sociala nätverk. Hon försökte bevisa sin hypotes via en onlineundersökning av föräldrar som trodde att deras tonåringar hade uppvisat plötsliga symptom på könsdysfori. Föräldrarna rekryterades från tre antitranswebbplatser.
Det hindrar inte att svamlet om ”transsmittan” sprids till Sverige.
Littman publicerade sin studie 2018 och fick snabbt stark kritik, bland annat för sin bristande metodologi. Djupt konservativa och transfoba föräldrar är knappast en objektiv kunskapsbas för att förstå tonåringars könsdysfori. Att hbtq-ungdomar söker stöd från varandra i konservativa miljöer är heller inget nytt. Studien avpublicerades redan efter två veckor och fick återpubliceras först ett halvår senare, efter granskning och omfattande korrigeringar.
ROGD har inte erkänts av någon större yrkesorganisation. Ett stort antal tunga medicinska organisationer och nätverk har tydligt tagit avstånd från Littmans idéer, däribland World Professional Association for Transgender Health, American Psychological Association och American Psychiatric Association.
Det hindrar inte att svamlet om ”transsmittan” sprids till Sverige. Först ut är det nystartade lobbynätverket Gender Identity Challenge Scandinavia, GENID, ett norsk-svenskt nätverk med kopplingar till både den kristna högern och transexkluderande radikalfeminister. De skriver till Socialstyrelsen november 2018 och kräver en granskning av den könsbekräftande vården för unga. Bland annat hävdar de att ”En färsk studie bland föräldrar till nydebuterade unga personer med könsdysfori drar slutsatsen att det i många fall handlar om en social smitta.” Fotnoten går till Littmans avpublicerade och kraftigt kritiserade studie. De som signerar brevet kallar sig ”en grupp professionella och närstående.” Men samtliga signaturer tillhör GENID:s kärntrupp. De verkar alltså under ytan, men är effektiva och inom ett år har GENID spritt myten om ROGD till ett flertal tunga aktörer, däribland Sveriges Kvinnolobby.
Våren 2019 följer en grupp läkare upp och hänvisar till hypotesen om ROGD som trovärdig, när de dömer ut svensk könsbekräftande vård i en debattartikel i SvD. En vård och en patientgrupp de själva helt saknar erfarenhet av, något de undviker att nämna. Vad som inte heller nämns är att det mest kända namnet bland signaturerna, professor Christoffer Gillberg, är aktiv i GENID.
Det talas om ”social smitta”, ”kultursjukdom” och ”kulturbunden psykologisk smitta”
Bara en månad efter läkarnas debattartikel sänder SVT:s Uppdrag granskning sitt första kritiska program om den könsbekräftande vården, ”Tranståget och tonårsflickorna” som senare fälldes i Granskningsnämnden. Retoriken är märkbart lik den som GENID och Gillberg använder och även Uppdrag granskning hänvisar till ROGD och Littman. Flera aktörer från GENID medverkar i programmet, inklusive en av grundarna som hänger ut sin egen vuxna son som förvirrad tonårstjej.
Sen rullar det på. Högerpopulistiska och högerkristna debattörer, några debattglada läkare, GENID samt transexkluderande feminister etablerar tillsammans bilden av ”transsmittan”, som om den faktiskt vore en vetenskapligt erkänd teori. Konservativ kristen press och alternativmedia hjälper till, ihop med Fokus och Uppdrag Granskning. Men inom forskningen fortsätter den massiva kritiken av Littmans idéer, det dyker till och med upp regelrätta studier som motbevisar det hon aldrig lyckades bevisa. Expertisen inom svensk sjukvård avfärdar hypotesen, Socialstyrelsen befattar sig inte med den. RFSL har till och med publicerat en faktasida om varför Littmans idéer är struntprat. I verkligheten existerar inte ”transsmittan”.
Det hjälper inte. Fyra och ett halvt år efter att hypotesen om ROGD avfärdats av alla seriösa aktörer sprids den fortfarande som sanning av mindre nogräknade debattörer. Det talas om ”social smitta”, ”kultursjukdom” och ”kulturbunden psykologisk smitta” och det är ROGD som avses. I dagens faktaresistenta samtalsklimat kan diskussioner om livsviktig sjukvård och mänskliga rättigheter kapas av resursstarka debattörer som medelsvensson gillar, även när debattören inte har fakta på sin sida. Det är oerhört allvarligt. Den här ytterst tveksamma propagandan påverkar med all sannolikhet politiska beslut om både könsbekräftande vård och andra mänskliga rättigheter för transpersoner.
Lukas Romson, jämlikhetskonsult och transexpert
LÄS MER:Kvinnorörelsen sprider obehagliga myter om transpersoner
LÄS MER:Den brittiska hysterin över transrättigheter sprider sig
LÄS MER:Kritisk diskussion om könsbyte för unga kan vara livsavgörande
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
