I självbiografin ”Min väg från flykting till hela Sveriges polis” skriver Nadim Ghazale om ”krattorna”. Det är hans ord för de första svenskar som han lärde känna och som välkomnade familjen till det nya landet. De som krattade undan hinder och visade vägen. Två damer i sextioårsåldern från Ljungskile, Eva-Lena och Eivor, blev den sjuåriga Nadims första svenska kompisar. De bjöd på fika i köket, visade skärgården och presenterade honom för tjejerna i Ace of Base. De gav familjen ovärderlig hjälp med hur svenska myndigheter fungerar.
Nadim fick snart en jämnårig vän i klasskamraten Tobbe Svensson. I hans familj lärde sig Nadim svenska. Här fanns personer att härma och som kunde rätta hans språk. En plommon? Ett plommon? Tobbe pushade honom att följa med till fotbollsträningen och fixade fram avlagda fotbollsskor och benskydd.
Som vuxen och polis reflekterar Nadim Ghazale över de segregerade bostadsområdena dit han ofta åker i tjänsten. Här saknas naturliga kontaktytor mellan nya och etablerade svenskar. Många barn har aldrig besökt ett hem där det bor personer med flera generationers rötter i Sverige.
Det finns en allmän oro och uppfattning att det ideella arbetet minskar i Sverige, enligt professorerna Johan von Essen och Lars Svedberg. Men i den nyutkomna antologin ”Engagemangets gestaltningar” visar de att oron är obefogad. Omkring hälften av den vuxna befolkningen uppger sig ha arbetat ideellt under det senaste året, och engagemanget har legat på en stabil hög nivå under de senaste trettio åren. Slutsatsen är att människor i Sverige är mer aktiva och engagerade än vad många forskare, politiker och allmänhet antagit; men också jämfört med de flesta andra länder. Samtidigt har hälften av befolkningen inte engagerat sig det senaste året, där en av anledningen som återkommer är bristen på tid.
Många barn har aldrig besökt ett hem där det bor personer med flera generationers rötter i Sverige.
Samma argument återkommer även i boken ”Artivism – Konsten att göra fred” där författaren och civilkurageforskaren Brian Palmer menar att ett av de största hoten mot att visa aktiv medkänsla är den inbillade eller verkliga tidsbristen. I en intervju med författaren Malin Aghed berättar han om en studie som har gjorts på olika platser under decennier. I studien låtsas en person vara i behov av hjälp på en trottoar. När människor passerat, oavsett om de hjälpt till eller gått förbi, får de frågan om varför de gjorde det val de gjorde. Huvudanledningen att inte hjälpa till brukade vara rädsla eller att det känts obekvämt. Men i en nyare studie i New Jersey upptäcktes att den främsta orsaken förvandlats till tidsbrist. De vanliga svaren är numera: ”Jag har så mycket att göra” eller ”Tänk om personen behöver hela min eftermiddag”.
Men det är inte så mycket tid som behövs. Exempelvis visar utvärderingar från organisationen Nya Kompisbyrån, som ordnar möten mellan nyanlända och etablerade svenskar, att i princip alla de nya svenskarna känner sig mer välkomna i landet redan efter en träff. Det är en viktig insikt för de som tvekar på att engagera sig i den sortens aktiviteter, av rädsla för att inte hinna.
I ett alltmer splittrat och segregerat Sverige domineras debatten av åtgärder inom polis, skola och socialtjänst, men frågan är vilket ansvar civilsamhället har för att skapa ett mer inkluderande samhälle. Vad är vi beredda att offra av vår tid och vår bekvämlighet? En vanlig inställning är att bolla över ansvaret till politiker och myndigheter, men inget kan ersätta effekterna av det genuina mellanmänskliga engagemanget. Det är på så vis en människa kan känna sig värdefull och välkommen.
Nadim Ghazale tar läsaren tillbaka till den första tiden på västkusten efter flykten från Libanon. Han vågar inte tänka på hur hans liv skulle ha sett ut utan kvinnorna i Ljungskile som skänkte hopp om en möjlig framtid i Sverige: ”Det visar sig att vi har det man behöver mer än någonting annat, var man än befinner sig. Vi har någon som bryr sig om oss”.
Medmänsklighet behöver levas i praktiken. Och vi kan alla göra en liten del för att påverka samhället till det bättre.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kan mobilförbudet göra våra barn lyckligare?
LÄS MER:Därför vill inte Patti Smith kallas feminist
LÄS MER:Snart finns klimatkrisen bara på tv
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
