Magdalena Andersson kastade loss med en skamlös kappvändning. Redan före helgens kongress menade den tillträdande partiledaren att Socialdemokraterna borde ha kritiserat Moderaternas migrationsvänliga politik under Alliansens regeringsår. Fräckheten var väntad. Inte bara sett till vad som en längre tid har puttrat i inhemska tankesmedjor – utan i strategierna hos syskonpartier i andra länder.
Socialdemokraterna vann höstens val i Tyskland och Norge och har regerat en längre tid i Danmark. Teckentydarna talar om en ny vår för demokratisk socialism. Och många menar att det beror på – och behövs – en omprövning av tidigare vägval. Kulturradikalism väck, hello nationalkonservatism.
Vi 68:or och 89:or som präglades av löftet om en öppnare värld efter murens fall ser liberala drömmar gå i kras. Höstens bästa analys står statsvetaren Karin Svanborg-Sjövall för i en text i DN om den danska socialdemokratins utveckling. Svanborg-Sjövall påtalar risken för att det svenska partiet inspireras av kombinationen stram migration och ekonomisk politik i ”statssocialistisk riktning” (25/9).
Många pustar nu ut över att Andersson under helgens konferens inte signalerade en öppning för samarbete med Sverigedemokraterna. Men när hon talade om gängvåld och segregationens utmaningar spann hon vidare på den danska linjen. Hårda tag, straff, språkkrav och arbetsplikt för bidragstagare inspirerad av ett förslag som den danska statsministern Mette Fredriksen nyligen la.
Sett till det danska exemplet är det inte otroligt att även svenska väljare kommer att blunda för den människosyn som kommer med ”stram” migration och ”hård” integration så länge partiet påstår sig gå vänsterut i välfärdsfrågor.
Perspektivet behöver vidgas för att visa att föreställningen om att populistiska kurskiften inte alls måste betyda framgång. I hela Europa finns exempel som visar att det kan slå bakut. Inte minst eftersom socialdemokratisk politik kan existera utan socialdemokratiska partier.
LÄS MER:Därför skaver Dambergs förslag om husrannsakan
Etablerade partier som är ansvariga för att välfärden naggats i kanterna tappar väljare och hoppar på populisternas tåg.
Glädjetolkarna som ser en rosornas vår bortser till exempel från de nederländska Socialdemokraternas öde. Pvda var ett av efterkrigstidens klassiska kolosspartier, de som fick 30 procent av rösterna. 2017 fick de fem procent. 2021 har de inte rört sig ur fläcken.
Som statsvetaren Cas Mudde påpekade 2017 (Guardian 14/3) så hade de nederländska partierna sedan millennieskiftet tävlat om vem som talade mest om de tre ”I:na”: invandring, integration, islam. När väljarna egentligen är intresserade av och oroas för bra vård och omsorg, överkomlig för alla.
Det är ett scenario som känns igen. Etablerade partier som är ansvariga för att välfärden naggats i kanterna tappar väljare och hoppar på populisternas tåg. Börjar säga vad de tror att folket vill höra i stället för att långsiktigt reparera det som är dysfunktionellt.
Tvivlarna menar att det har gått bättre i Tyskland. De pekar på Socialdemokraternas vinst, på att partier som Alternativ för Tyskland backade. Det är glädjande. Men vad det betyder återstår att se. Som Financial times skriver så kommer förändring i en nation traumatiserad av 1900-talets historia ofta i kontinuitetens förklädnad (6/9). Med partier som lovar stabilitet och pragmatism i en orolig värld av pandemi, där en kansler lämnar scenen efter 16 år.
Visst kan just det bli en gynnsam plattform för nödvändig ekonomisk förändring. Men den Zukunftsfähigkeit, förmåga till framtidshållbarhet, som krävs i Tyskland har gemensamma drag med de utmaningar som har sänkt socialdemokratin i forna kommunistländer. Som ödet för den stora bilindustrin och en åldrande befolkning – särskilt i forna Östtyskland.
I det tjeckiska parlamentsvalet i början av oktober hamnade Socialdemokraterna (ČSSD), landets äldsta parti, för första gången sedan 1989 utanför parlamentet. De är ett parti som sedan 1990 har levererat regeringar, en president och välfärdsalternativ. De hölls uppe inte minst av pensionärer.
Men i oförmågan att handskas med sviterna efter finanskrisen 2008 banade partiet väg för en ny populistisk era i tjeckisk politik. Miljardären Andrej Babiš parti ANO kunde efter grundandet 2011 svepa fram som en orkan genom att vara emot etablissemanget, och övertog snart Socialdemokraternas väljare. Babiš strödde pengar över pensionärerna, en stor grupp i den skeva befolkningspyramiden som skriker efter unga. Och mot dem ställde han invandrare.
Det påstås ibland att framgång i ett fragmenterat landskap beror på om man kan samarbeta med ytterkantspartier. Men den tjeckiska socialdemokratins koalition med ANO visade tvärtom att avhållsamhet och opposition är livsviktig för den som vill behålla trovärdigheten. Samarbetet innebar att de tjeckiska Socialdemokraternas sista städade väljare, de som hade skytt Babiš oligarkfasoner, tappade sin ursäkt att rösta på S.
När de förlorade dessa väljare blev sossarna desperata och började låta som de nationella populisterna. Inför parlamentsvalet i början av oktober kampanjade ČSSD på att de stoppat ”migrationsinvasionen” av Tjeckien 2015.
LÄS MER:Recension: ”I’ll take your questions now” av Stephanie Grisham
Ungern och Tjeckien behöver liksom östra Tyskland akut folk. Men för socialdemokrater är invandrare numera ett högriskprojekt.
Men om detta är socialdemokratins identitet och politik – varför skulle folk rösta på dem när populisterna är tydligare i frågan? Under en demografikonferens förklarade Babiš och Orbán att invandrare inte ska få ”ersätta” deras befolkning. Att de kommer stimulera barnafödande. Ungern och Tjeckien behöver liksom östra Tyskland akut folk. Men för socialdemokrater är invandrare numera ett högriskprojekt.
Likt de danska Socialdemokraterna ägnar sig Centraleuropas populister och nationalkonservativa därför åt att bygga ett folkhem med betoning på folk i singularis. Med lån från en äldre socialdemokrati som såg det homogena som garant för välfärdsbygget.
Den svenska socialdemokratins vägval med Magdalena Andersson vid rodret spelar således stor roll även bortom nationella ramar. En politik som ställer ”våra” pensionärers välfärd mot ”de andras” dåliga integration – morot för de förra, piska för de senare – kan få allvarliga konsekvenser i form av sortering av olika klassens medborgare beroende på ursprung och på möjligheten till en human flyktingpolitik. Liksom i legitimerandet av inhemsk brunhöger och av andra europeiska länders folknationalistiska politik.
Nog finns anledning att notera en våg för socialdemokratisk politik i Europa. Och att se upp för vilka som tar makten över den.
LÄS MER:Jämför inte Vilks med Burka Songs-rättegången
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
