Hynek Pallas: Därför skaver Dambergs förslag om husrannsakan

Mikael Damberg (S) vill införa hemlig husrannsakan och avlyssning utan brottsmisstanke. Sovjetförfattarna i exil visste allt om att inte ta vår demokrati för given, skriver Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

En kort tid efter sin emigration till Frankrike såg den tjeckoslovakiske författaren Milan Kundera Jacques Brel på en löpsedel. Den franske sångaren gömde ansiktet i händerna, på flykt från fotografer som avslöjade att han vårdades för cancer. ”Plötsligt fick jag en känsla av att möta samma onda som det inför vilket jag hade flytt från mitt land”, skrev Kundera i essäsamlingen ”De svikna arven” (1993).

Exilförfattarens poäng var inte att diktatur och demokrati är samma sak. Essän väcker snarare, med hårresande exempel från säkerhetspolisens övervakning i kommunistregimen, tankar om vilka integritetsinskränkningar vi ser och vilka som är blinda fläckar för oss. Och varför.

ANNONS

Det var därför Kundera jag tänkte på när inrikesminister Mikael Damberg häromdagen klev ut i hasorna på hårdare tag-högern och deklarerade regeringens intention att utreda ”preventiva tvångsmedel” i kampen mot kriminella nätverk.

Det är kanslisvenska för hemlig husrannsakan och avlyssning utan brottsmisstanke.

Dumstruten kommer skava lika rejält om vi med magiska ord som ”gäng” bara sväljer att viktiga gränser överträds.

LÄS MER:Här finns inget tryggt Hollywoodslut

Var ska samhällen dra gränsen? Vi är naiva om vi tror att viss sorts kriminalitet inte kräver andra verktyg. Men dumstruten kommer skava lika rejält om vi inför magiska ord som ”gäng” bara sväljer att viktiga gränser överträds. Den som för en stund lämnar det lokala ser hur argumentationen är en blåkopia på den som västvärlden kokade ihop med ”kriget mot terrorismen” som ursäkt.

Det fick massiva konsekvenser bortom sina goda syften. För det är inte bara så att USA fortfarande brottas med de övertramp som har skett (och det långt bortom avlyssning) på grund av detta. Begreppet är självklart när Kina ska legitimera sina koncentrationsläger för muslimer eller när regimen Orbán blir påkommen med att via spionprogrammet Pegasus avlyssna journalister.

Jag läste rapporteringen om det senare parallellt med András Forgáchs roman ”Modersakter” (och recenserade den i GP Kultur 1/6) – där den ungerske författaren avslöjade att hans föräldrar var angivare åt kommunistregimen – och gråzonen svindlade.

ANNONS

I kommunismen, under kriget mot terrorismen och nu i kampen mot gäng rättfärdigar medborgaren övervakning på ungefär samma sätt: det är alltid andra som drabbas. Själva övervakningen innebär att den långhårige dissidenten, muslimen eller ortenkillen förtjänar det. Ingen rök utan eld, ju. Men tanken att detta är identifierbart utan rättslig prövning – på basis av tro, hårlängd eller umgänge – bör sända kalla kårar i oss långt innan det är ett verktyg i händerna på blåbruna regimer som anser att motvalls journalister är ett hot.

I kommunismen, under kriget mot terrorismen och nu i kampen mot gäng rättfärdigar medborgaren övervakning på ungefär samma sätt: det är alltid andra som drabbas.

LÄS MER:Svenskar lever mononationella liv

Vi tror att den historiska bilden av ”diktatur” och ”demokrati” är facit som ger svar och skyddar oss. Ironin är särskilt drypande när samma höger som annars hojtar högst om DDR-metoder är den som först väcker frihets- och integritetsinskränkande förslag. Som, likt moderaten Iréne Svenonius, har blivit så skickliga på att blockera en journalistik som är nödvändig i en demokrati och i stället ägna sig åt kurerad PR på Instagram som skulle ha imponerar på det sovjetiska partiorganet Pravda.

Är det nytt? Knappast. Se på den färska fiktionaliseringen av hur Hans Holmér skötte Palmeutredningen i tv-serien ”Den osannolika mördaren” – då blev PKK blev sin tids ”terrorism” och ”gäng”.

I reaktionerna på Socialdemokraternas utspel ser jag hur någon uppgivet menar att FRA ju redan avlyssnar allt och andra som skriver om politikernas döda blickar. För mig är båda sakerna mindre intressanta än vad Kundera underförstått menade, vad Forgách påpekar och vad varje belarusisk eller kinesisk dissident kommer att säga dig: att vi faktiskt har fria civilsamhällen. Och att halten i det demokratiska inte ges av historiska facit – utan hur mycket vi står upp för rättigheterna i dem.

ANNONS

LÄS MER:Recension: ”Modersakter” av András Forgách

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS