Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den brittiska journalisten Reni Eddo Lodge är Sverigeaktuell med boken "Varför jag inte längre pratar med vita om ras" som hon kommer att samtala om på Stadsbiblioteket i kväll kl. 18. Bild: Amaal Said

Hynek Pallas: Liam Neesons öde blir ett tecken i tiden

I kväll kommer den brittiska journalisten Reni Eddo Lodge till Göteborg för att samtala om sin omtalade bok "Varför jag inte längre pratar med vita om ras". Hynek Pallas navigerar i en debatt där den ena sidan inte erkänner strukturell rasism och där den andra ser kollektiv vit skuld.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under 1920-talet träffades författaren Karel Čapek och den tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk för en serie samtal. De diskuterade bland annat antisemitism. Masaryk hade 1899 försvarat en jude som stod anklagad för att ha utfört ett ritualmord.

Čapek, som visste att presidenten hade uppfostrats i ett antisemitiskt hem, frågade hur han hade övervunnit detta. Masaryk svarade att han alltid hade varit rädd för judar eftersom hans mamma trodde på blodsmyten. ”Så jag har aldrig övervunnit detta med känslan – bara med förnuftet.”

LÄS MER: Personligt, sorgligt och viktigt om migration

Episoden upplevs nog som mossig. Den moderna människan tycks ju tro att hon har lämnat rasismen bakom sig. I chockvågorna efter Förintelsen rensades ordet ”ras” ur vokabulären – särskilt i Sverige. Här framställdes efterkrigstidens socialdemokrati närmast som ett vaccin mot att medborgarna skulle kunna bli rasister. Vem behöver då öppna samtal om att sammanhangen som fostrar ger konsekvenser?

Boken är en lyckad historielektion och en oroväckande indikator på var samtalet om rasism befinner sig.

Det var därför en händelse som såg ut som en tanke när Hollywoodstjärnan Liam Neeson nyligen fick löpa gatlopp för att ha berättat om en 40 år gammal incident där han hade gett sig ut för att döda en svart man efter att en väninna blivit våldtagen – samtidigt som jag slog igen den Sverigeaktuella engelska journalisten Reni Eddo-Lodges uppmärksammade bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”.

Boken är en lyckad historielektion och en oroväckande indikator på var samtalet om rasism befinner sig. Eddo-Lodge berättar en viktig historia om rasismen i Storbritannien. Om slavhandel, vetenskap och politik. Att fördjupa sig i rasism är att förstå hur den samverkar med nationen – dagens engelska rasism är som sociologen Paul Gilroy har påpekat kopplad till starka känslomässiga reaktioner på förlusten av det brittiska imperiet.

Neville Lawrence, left, fadern till den mördade tonåringen Stephen Lawrence anländer till inrikesministeriet i London i maj 1999 tillsammans med sin advokat Imran Khan för att ta del av rapporten om mordet på hans son och den påföljande polisutredningen. . Bild: DAVE THOMSON

Bland mycket annat tar Eddo-Lodge upp mordet på den svarte tonåringen Stephen Lawrence 1993. Att de hårda slutsatserna om institutionell rasism i poliskåren som följde den misskötta mordutredningen (Macpherson-rapporten) är okända i Sverige är beklagligt. Lawrencefallet påverkar fortfarande den engelska debatten – i fjol sände BBC dokumentärserien ”Stephen: The murder that changed a nation” – och med den senaste tidens väktarvåld mot svarta har diskussionen blivit aktuell även i Sverige. Men eftersom rasismen ofta har lämnats utanför samhällsanalys och europeisk historieskrivning är okunskapen inte förvånande.

Som Eddo-Lodge visar har den globaliserade amerikanska kampen mot rasism överskuggat nationella berättelser. I Sverige innebär det till exempel att även om vi inte som Storbritannien samlar statistik baserad på rastillhörighet, så betyder det inte att vi saknar ojämlikhet efter etniska linjer. Tvärtom.

Dessutom är det på sin plats att inse att något skaver om ett samhälle som har haft antirasism som självbild får världens största parti med rötter i nazismen.

Det förvånar därför inte när kampen att förändra samtalet om rasism möts av bakslag – i Sverige kan Ivar Arpis och Adam Cwejmans bok ”Så blev vi alla rasister” (2018) som förespråkar en färgblind samhällsanalys nämnas. I en amerikansk kontext har detta undersökts av historikern Carol Anderson som i ”White rage” (2016) beskriver hur medborgarrättsliga avancemang möts av motgångar och ilska.

LÄS MER: En plädering för universalismen

Fast bakslaget leder även till en ökad polarisering och tendenser till hudfärgsbaserad separatism som märks i Eddo-Lodges bok. Titeln kommer från en bloggpost hon skrev 2014. Provokationen fick uppmärksamhet men handlade om varför hon inte pratar med de vita ”som vägrar acceptera att strukturell rasism och dess symptom verkligen existerar”. Vilket hon såklart, med en bästsäljande bok och föreläsningsturnéer, får göra ändå.

Det ilar av olust när en vit kvinna i boken berättar om skammen över sina privilegier – ett stycke som på samma gång andas katolsk bikt och borgerlig avbön i kommunistdiktaturer.

Men som Lidija Praizovic skriver i en läsvärd kritik (Aftonbladet 13/11/18) så presenterar ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” en världsbild som på det hela består av onda vita förövare och goda svarta offer. Det ilar av olust när en vit kvinna i boken berättar om skammen över sina privilegier – ett stycke som på samma gång andas katolsk bikt och borgerlig avbön i kommunistdiktaturer. Det blir inte bättre i kombination med Eddo-Lodges syn på yttrandefrihet som något fördärvligt (”ett sätt att skydda vita människor från att bli kritiserade”). Eller rader som att ”vara försiktig med vilka vita människor du litar på när det gäller diskussioner om ras och rasism”.

Det måste finnas sätt att uppmana till individuell förståelse av att vithet är något normativt – att de av oss som är vita har potentiella fördelar i samhället – utan att det automatiskt ska handla om alla vi som eventuellt har dessa fördelar bär på kollektiv skuld. Eller att diskutera hur vit arbetarklass i dag upplever sig vara eftersatt, utan att som Eddo-Lodge vifta bort den diskussionen med att det spelar ”den yttersta högerns retorik i händerna”.

Liam Neesons öde blir ett tecken i tiden, skriver Hynek Pallas.. Bild: Remy de la Mauviniere

Tankegångarna i den illa översatta ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” har andra brister: Eddo-Lodge tycks ha samma problem som finns i delar av den antirasistiska rörelsen där ”personer av färg” framställs som om de hade ett skydd mot att kunna bära på den strukturella rasismen i våra samhällen.

Emancipatoriska rörelser har, med Per Wirténs ord (Expressen 10/4/18), en längan efter äkthet. De jagar renhet på ett sätt som när det kombineras med essentialistisk syn på hudfärg är farligt. Och rädslan för att vara en dålig antirasist, särskilt som vit, trissas då upp ännu mer.

LÄS MER: Feminismen har tappat sin dragningskraft

Det är här Liam Neesons öde blir ett tecken i tiden. Ena sidan betraktar strukturell rasism som ett påhitt. På andra sidan finns de som ser kollektiv vit skuld. Så att erkänna rasism blir det fulaste som finns – bättre att låtsas som att det bara hör lantisar och skinheads till. Men Neeson visade hur rasismen fungerar när hans känslomässiga hämndbegär följde föreställningar om svarta män som sexuella rovdjur. Och, utan att skådespelaren likt professor Masaryk eller journalisten Eddo-Lodge hade språket för att 40 år senare rama in det med korrekta ord – så berättade han också hur han veckan efter incidenten hade insett att reaktionen var fel.

Att brännmärka sådant kan bara få motsatt syfte i en nödvändig samhällsdebatt. En debatt som är i behov av mer nyanser och historisk kunskap – och av mindre polariserande böcker.