Lars Vilks var Sveriges mest kända konstnär. Som konceptkonstnär nådde han längre än han någonsin hade kunnat drömma om. Människor som aldrig hade brytt sig om konstscenen kände till flera av Vilks viktigaste verk, och hade gärna en åsikt om dem. Folklig var han kanske inte, men folkkär hade han börjat bli på sina håll, och folkligt avskydd på andra håll. Berömmelsen hade ett högt pris. Han levde ett villkorat, kringskuret liv. Vilks kunde inte ta ett steg i frihet. Han och hans fästmö kunde inte gå ut och titta på stjärnhimlen en stund utan livvakt.
LÄS MER:Konstnären Lars Vilks är död
Lars Vilks var född i Helsingborg den 20 juni 1946. Länge var han bosatt i Höganäs. Som konstnär var han autodidakt. 1987 blev han filosofie doktor i konstvetenskap vid Lunds universitet, på en avhandling i konstteori.
Allt ingick i verket, spillved, spik, pärmar och förtvivlade byråkrater.
Redan 1980 började han bygga på sitt första kända verk, Nimis på Kullaberg. Verket är ett torn av spillved och drivved, uppfört i ett naturskyddsområde, i strid med kommun, myndigheter och markägare. Myndigheterna upptäckte verket 1982 och beordrade Vilks att riva det, vilket han inte gjorde. Nimis blev med tiden 100 meter långt och 25 meter högt här och där. De byråkratiska och rättsliga processerna rymde till slut hyllmetrar med pärmar. Allt ingick i verket, spillved, spik, pärmar och förtvivlade byråkrater. Nimis är latin och betyder "för mycket".
Mordhotades för teckning
2007 ritade Lars Vilks sitt mest kända verk, teckningen Muhammed som rondellhund. Han gjorde ursprungligen teckningen, i akt och mening att visa att konsten inte stod fri. Även konstvärlden hade sina gränser. Först hände ingenting, men när Nerikes Allehanda publicerade teckningen vaknade militanta islamister, i svallvågorna efter den danska karikatyrfejden. Både chefredaktören och Vilks mordhotades.
LÄS MER:Lars Vilks öppnar för att göra "Nimis" laglig
Från den dagen var Vilks tillvaro komplicerad. Hans föreläsningar stördes av hot och protester, till exempel fick en föreläsning vid Uppsala universitet avbrytas. Hans hem i Skåne stacks i brand. Från 2010 levde han med livvaktsskydd dygnet runt.
Debatten om rondellhunden blev långvarig och stundom hätsk. Själv var jag skeptisk till rondellhundens konnotationer av främlingshat och förakt mot muslimer. Det var nödvändigt att hävda två ståndpunkter på samma gång - att aldrig tumma på Lars Vilks yttrandefrihet men hävda rätten att kritisera verkets innehåll.
Lars Vilks utpräglade sinne för humor svek honom aldrig.
Lars Vilks tog tacksamt emot alla synpunkter. Alla åsikter om rondellhunden ingick i verket, precis som byråkratstriderna runt Nimis. Lars Vilks utpräglade sinne för humor svek honom aldrig. Inte minst uppskattade han när "vandaler" hade försett Nimis med ett muslimskt böneutrop.
Vilks var konsekvent och vägrade tillfredsställa vare sig kritiker eller anhängare. När Vilks reste till USA och deltog i högerextrema manifestationer mot islam – för verkets skull – var till och med hans varmaste fans oförstående.
Lars Vilks ville inte ömkas. Och han hade inget emot att bli kallad för feg, medlöpare eller rasist. Så här säger han i Niklas Orrenius intervjubok ”Skotten i Köpenhamn”:
– Det är intressant att klä skott. Att skapa misstankar. Det ingår i konstnärens rätt att undersöka saker. Omgivningens osäkerhet gör hans konstprojekt bättre, säger Vilks.
Rondellhunden krävde dödsoffer
Men det fanns gränser. Vilks stöttade den utstötte, rasistiske affischkonstnären Dan Park. Men han vill inte hjälpa den rasistiske mördaren Peter Mangs med att ge ut dennes visor. Där gick en gräns. En annan gräns var själva dödandet. När Rondellhunden började kräva blodsoffer var det med Vilks egna ord ”inte så roligt längre”.
När Taimur Abdulwahab sprängt sig till döds på Drottninggatan i Stockholm – efter att ha uttalat hot just mot Vilks – skrev Lars Vilks på sin blogg att rondellhunden nu krävt sitt första dödsoffer. Vid terrordådet i Köpenhamn, där Vilks var måltavlan, dödades två andra människor. Då slutade Lars Vilks helt tala om död i samband med rondellhunden.
Lars Vilks var en krävande konstnär, som handskades med svår materia.
Lars Vilks var en krävande konstnär, som handskades med svår materia. Hans rondellhund var ingen oförarglig knähund. Det är oklart om hunden sörjer sin husse, men vi andra sörjer idag en originell man och betydande konstnär. Ingen har som Lars Vilks tvingat oss att på djupet reflektera över yttrandefrihetens mål, mening och gränser.
LÄS MER:Attacker mot konstnärer ökar
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
