Ibland brukar jag läsa teologiska skrifter – inte för att jag är troende utan för att de gör något med tanken, med själva sinnet. Det finns något behagligt undflyende i teologin; i de ständiga, repetitiva försöken att nagla fast det som inte går att nagla fast. Varje gång texterna närmar sig målet, det vill säga gud eller det absoluta, glider de undan, blir mångordiga och oprecisa, ofta mystiska. Jag läser för att dessa texter bygger vackra, men förrädiska katedraler över avgrunden. Det går att vila en stund under de väldiga valven innan allt faller samman igen.
Likadant är det med litteraturen, ja, med all konst. Varje försök att slutgiltigt bestämma dess värde, dess form eller dess ändamål är dömt att misslyckas. Varje närmande till det sanna, det sköna eller det goda är en fantasmagori, ett drömspel bland skuggorna, ett katedralbygge som oundvikligen kommer att bli en ruin.
En banal insikt, kanske, men också nödvändig. All debatt om konstens ändamål eller värde tenderar till slut att bli teologisk, det vill säga en jakt på en fast punkt att fästa estetiken vid, en punkt från vilken det går att säga: Jag har rätt och du har fel. Som nu, när allt från läsande till gestaltning diskuteras flitigt på alla kultursidor och alla verkar vilja få gehör för just sin estetiska gosefilt.
– Litteraturen ska inte bara vara story-telling, säger någon.
– Litteraturen är ett språk som vidgar gränsen för det sägbara, påstår någon annan.
Ja och nej, säger jag. Litteraturen – konsten – måste få vara precis vad den vill: En nonsensdikt, en spionsaga förklädd till seriealbum, en sonett om asfaltläggning, en vrålande Johnny Rotten inspärrad i en torktumlare, ett matematiskt idiom. Eller för att tala med poeten Arthur Rimbaud: ”Diktaren gör sig seende genom en långvarig, allomfattande och medveten sinnesrubbning”.
Varje närmande till det sanna, det sköna eller det goda är en fantasmagori, ett drömspel bland skuggorna, ett katedralbygge som oundvikligen kommer att bli en ruin.
Mot den teologiska impulsen, mot viljan att skapa program och upprop, mot idén om konstens idé, måste vi sätta punkens etos: Anything goes. Okej, jag vet vad ni tänker: Är inte detta anti-program också ett program, om än ställt på huvudet? Är inte punken också en idé?
Jo, visst är det så. Men tillåt mig då att vara befriande motsägelsefull, ja, till och med hämningslös och sanslös. Eller för att anspela på en gammal välkänd filosof: ”Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…”
I essäboken ”Vatten, gåshud – ett otal ord om romanen” jämför författaren Aris Fioretos litteraturen med en manet. Ja, du läste rätt, en närmast formlös varelse; en klump dallrande gelé som i stort sett är ett med sin omgivning, ett obestämbart väsen.
I valet mellan katedraler och maneter, mellan mäktiga byggen som sträcker sig mot himlen och sladdriga nässeldjur som söker sig mot djupet, mot avgrunden, väljer jag alltid maneter – alltså det på förhand formlösa, kanske till och med meningslösa.
Läs mer av Mattias Hagberg:
LÄS MER:Det är inte över med Donald Trump
LÄS MER:Det sega coronalivet måste bli ännu långsammare
LÄS MER:Bilden av ”hillbillyn” är ideologisk
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
