Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Miljonprogramshus i Angered.  Bild: Jonas Lindstedt/Göteborgs-Posten
Miljonprogramshus i Angered. Bild: Jonas Lindstedt/Göteborgs-Posten

Mark Isitt: Kriminalitet och arkitektur har med varandra att göra

”Så länge vi har miljonprogram har vi segregation och så länge vi har segregation har vi gängkriminalitet. Det är jag beredd att ta gift på.” Det skriver GP:s Mark Isitt, som inte är rädd att säga r-ordet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Av Polisens ”särskilt utsatta områden” är 18 av 19 miljonprogramsområden. ”Särskilt utsatta områden” är parallellsamhällen som plågas av – jag läser på Polisens hemsida — extremism, fundamentalism och en hög koncentration kriminella.

Under valrörelsen ropade var och varannan valaffisch på strängare straff och fler poliser: ”Nu får vi ordning på brotten!” ”Redo att knäcka gängen!” ”Hårdare straff för kriminella!” Men inte ett enda parti propagerade för ett vänligare miljonprogram och fler arkitekter. Som om 18 av 19 var en slump. Som om kriminaliteten och arkitekturen inte hade med varandra att göra.

Så länge vi har miljonprogram har vi segregation och så länge vi har segregation har vi gängkriminalitet. Det är jag beredd att ta gift på (eller GHB som jag blivit erbjuden två gånger under besök i Hammarkullen). Och så länge sådana som jag, medelsvenssons från medelklassen, vägrar bosätta sig i Lövgärdet eller Bergsjön, sätta sina barn i skolan i Hjällbo eller Biskopsgården, kommer flerbostadshusen i miljonprogramsområdena förbli kasernbyggnader för samhällets underklass, våra fattiga etniska minoriteter som har landets sämsta skolresultat och landets sämsta tandhälsa och landets kortaste livslängd. ”Sociala koncentrationsläger”, som de kallats. Eller ”getton”, om du så vill.

Om du så vågar. För det har gått troll i debatten. Ett förlupet ord och du riskerar stämplas som främlingsfientlig. Rädslan bland politikerna att göra fel har blivit större än viljan att göra rätt, med följd att de radikala förslagen uteblir. Kommunerna duttar, bollar bidrag hit och dit, man bussar kanske barn till mindre segregerade skolor, de allmännyttiga bostadsbolagen ställer upp med nattvandrare, men ingen frågar hur den här typen av torftig lågprisarkitektur faktiskt påverkar oss, vad den gör med sina invånare. Man kniper käft, ”av omsorg för de boende”.

”Så länge vi har miljonprogram har vi segregation och så länge vi har segregation har vi gängkriminalitet. Det är jag beredd att ta gift på.”

Allra mest infekterat är förstås ”r-ordet”. Men att föreslå rivning, om så bara av något hus här och där, är det så förfärligt? Betonghus i tio plan, en halvkilometer långa – skulle inte de kunna styckas i två eller tre eller fyra delar för att skapa mer av en kvartersstruktur, mer av variation? Eller blåsas bort helt och hållet och ge plats åt radhus och villor? Eller blåsas ut helt och hållet och ge plats åt renoveringsglada kreatörer som på så vis skulle få en chans att forma sitt eget boende, en bostad de annars aldrig hade haft råd med?

En absolut förutsättning för att riva är naturligtvis att det byggs ersättningsbostäder. Och dessa kan inte vara ritade av lika oengagerade arkitekter som på 60-talet utan måste gestaltas med omtanke och empati och placeras i en levande stadsmiljö med kulturinstitutioner och affärer och restauranger och kontor där stadslivet främjar integration.

Det är en uppgradering som dessa ”särskilt utsatta” boende sannerligen gjort sig förtjänta av, försökskaniner som de är i detta überrationella svenska befolkningsexperiment.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Sveriges arkitekter kan lära sig av Ekmansgatan 5

LÄS OCKSÅ: Västtrafik verkar vara uttråkade

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.