När J.K. Rowling började skriva sina "transkritiska” blogginlägg och Twitter-utläggningar 2019 blev jag stressad. Håll dig till dina mugglare, vid-behov-rum och testraler, tänkte jag, som växte upp med Harry Potter-böckerna.
Jag är inte ensam om att som ung HBTQ-person ha dragits till böckerna. De gestaltar känslan av att vara född in i en familj där man inte passar in, eller av att sticka ut i samhället. Att man en dag ska få ett magiskt brev som förklarar allt, som visar att ens svaghet egentligen är ens styrka. Berättelsen är som en queer metafor, även om böckerna i övrigt är normativa kring kön och sexualitet. Att Rowling nu väljer att gå till attack mot en av samhällets mest utsatta grupper är därför oförståeligt.
Den senaste Rowling-debatten gäller den senaste boken ”Troubled Blood”. Den gavs ut i veckan och skildrar bland annat en seriemördare: en man i kvinnokläder. The Telegraph skriver att bokens budskap kan sammanfattas som: ”never trust a man in a dress”(13/9). The Guardian påpekar att den seriemördaren bara är en av flera misstänkta, men medger att det är ”tondövt”(15/9).
Det är tydligt att Rowling inte lider av vanlig ”tondövhet”, utan att hon har ett särskilt intresse för att diskutera transpersoners rättigheter.
Även i ”Silkesmasken”, den andra boken i Rowlings deckarserie Cormoran Strike som kom på svenska 2015, valde Rowling att ha en våldsam och desperat transkvinna som en av de misstänkta.
Det är tydligt att Rowling inte lider av vanlig ”tondövhet”, utan att hon har ett särskilt intresse för att diskutera transpersoners rättigheter. Dessutom verkar hon vara en anhängare av en ny konspirationsteori kring transpersoner och könsbekräftande vård, om man utgår från hennes blogginlägg om saken. Som Maria Ramnehill skrev i en debattartikel i GP i somras: ”J.K. Rowling har köpt antitrans-sektens främsta talepunkter”: ”Transpersoners rättigheter i Storbritannien har under lång tid varit föremål för en hetsig debatt, som kännetecknats av smutskastning, lögner, uthängningar och förvridna sanningar.”(9/6)
Rörelsen, som består av en ohelig allians av anhöriga till transpersoner, radikalfeminister av den gamla skolan och stockkonservativa, hävdar att trans är en trend. Att den könsbekräftande vården och transrörelsen är en konspiration som ”lurar in” oskyldiga barn in i könsdysforiska tankar som inte funnits där innan.
LÄS MER:J K Rowling har köpt antitrans-sektens främsta talepunkter
I reportaget ”Anti-transallians” beskriver journalisten Anna Dahlqvist (Ottar 2/2020) hur antitrans-rörelsen vuxit fram – och kommit till Sverige. Det handlar om ett svenskt nätverk av kritiska anhöriga till transpersoner, som istället för att försöka vara ett stöd, har organiserat sig politiskt och allierat sig med både norska och amerikanska konservativa organisationer.
När det gäller just HBTQ-personer så finns det nämligen en extra dimension: de förvirrade föräldrarna. De dyker ofta upp i medierna nuförtiden. ”Men jag känner ju mitt barn”, hävdar de. Något som man som medlem i HBTQ-communityt bara kan le överseende åt. Ingen känner sina barn utan och innan, även om vissa föräldrar såklart vill tro det.
Men det är svårt att le med tanke på den fruktansvärda statistiken kring transpersoners hälsa. I USA har 26 transpersoner mördats bara i år, enligt HBTQ-organisationen Human right campaign. Självmordstankar, och att ha blivit utsatt för kränkande behandling och diskriminering är vanligt förekommande bland transpersoner också i Sverige (Folkhälsomyndigheten 2015).
Jag har aldrig hört en transperson beskriva den könsbekräftande vården som perfekt. Särskilt inte de som blev tvångssteriliserade av staten innan 2013. Men möjligheten att söka hjälp existerar därför att behovet finns, inte tvärtom. J.K. Rowling och hennes likar blandar alltså ihop hönan och ägget.
En bok som spelar på vår kulturs rädsla inför råttan-i-pizzan-myten om män som klär ut sig till kvinnor för att kunna begå övergrepp.
Det är också här som Rowlings litterära seriemördare kommer in. Rowling har själv tidigare förklarat sitt nya ”intresse” för att debattera transfrågor med att hon gör research inför en bok. Vi får anta att det är denna bok hon syftar på. En bok som spelar på vår kulturs rädsla inför råttan-i-pizzan-myten om män som klär ut sig till kvinnor för att kunna begå övergrepp.
Vad är problemet med detta då, tänker läsaren, en transkvinna är ju inte en man i kvinnokläder? Nej, precis, men det är en gammal stereotyp. Netflix-dokumentären ”Disclosure”, producerad av ”Orange is the new black”-skådespelerskan Laverne Cox, som kom i år, beskriver hur dessa stereotyper har funnits i Hollywood sedan filmmediets födelse. För det mesta som ett skämt, en komisk figur, som i ”Mrs. Doubtfire”. Eller som en känd skräcktrop, tänk mördarna i ”Psycho” och ”När lammen tystnar”. Det är bilden av den psykotiska ”mannen i klänning” med en kniv i högsta hugg.
Så de argument som Nick Cohen förde fram i The Spectator (15/9) och som Jens Liljestrand sedan upprepar i sin krönika i Expressen(16/9) om att J.K. Rowling minsann inte ens nämner ordet trans i sin bok håller inte.
Hon behöver inte skriva det, det är den associationen vår transfoba populärkultur redan har gjort åt henne.
Läs fler texter av Sanna Samuelsson:
LÄS MER:Aleksijevitj står inte ensam
LÄS MER:Recension: ”Fantasiskogen” på Galleri 54
LÄS MER:Pride handlar om fortsatt kamp
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
