Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Klimatklassikern som förändrade en hel värld

Rachel Carsons ”Tyst vår” beskrivs som startskottet för den moderna miljörörelsen, Debatten om boken ledde bland annat till att DDT förbjöds. Fredrik Nyberg skriver i den nya serien ”Att skriva oron” om litteraturen som ändrade vår syn på klimatet – från 1960-talet och framåt.

Hur var det i USA i början av 1960-talet? En optimismens tid? Bio och bilar. Inga fallande bomber utan i stället framtidstro, en snabb teknisk och ekonomisk utveckling och ett behagligt, förutsägbart klimat. Sannerligen inga mörka moln på himlen och de ”bomber”, den uppsjö av kemiska bekämpningsmedel, som Rachel Carson lokaliserade i den banbrytande boken ”Silent spring” (på svenska ”Tyst vår”) från 1962 påminner mer om ”de mycket små arsenikdoser” Viktor Klemperer fann i studiet av det tyska språkets förvandlingar under tredje riket.

Rachel Carson var marinbiolog och boken ”Tyst vår”, som ofta beskrivs som startskottet för den moderna miljörörelsen, innebar hennes stora genombrott som författare och opinionsbildare.

Till en början tycktes dessa gifttillsatser vara helt ofarliga, men allt eftersom de formerade sig i större ansamlingar och i allt högre koncentrationer, kommer de, hävdade både Klemperer och Carson att bli förödande. ”De”, skriver Klemperer i boken ”LTI. Tredje rikets språk, ”sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”. Carson i sin tur talar om ”förgiftningskedjor” och ”biologiska mångdubblare” som processar och förvandlar mikroskopiska och därmed tillsynes ofarliga giftmängder till större och snart dödliga doser.

”Tyst vår” börjar med en kort skildring av ett Eden, eller åtminstone av en fiktiv stad i ”hjärtat av Amerika” där det en gång i tiden rådde total harmoni mellan natur och kultur. Snart visar sig dock ”ormen” och ingenting är sig plötsligt likt. Höns, får och boskap dör. Det står: ”Överallt mötte man dödens skugga.” Också bland människorna börjar nya sjukdomar uppträda. Friska och lekande barn blir plötsligt, mitt i leken, sjuka och dör efter några timmar. Fågelsången tystnar.

Serie: Att skriva oron

Oron över klimatet har blivit ett tillstånd som kännetecknar vår tid. Det är tack vare forskare, aktivister och journalister som medvetenheten har kommit dit, men klimatklassikerna har också lett till viss konkret politisk förändring. Fredrik Nyberg skriver i serien ”Att skriva oron” om klimatböckerna som förändrat vår värld.

Först ut är Rachel Carsons ”Tyst vår” som kom 1962 och på svenska ett år senare. En bok som brukar beskrivas som startskottet för den moderna miljörörelsen.

Rachel Carson var marinbiolog och boken ”Tyst vår”, som ofta beskrivs som startskottet för den moderna miljörörelsen, innebar hennes stora genombrott som författare och opinionsbildare.

Dödliga sjukdomar, våldsamma pandemier som drabbar djur och människor var inte, då Carson skrev fram detta syndafall, något nytt under himlen. Det unika med det perspektiv Carson anlägger i ”Tyst vår” är att hon menar att det denna gång var den samtida, faktiska, icke-mystiska människan som släppte ut ormen. ”Det var inga häxkonster, inga fiendeaktioner som hade tystat det nya livets återfödelse. Det var dess egna invånare som gjort det.”

Carson kom som skribent att bli en pionjär i det upplysningsarbete som handlar om den mänskliga kulturens negativa påverkan på den natur som den utgör en del av. Hon lokaliserar det antropocena tillståndet innan begreppet myntats och i hennes tidiga fokus hamnar alla de kemiska ämnen – de syntetiska nyskapelser – ”människans egen uppfinningsrika hjärna” frambragt och som sammantaget är ämnade att bekämpa de ”plågoris” – insekter, ogräs, råttor och andra organismer – som sätter käppar i hjulen för vår gemensamma kultiveringspraktik, det vill säga den förenkling av landskapet som dirigeras av människoartens vilja till expansion, profit och agens.

Den långa rad av giftdrivna, intensiva utrotningsprocesser Carson avslöjar i ”Tyst vår” går i historiens ljus att uppfatta som tidstypiska, som ett led i en situation där människan anser sig äga total nyttjande- och bestämmanderätt över den miljö hen är en del av. Att bespruta skogar, åkrar, vattendrag och sin egen trädgård var då Carsons bok skrevs en alltmer självklar del av ”civilisationens välsignelse”.

Grundläggande för Carson är det faktum att naturen – landskapet – sällan eller aldrig opererar med stängda eller slutna rum. Vattendrag, livsformer och olika habitat står i ständig förbindelse med varandra. Detta innebär att en lokal insats med ett syntetiskt bekämpningsmedel vid en populär fiskesjö är i det närmaste omöjlig att begränsa. Giftet transporteras – samtidigt som det också uppåt genom näringskedjan koncentreras – över stora arealer och kan resultera i skador på djur och växter långt ifrån den ursprungliga platsen.

En nedsmutsning av grundvattnet, skriver Carson, ”är detsamma som en nedsmutsning av allt vatten överallt”. Det gift som människan sprider ut över specifika platser och för att bekämpa en enskild art vet inte av några gränser. Detta artöverskridande och globala perspektiv, som sedan och allt intensivare kommer att betonas i tänkandet, analysen och diskussionen om vårt klot och dess framtid, är en viktig insikt i ”Tyst vår”. Termen ”global warming” genererar i dag väldigt många sökträffar.

Det gift som människan sprider ut över specifika platser och för att bekämpa en enskild art vet inte av några gränser.

LÄS MER: Vi går en tyst kust till mötes

Ytterligare en grundtes i ”Tyst vår” är att människans försök till lösningar av specifika problem i hens omvärld påfallande ofta i sig leder fram till nya och i många fall än värre problem. Carson menade under giftbekämpningens tidiga epok att vi i stället för att vräka ut en massa kemikalier i vissa fall borde efterapa naturen. För att inför andra problem anpassa oss och inte göra någonting alls. Att sedan olika typer av biologisk bekämpning av den typ Carson exemplifierar och förordar i sig visat sig vara kontraproduktiva blir ytterligare bara en inteckning på hur problematisk människans vilja till makt över naturen är. Länge lär arbetstiteln på ”Tyst vår” ha varit ”The control of nature”.

Centralt placerade i boken och kanske också extra drabbande är kapitlen som beskriver den massdöd av fåglar och fiskar som den massiva giftbesprutningen gav upphov till. Den storskaliga kemiska bekämpningen tog fart efter andra världskrigets slut då en lång rad nya och av människan framställda preparat såg dagens ljus (varav DDT kanske var det viktigaste och mest förödande). Detta i kombination med att det efter kriget fanns ett stort överskott av flygplan blev ödesdigert och och okontrollerbart. Människans vana att döda, att utplåna varenda varelse som ”råkar irritera oss” leder naturligtvis till denna specifika arts undergång men i den ”förgiftningsserie” som följer faller också en lång rad andra djur- och växtarter offer.

I dag är klimatet, såväl i Amerika som i Sverige, mindre förutsägbart. Våldsamma bränder – i Amerika, Spanien och Ryssland – liksom omfattande översvämningar i bland annat Sverige och Thailand avlöser varandra. Trots eller kanske på grund av denna i grunden förändrade spelplan förtjänar Rachel Carsons bok i hög grad sitt epitet som pionjärverk. ”Tyst vår” visade sig hysa en performativ kraft och innebar för många ett tidigt och brutalt uppvaknande ur tillväxttankens drömsömn.

Boken bidrog till att skapa en ökad miljömedvetenhet hos allmänheten men också, i sin förlängning, ny juridik och nya myndigheter. I Sverige bildades exempelvis 1967 Statens naturvårdsverk, världens första centrala myndighet för natur- och miljöfrågor. Och DDT förbjöds i västvärlden under det tidiga 1970-talet.

Den ”poetiska kvalité” som ofta tillskrivs texten blir emellertid svår för en samtida läsare att lokalisera, åtminstone i dess svenska språkdräkt. Carson är nogsam i sin undersökande inventering, i sitt redovisande av människans skoningslösa ”krig mot livet självt”, vilket också gör boken lätt monoton. Och att uppbåda litteraritet torde inte heller ha varit Carsons primära syfte med boken.

Då fåglarna – näktergalarna – blir offer och deras sång tystnar ersätter Carson den inte med annan sång utan med hård empiri, med fakta, kritik och en vilja att visa på ”den andra vägen”, en väg som med hjälp av olika ”biologiska lösningar” leder förbi och bortom den kemiska giftbesprutningens ständiga ödeläggelse.

LÄS MER: I vassen väntar en självlysande fågel

Fredrik Nyberg är poet och doktor i litterär gestaltning. Hans ”Ruiner: Första häftet (I - XXII)” kom tidigare i år.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.