Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sofia Lilly Jönsson är kulturskribent specialiserad på klassisk musik och kyrkofrågor. Bild: Rickard L Eriksson
Sofia Lilly Jönsson är kulturskribent specialiserad på klassisk musik och kyrkofrågor. Bild: Rickard L Eriksson

Sofia Lilly Jönsson: Journalistik är inte en sämre sorts forskning

Man kan tycka att forskare skulle respektera journalister för den närmast omänskliga uppgift vi utför. I stället känner jag av ett slags förakt, skriver Sofia Lilly Jönsson i en replik till Arne Nilssons debattinlägg om forskning som tystas av journalister.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är egentligen rätt märkligt att forskare och journalister är så misstänksamma mot varandra. Båda vill samma sak – kommunicera kunskap – och använder delvis samma verktyg: insamling av muntliga och skriftliga uppgifter, faktagranskning, källkritik, skrivande, och så vidare.

Men medan forskarens text är en uppvisning i försiktiga slutsatser, stryker den journalistiska texten onödiga sidospår. Forskarens text är mycket längre än journalistens. Och skillnaden i tid som forskaren respektive journalisten har till sitt förfogande när de skriver kan ibland räknas i år.

Journalisten är generalist och forskaren är specialist.

Ta mig till exempel. Jag har nischat mig som journalist inom musik och kyrkofrågor, och det är ju inte en särskilt bred bas, kan man tycka. Men för en forskare innebär detta enorma fält av andra forskares resultat som de inte skulle drömma om att uttala sig över offentligt. Den klassiska musiken jag skriver om sträcker sig från tidig kyrkosång till Bach, Beethoven, Wagner, och Pärt. Frågar du en musikforskare skulle redan begreppet ”klassisk musik” kräva en utredning innan det gick att skriva något alls.

Man kan tycka att forskare skulle respektera oss journalister, nästan beundra oss lite för den närmast omänskliga uppgift som vi utför. I stället känner jag ofta av ett slags förakt.

Man kan tycka att forskare skulle respektera oss journalister, nästan beundra oss lite för den närmast omänskliga uppgift som vi utför. I stället känner jag ofta av ett slags förakt. Som om journalistiken var en sämre sorts forskning, en ytligare och slarvigare. Men journalistik är inte forskning utan ett annat sätt att kommunicera kunskap, och ibland en annan kunskap än den vetenskapliga.

Vi journalister och forskare måste dock samarbeta med varandra. Därför blir jag olycklig varje gång jag ser en forskare som avfärdar journalistik som gör vad den ska göra. Arne Nilsson (17/9) ser hos kulturjournalisten Hanna Johansson i Expressen (1/8) en oförmåga att söka i bibliotekskataloger. Hon har skrivit att en bok är svår att få tag på och att hon därför delar den med sina vänner. Jag ser ett stilistiskt sätt att säga att intresset är stort i bekantskapskretsen för ett visst subkulturellt ämne.

När Nilsson en annan gång förmedlar kontakt till en radiojournalist med en sjöman vars liv han forskat på blir han förvånad när sjömannen och inte hans bok förekommer i radioprogrammet.

”Journalisten tog upp frågan hur det kom sig att så många homosexuella män arbetade på amerikabåtarna. Vad trodde han om det? Svaret fanns ju i min bok, den studie jag ägnat åratal åt och i vilken den frågan var central bevärdigades inte med ett ord.”

Jag förstår Arne Nilssons synpunkt och hans forskning var givetvis relevant. Men här kan ju faktiskt frågan vara ett sätt att få veta vad just denna sjöman trodde om saken, snarare än att förmedla vetenskapliga resultat. Det är inte ett fel i metoden. Det är ett annat syfte.

Journalisten träder in i allmänhetens ställe och ställer dumma frågor – inte för att allmänheten generellt skulle vara dum, men för att medierna riktar sig till många som inte har några förkunskaper alls. Journalister agerar djävulens advokat. Journalister smickrar. Allt för att få svar på sina frågor. Förhoppningsvis skapar svaren ett intresse hos läsaren eller lyssnaren för ämnet.

Därefter kan forskaren ta vid. Arne Nilsson skriver att journalister tystar forskare. Men forskaren har redskap att själv skriva om sina resultat i dagstidningar och facktidskrifter. Då inom samma ramar som journalistens. Det skulle den ömsesidiga förståelsen för våra skilda gebit inte ta skada av.

Sofia Lilly Jönsson, kulturskribent