För en tid sedan läste jag en artikel i Expressen ( 1/8) om ett par visningar på Hallwylska museet i Stockholm i anknytning till Pride. Under rubriken ”Från salongen till pissoaren i sekelskiftets Stockholm” skrev kulturjournalisten Hanna Johansson bland annat om manligt homoliv i pissoarer och parker i relation till samhällsklass.
Jag tycker att artikeln var intressant. Men den brast i respekt för kunskap. Johansson skrev att männen i parken förblir anonyma och att vittnesmålen om arbetarklassens homosexuella främst utgörs av brottsregister. Samt att ett sällsynt undantag är Eric Thorsells ”En homosexuell arbetares memoarer” sammanställd av Fredrik Silverstolpe.
LÄS MER:Göteborg – bögknackarstaden som blev hbtq-certifierad
Johansson skrev vidare att i hennes bekantskapskrets har ett och samma exemplar av ”En homosexuell arbetares memoarer” cirkulerat i flera år. Hon såg det som ”en lite anakronistisk illustration av hur den queera kunskapstraderingen fortfarande är beroende av semihemliga och implicita nätverk”.
Problemet är att detta inte är sant, i varje fall om vi talar om den tid som berör Thorsell (som var född 1898). Så skriver till exempel journalisten och författaren Dodo Parikas i antologin ”Sympatiens hemlighetsfulla makt” om soldatprostitution i Stockholm i början av 1900-talet. Han har även gjort en radiodokumentär om ämnet.
Kränkningen av min personliga integritet var inte det enda problemet med programinslaget, vad jag talade om som forskare hade strukits bort.
Jag själv skriver i boken "’Såna’ och ’riktiga karlar’" om manligt homoliv i Göteborg 1930-60. Liksom Parikas bygger jag på tillbakablickande intervjuer med män som var med. Det liv de berättar om ägde i hög grad rum i pissoarer och parker, i synnerhet i början av perioden. Olika samhällsklasser deltog liksom män som inte sågs som homosexuella (som titeln antyder var kategorierna hetero/homo inte lika relevanta som de senare skulle komma att bli).
Om Johansson hade besvärat sig hade hon fått kännedom om andra slags vittnesmål än brottsregister. Och funnit att Thorsells bok finns i många exemplar i bibliotek runtom i landet. Det är häpnadsväckande att en kulturjournalist säger sig vara beroende av ”semihemliga och implicita nätverk” för att få del av vad hon kallar för queer kunskapstradering.
Betraktat som ett enskilt fall hade det kanske varit att göra en höna av en fjäder att kritisera Johanssons text. Men den är ett i en rad exempel på hur kunskap tystas för att få till en bra berättelse.
År 2006 blev jag som forskare vid institutionen för genusvetenskap vid Göteborgs universitet uppringd av en journalist som arbetade för en programserie i Sveriges Television som hette ”Böglobbyn”. Anledningen till att han kontaktade mig var att en frisbeebana hade anlagts på ett berg i Slottsskogen i Göteborg där män möttes erotiskt och socialt. Det betydde att bergets funktion som sådan plats kraftigt försämrats. Saken hade uppmärksammats i tidningar.
Jag vet inte om det är lättare att sopa genusforskning än annan forskning under mattan.
Journalisten undrade om jag tillsammans med honom och en fotograf ville gå runt på berget och prata om saken. Det ville jag. När vi gick runt där pratade jag inte bara som forskare utan även om egna erfarenheter av platsen. Någon dag efteråt mailade jag journalisten och sa att jag inte ville att det jag berättat om mig själv skulle tas med. Jag var rädd för att råka illa ut.
Ett par månader senare sändes resultatet. Jag framställdes enbart som deltagare i livet där. Jag anmälde inslaget till granskningsnämnden för radio och tv för kränkning av min personliga integritet. Det blev fällt.
Kränkningen av min personliga integritet var inte det enda problemet med programinslaget, vad jag talade om som forskare hade strukits bort.
För ”Böglobbyn” vägde kunskap lätt mot att få till en bra berättelse, tänk att få tillfälle att bjuda in svenska folket till en bögpark tillsammans med en parkbög!
Eller ta radiojournalisten som skulle göra en programserie om gamla sjömän och bad mig förmedla kontakt med någon som arbetat på amerikabåtarna eftersom hon kände till min bok ”’Såna’ på amerikabåtarna”. Jag förmedlade kontakten, men när programmet sändes blev jag minst sagt förvånad. Journalisten tog upp frågan hur det kom sig att så många homosexuella män arbetade på amerikabåtarna. Vad trodde han om det? Svaret fanns ju i min bok, den studie jag ägnat åratal åt och i vilken den frågan var central bevärdigades inte med ett ord.
LÄS MER:Gränsöverskridarna
Och det finns fler exempel. För ett par år sedan kritiserades programmakarna bakom SVT:s serie ”Kvinnorna på fröken Frimans tid” för att underlåta att berätta att seriens faktaunderlag om rösträttsrörelsen och dess kvinnor i hög grad byggde på kvinnohistorisk forskning.
Jag vet inte om det är lättare att sopa genusforskning än annan forskning under mattan. Men jag vet att vi är många som anstränger oss för att söka presentera och diskutera kunskap på sätt som når bortom akademierna. För att bli hjälpta i våra ansträngningar krävs något annat än att journalister aktivt tystar oss för att skapa en bra berättelse.
Arne Nilsson är docent i sociologi och författare
