Sveriges kulturliv har verkligen torkat bort under coronavirusets framfart, i en hastighet som måste betecknas som exempellös. Efter regeringens begränsningar är allting onaturligt stilla.
Också humorscenen är uppsliten från rottrådarna – ingenting går att genomföra. Kalendern tänjs ut tills den går av. Arrangemang slungas bort till hösten eller grävs ner helt och hållet. Det är en synnerligen kärlekslös tid för landets komiker.
För ett par veckor sedan förklarades det från statligt håll att kulturen nu ska tillskjutas pengar, för att mjuka upp den rådande situationen. Ett krispaket på 500 miljoner är över våren tänkt att spridas ut mellan aktörer och föreningar över hela landet.
Precis detta tog också komikern Özz Nujen upp i en debattartikel i onsdagens GP (8/4). Här menar han att styrande politiker nu på inget vis får upprepa ett vanligt generalfel: att glömma bort standupscenen.
Men hur går det för Göteborgs humorklubbar? Är krigskistan klen och hjärtat slitet? Hur oroliga är stadens arrangörer för framtiden – och hur mycket ängslas de just nu?
"Jag räknar inte med något bidrag"
Hampus Algotsson, som har Ståuppklubben tillsammans med Marcus Bengtsson, målar upp en mycket bister tavla.
– Jag är väldigt orolig, säger han.
– Vi har fått ställa in alla föreställningar under hela säsongen. Det första konkurshotet är visserligen avvärjt, då de flesta som köpt biljett till vårens föreställningar gick med på att omvandla sina köp till presentkort. Det räddade hela ståuppbolaget.
Hampus fortsätter:
– Så nu är jag framför allt orolig för min egen del, och min egen ekonomi – jag vet inte vad jag kommer kunna ta ut framöver.
Väntar ni er något offentligt stöd efter regeringens krispaket?
– Jag tittade på det förra veckan, och då fanns det ingen information att få. Men jag räknar inte med det, inte alls – det verkar vara en skillnad mellan kultur och nöje när det gäller publika medel. Jag hoppas givetvis att vi kan få något, bara ett bidrag, för att täcka upp lite av förlusten – det är en hel del pengar som har försvunnit. Men det är verkligen inget jag räknar med.
Vad tror du att den känslan grundas i hos dig?
– Offentliga stöd generellt går sällan till stand up och andra nöjesverksamheter, vet att många som arrangerar konserter och klubbar har samma erfarenhet. Just stand up har visserligen inget stort behov av offentligt stöd annars, det är ofta ganska billigt att arrangera. Men nu när det inte går att sälja biljetter, när det på riktigt är kris, blir det väldigt svårt.
Hur mycket saknar du Ståuppklubben just nu?
– Extremt mycket. Oftast jobbar jag bakom kulisserna, men nu saknar jag att stå på scen också – det är så otroligt befriande. Man glömmer allt, man är så himla i nuet. Att inte få stå på scen nu när allt är så jävla jobbigt, det är faktiskt ganska hemskt.
"Livestreaming fungerar inte"
Emma Knyckare, som tillsammans med Ina Lundström har Klubb Hybris, är åtminstone inte drabbad av samma ekonomiska vemod.
– Vi har ändå klarat oss från det, säger Knyckare.
– Vi kör klubben en gång varannan tisdag för typ 80 personer, vi lånar Hakets källare – våra utgifter och inkomster går helt jämt ut. Men vi är givetvis väldigt oroliga över Hakets lokaler, och vad som händer om de behöver lägga ner. Så just nu försöker vi uppmuntra folk till att gå och dricka öl på Haket.
Ni uppmanar allmänheten till ökad alkoholkonsumtion?
– Det är precis vad vi gör, haha! Vi började faktiskt ställa in våra föreställningar redan innan förbudet från regeringen om sammankomster under 500 personer. Det kändes inte moraliskt försvarbart att köra klubben i en så liten lokal, vår lilla BDSM-källare, säger Knyckare kärleksfullt.
Ni har inte funderat över att livestreama evenemang?
– Jag tycker personligen inte att det fungerar.
Varför inte då?
– Det är lätt att tro att standup är en monolog – men jag tycker tvärtom att det är den högsta formen av dialog som finns. Bara att man gör den på ett annat vis: komikern säger något, publiken skrattar och låter och skriker tillbaka. Man drar man igång varandra, hamnar i någon slags fin och sällsynt samhörighet – om det där inte finns så blir det väldigt svårt.
"Standup är den högsta formen av dialog som finns"
Mårten Andersson, som styrt Raw Comedy Club med oförtruten iver i femton år, tycks inte riktigt hålla med. Bara för ett par dagar sedan strålade han ihop komikerna Simon Gärdenfors, Marcus Berggren och Svea Sigmund. Sedan lät han samma komiker framträda inför exakt nio människor "utspridda på behörigt avstånd från varandra" i en mindre lokal. Allt detta spelades samtidigt in – och ska under påskafton göras tillgängligt för allmänheten.
– Det var visserligen lite märkligt, menar Andersson.
Hur då?
– Nio personer är ju givetvis extremt få. I Göteborg tar vi in 450 när vi kör på Radisson blu Scandinavia – är det nio personer som misslyckas med att förstå skämtet där så märks det inte. Med om man bara är nio, och ingen av dem fattar en punchline, så blir det verkligen helt tyst. Man står där och tänker – "ok". Därför var det en märklig upplevelse: men inte märkligt jobbigt, bara märkligt roligt!
Göteborg skulle intas
Strategin var utritad och klar: Raw comedy club skulle etablera sig i Göteborg under våren 2020. Sex föreställningar var sedan länge fastställda, flera av dem utsålda. Alla planer sögs sedan upp som av en cyklon, efter regeringens åtgärder och coronavirusets acceleration.
– Jag utgår fortfarande ifrån att vi kommer köra i Göteborg när detta är över, och det kan väl inte hålla på längre än till hösten, det måste vara omöjligt, säger Andersson och låter lite som om han riktar en bön till valfri högre makt.
Hur hårt har ni drabbats av krisen?
– Alla de som köpt biljetter till vårens shower fick sina köp omvandlade till presentkort, eller vouchers som det heter. Så vi har ändå klarat oss bra. Men om detta drar ut till hösten så har vi verkligen stora problem, säger komikern samtidigt som han sätter mobilen på högtalare, och underrättar mig om att han nu ska växla över i ett blöjbyte på sin dotter.
Hur stark är oron bland komiker överlag, upplever du?
– Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig sett så många ledsna och apatiska kollegor under de 20 år som jag har varit verksam som komiker. Jag har verkligen aldrig ett något liknande. Folk är förstörda, de går inte ens att få tag på.
