”Inatt var det i alla fall ingen som behövde sova på golvet”. Den unge volontären nickar med huvudet mot vänthallen bakom sig.
På perrong 1A på Prags centralstation leker små barn tafatt runt en staty medan regnet smattrar mot taket. Att den tjeckiska flyktinghjälpen hastigt inrättades just här efter den 24 februari är ingen slump: Statyn föreställer engelsmannen sir Nicholas Winton som räddade 669 barn, mestadels judar, ur Tjeckoslovakien, före den nazistiska ockupationen 1939.
Det senaste decenniet har Winton, som dog 2015, blivit något av en symbol. Å enda sidan för ännu ett av de offerskap Centraleuropeiska nationer gärna påminner om. Å andra sidan, efter ”flyktingkrisen” 2016 när Tjeckien var ett av de länder som vägrade ta emot flyktingar, en figur som manade till en eftertanke: Om vi räddades, varför räddar inte vi?
Därför var det inte konstigt att statyn i takt med att lilla Tjeckien, ett land utan erfarenhet av flyktingmottagande, tog emot allt fler ukrainska flyktingar blev en symbol för stolthet. Volontärer strömmade till centralen, Winton och de små barnen som statyn håller i handen och famnen draperades med de ukrainska flaggor som syns över hela Prag.
Sen hände något.
Volontären, som heter Petr och går sista året på gymnasiet, kom till centralen tre veckor efter kriget. Han har varit här under den period som Tjeckien har tagit emot i runda tal 350 000 flyktingar. Han har imponerats, och berättar om hur ukrainare som fått fotfäste snabbt kommer hit för att hjälpa till och tolka.
Men, förklarar Petr som avancerat till att utbilda de volontärer som kommer för dagen, andelen frivilliga tjecker sjönk drastiskt för en dryg månad sedan.
Det var inte för att flyktingarna hade slutat komma. I takt med att allt fler ukrainare hamnade i Tjeckien, Polen och Tyskland hastades också slussningen ut i samhället på. Den första vågen mottogs av folk som höll upp skyltar med erbjudanden om bostad. Den andra och tredje hade släkt och vänner på plats.
Det finns en stor mängd vittnesmål om hur just romer genast skickas vidare till Tyskland eller Polen med argument att det inte finns plats för dem.
Vad som ändrades framgår direkt för den som kliver in i den sjaviga avspärrade delen av vänthallen. För den som iakttar barnen som leker på perrongen. Den lille pojken på en för stor cykel som skrämmer livet ur mig när han susar nära tågspåret. Paret som spelar fyrhändigt piano på Centralstationens stora hall med en bebis i knäet.
Ingen av dem är vit.
Ukraina har en romsk befolkning på ungefär 400 000 personer. Ingen vet hur många som har flytt, men en uppskattning skulle kunna göras genom att räkna på tågstationer, tältläger och asylcentrum runt om i Centraleuropa. Där är romerna kvar när andra får bostad.
”De var 600 här förra veckan”, säger Petr som förklarar att han stannat av denna anledning: han skäms för den uppenbara rasism som ligger bakom särbehandlingen. Beskriver hur romska flyktingar stängs ute från regionens centrum för flyktingsassistans. Det finns en stor mängd vittnesmål om hur just romer genast skickas vidare till Tyskland eller Polen med argument att det inte finns plats för dem. Tjeckiens president liksom landets populistiska oppositionspartier sprider påståenden om att romerna är ”ekonomiska migranter” som vill åt de 5000 tjeckiska kronor (drygt 2000 svenska) man kan få i bidrag. Allt fler undersökningar visar att tjecker ifrågasätter hjälpen till flyktingar. Inflationen är kännbar. Det är presidentval i vinter och det finns gott om politiker som utnyttjar stämningarna.
Någon har kontrat med att sätta upp en lapp på ett fönster: ”Om du önskar det så kan du också få 5000 – det är bara att packa det du kan bära i en plastpåse, ta farväl av din man och åka med barnen till ett främmande land”.
När jag besöker centralstationen är det rätt prick 150 personer i salen. Volontären Petr säger att de flesta är ute på stan, så antalet är minst det dubbla egentligen. Han berättar att de har varit här i tio dagar.
”Varit här” betyder att de har sovit där det går. Ibland finns avställda tågvagnar för natten. Ibland inte. Salen är en del av den ursprungliga nyrenässansbyggnad som uppfördes 1870 och de senaste renoveringarna härrör från kommunisttiden. Bekvämligheten är därefter: några träbänkar, kakel, och stora fönster som ger förbipasserande full insyn. En tjeckisk vän som passerar varje dag säger att känslan av zoo är påtaglig. Jag stoppar ner kameran i väskan.
Jag räknar till 40-50 barn under tonårsåldern. De leker, till synes obrydda, som det ska vara. Ändå ligger känslan av trauma lika tungt över rummet som den fuktiga, varma luften, De vuxna kvinnorna är inneslutna, sammanbitna, få vill prata. En medelålders romsk kvinna, fru V från centrala Ukraina, berättar att hon är här för andra gången, efter att ha skickats till Polen där hon inte heller fick den temporära asyl hon har rätt till.
Nästan inga män syns till. De kämpar vid fronten. Det här har blivit en ytterligare anledning till konflikterna: tjeckiska myndigheter säger till pressen att romerna är svåra att placera i boenden eftersom de vill stanna i större familjer. Sådana boenden finns inte menar de. Efter väntsalen har det därför blivit tält. Sanningen enligt volontärer, journalister och forskare jag frågar är att så fort det gällde romerna så blev den byråkrati man la åt sidan när det gällde vita ukrainare viktig igen. Att uppåt två tredjedelar av romerna som har fastnat beräknas vara barn upp till tonåren är inte smickrande – tjeckisk vänsterpress har redan retoriskt frågat vad Winton kunde tänkas anse om den saken.
Romer jag frågar om boendet säger att de vill hålla ihop, särskilt nu. De har, vilket det tjeckiska samhället gärna glömmer, god anledning till det: romska barn togs systematiskt ifrån föräldrar under kommunisttiden. Det ser inte särskilt annorlunda ut på Öst- och Centraleuropas barnhem i dag. Och det är inte mycket under de 30 år som har gått sedan murens fall som, i något enda av de post-kommunistiska länderna, har gett romer anledning att lita särskilt på staten. Företrädare för den tjeckiska organisationen Romodrom, som även de är på plats och hjälpte till, säger att de uttömde sina bostadsresurser på en vecka men inte får hjälp av staten.
I en tragiskt ironisk twist blev Tjeckien häromdagen det första landet i regionen att be om hjälp från Europeiska unionens asylagentur – efter att så sent som förra året velat lägga ner agenturen helt.
Att romerna nu tycks ha blivit en schackpjäs mellan olika länder lär inte bättra på tilliten. Att många av dem är ungerska medborgare menar Tjeckiens inrikesminister Vít Rakušan är en anledning till att många sitter fast på centralstationer, och i de tältläger som man just uppfört i Prags förorter.
Detta kom som en överraskning för många. Men sedan många år strösslar Viktor Orbáns regeringar medborgarskap i det gamla ”Stor-Ungern”, det vill säga grannländerna. Dessa medborgare får rösta i ungerska val, och det finns starka misstankar om att det handlar om röstköp. Men nu, när det är krig, vägrade Ungern ta emot sina ”medborgare” (som aldrig varit där och inte talar språket) och satte dem på ett tåg tillbaka till Prag.
Enligt Petr har många ur den grupp om 150 personer som sitter här – varav långt ifrån alla är ungerska medborgare – just i dag fått klartecken för att åka till Budapest. Jag frågar förvånad om det innebär att det finns ett klartecken, något sådant har inte rapporterats. Tvärtom: Orbán har infört undantagstillstånd och vilka regler Ungern väljer att följa är oklart. Det visar sig att ingen på plats kan svara på vad som egentligen väntar i Budapest.
I en tragiskt ironisk twist blev Tjeckien häromdagen det första landet i regionen att be om hjälp från Europeiska unionens asylagentur – efter att så sent som förra året velat lägga ner agenturen helt.
Varför görs då en sådan skillnad mellan vita ukrainare och ukrainska romer? Ett svar är den återkommande synen på att romer inte är en del av nationen, tvärtom en slags parasiter på den. När jag skrev en bok om tjeckiska romer var det ingen slump att den fick titeln ”Oanpassbara medborgare”. Det är en etikett som går som en röd tråd i Central- och Östeuropa. Ingenstans i bevakningen av de romska flyktingarna nämns att männen, precis som andra ukrainska män, strider. Och att kvinnorna, som så många andra ukrainska kvinnor, vettskrämda flyr med sina barn.
Kriget i Ukraina överraskade alla. Även grannländer som har historisk anledning att misstro Ryssland. Ändå har flyktingmottagandet i Centraleuropa varit imponerande, inte minst då det i så hög utsträckning har skötts av civilsamhället. Men det visar också på riskerna med att det inte finns myndigheter som är förberedda på att ta hand om centrala rättigheter som flyktinghjälp oavsett ursprung och etnicitet.
Då riskerar öppna hjärtan att villkoras för bara de som sägs vara nära en kulturellt och socialt – något som alltför ofta följer yttre attribut – när man gör skillnad på granne och granne.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det går inte längre an att ignorera Östeuropa
LÄS MER:Segerdagen 2022 är stalinistisk fiktion
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
