Häromveckan intervjuade jag Aneta Hickinbotham, producent till den bioaktuella polska filmen ”Lämna inga spår”. Filmen handlar om när kommunistmilisen 1983 slog ihjäl Grzegorz Przemyk, tonårssonen till en oppositionsaktivist. Trots regimens lögner och försök att stämpla aktivisterna som slödder blev fallet så engagerande att det betraktas som ett led i diktaturens kollaps. Ett stycke europeisk historia således.
Men under samtalet nämndes något som fick mig att haja till. Vid fjolårets festivalpremiär ville en internationell samproducent att marknadsföringen kring ”Lämna inga spår” skulle betona intrigens ”universalitet”. Filmen skulle knytas till mordet på George Floyd. Som alla vet rimmar ju USA på universalitet.
”Nu är det inte längre så”, sa Hickinbotham. ”Nu” är efter den 24 februari. Hon är inte ensam om att ha noterat ett visst intresseskifte. Alla som ägnar sig åt det som en gång var östblocket ser förändringen. Folk vill veta saker om regionen. En tidigare konturlös del av Europa börjar träda fram på kartan. Låt vara att det är som analogi: Eftersom länderna har varit utsatta för den ryska aggression som just har tagit väst på sängen, så är man redo att lyssna.
Vi förstår världen genom historierna vi berättar. Sammanhängande förståelse är viktig. Extremfall som Ryssland visar vad som händer när de styrande placerar historia – och historiker – bakom galler och syr ihop ett eget Frankensteins historiemonster. Då kan knytnäven i Kreml bli antifascistisk och Ukraina fullt av nazister.
Men även i demokratin gör enögdhet oss dummare. Fråga en svensk intellektuell om medborgarrättslig kamp i USA. Det är oacceptabelt att inte ha ett hum om årtal och skillnaden mellan Martin Luther King och Malcolm X. Fråga samma person om medborgarrättsrörelser i östblocket. Förbered dig på att förklara att Charta 77 inte bara är ett svenskt punkband.
Vi förstår världen genom historierna vi berättar.
Så passerar det närmast okommenterat när Göran Greider, en av de svenskar som har friast tillträde till landets medier, på bästa sändningstid utnämner sig till dissident på grund av sitt nej till Nato (Studio ett, 16/5). Detta, av en poet, slappa bruk av begreppet ”dissident” öppnar onekligen nya perspektiv – innebar Carl Bildts mångåriga Nato-förespråkande i motsatt politiskt klimat att han var dissident?
Det förminskar framför allt sammanhang där begreppet hör hemma. Som när juridikstudenten Sofia Sapega, flickvän till den belarusiske oppositionsjournalist vars plan tvingades ner i Minsk 2021, häromveckan dömdes till sex års fängelse.
Sådant är inget nytt. ”Lämna inga spår” skildrar hur regimen förstörde en tonårings liv för att han vågade vittna. Lärare, journalister och andra som inte höll tanketakt med styret i östblocket fick lämna jobbet för att skyffla kol. Fast det marxistiska paradisets härskare nöjda sig inte där. När tjeckiska dissidenternas barn avslutat högstadiet blockerades de från vidare studier. Myndigheterna pekade med varm hand mot kolhögen.
När fascisterna i Kreml nu beter sig likadant är det bra att veta hur det en gång var – och hur man gör motstånd. När en grupp Oxford-filosofer på 1980-talet fick kännedom om dissidentbarnens sits organiserade de tillsammans med tjeckiska intellektuella underjordiska seminarier. En verklighetens spionroman. Okänd i Sverige.
Vi hade för länge sedan, och utan omvägar via USA-universalism, behövt dessa historier för att bättre förstå Europa. Hur och varför våra grannar betraktar Ryssland, Nato och EU som de gör. Det minsta vi kan göra är att nu – i elfte timmen – börja lyssna på allvar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sveriges neutrala identitet blev för osolidarisk
LÄS MER:Segerdagen 2022 är stalinistisk fiktion
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
