LÄS MER:Bara kända människor borde få twittra
Det tog inte många minuter efter det kraftfulla omslaget, där en allvarlig Greta står på en klippa med havsskummet yrande runt fötterna, offentliggjorts förrän en hel armé av internetkrigande boomers påpekade att Adolf Hitler minsann också varit Time Magazines person of the year.
Då var den saken klar. Där fick hon sig allt. Greta ägd igen. Som om inte det var en googling bort att Time uttryckligen ger utmärkelsen till den person som gjort mest skillnad under året – på ont eller gott.
Det är nämligen exakt så de fungerar. Sakliga vetenskapligt underbyggda argument om att jorden faktiskt håller på att gå under möts av små hårda älgkluttar till påståenden hämtade från baksidan av Trivial Pursuit-kort.
LÄS MER:Det är dags att vinna ungdomarna tillbaka!
Egentligen är Greta-hatet ett klassiskt fall av skjutande av budbäraren. Folk vet inte hur de ska hantera sin dödsångest – de blir arga och raljanta. De bygger en mental skyddsdräkt av anekdotisk bevisföring och memes. För här ska minsann inte komma någon liten tjej med flätor och göra mig, en vuxen karl som betalat skatt i hela sitt liv, illa till mods.
Egentligen behöver de mest en kram. Att någon klappar dem på huvudet och säger att det är okej att känna ångest över att planeten håller på att bli obeboelig. Det är en helt naturlig reaktion. När de sedan gråtit ut och gett uttryck för all sin uppdämda rädsla kanske man finkänsligt skulle påpeka att det finns mer konstruktiva sätt att hantera sina känslor än att jämföra en 16-årig miljöaktivist med Hitler.
Allt blir bättre när Gretas generation kommer till makten, sägs det. Jag hoppas det. Men livet har ett sätt att göra folk hårda och arga. En gång i tiden var Jair Bolsonaro säkert en liten pojke som luktade på blommor och drömde om en bättre värld han med.
LÄS MER:Alla borde inte få flyga
