Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Trängsel på Gullmarn. Bild: Britt-Marie Brovik

Gaffelfesten på Gullmarn

John Brovik har en perfekt dag ombord på "Gratitude".

En dag på sjön

Det är en dag på sjön

En dag på sjön

Jag vet inte varför, men så fort jag saxar över mantåget på blå kuttern ”Gratitude” så rullar Dagebys dänga fram i skallen. Hela texten minns jag inte, bara de där orden. Och musiken. Stompig, glad.

Jag har hört den framföras live, bara en gång. Det var på Stadsbibliotekets scen en gråblek marsdag när Papa Piders Jazzband satte färg på hela huset med Ulf Dageby som gästartist på klarinett.

– Jag har alltid varit ett fan av Papa Piders, minns jag Dageby sa den gången. Jag stod nära scenen på skoldanserna på Hvitfeldtska, ville bara spela där. Och nu har jag övat som fan och läpparna är blå.

Skepparen. Bild: Britt-Marie Brovik

Jag känner den jazziga rytmen i kroppen, fötterna tar några små egna steg, akter om ratten, när ”Gratitude” seglar ut med hjälp av förseglen och kommer loss. Jag blir imponerad av sjömanskapet. Hur smart och skickligt skepparen Karolina Malmek och hennes unga besättning hanterar den tunga skutan med lugna, precisa manövrar.

Världens gång fick alltså ett flott erbjudande att hänga med och se på nära håll hur det går till när man kappseglar en hundrasextonårig skuta, tillsammans med andra överlevare från tiden när kuttrar, skutor och vita fiskebåtar fyllde hamnarna i Bohuslän.

”Gratitude” byggdes 1903 i England, på varvet i lilla Porthleven, Cornwall, och ansågs tidigt vara en riktig snabbseglare. På 50-talet levde båten ett trist liv som stinkande sillmagasin på Hönö innan den seglades hem till Göteborg och Kryssarklubben. Och nu ett fräscht, tryggt skolfartyg med nya doningar, en fin plattform för utveckling och samarbete.

Toppsegelgasten. Bild: Britt-Marie Brovik

– Man växer med erfarenheten, säger Ingrid, en av instruktörerna i röd keps som sitter kvar hela tiden på skallen i byarna medan min egen håller på att flaxa iväg i ett. Man mår bra när man jobbar ihop och lär av varandra.

Det är gaffelfest på Gullmarn idag. Hela fjorden fylls av traditionella gaffelsegel på fartygsträffen. Det stora nordiska skutracet, i ny kostym designad Ulf Sandström från Asperö, som engagerar massor av folk. Ett trettiotal skutor, från tremastaren ”Westkust” från Edshultshall till sköjten ”Faerder” från Norge. Hundratals seglare i alla åldrar. Publikvänlig bana, som stryker intill kobbar och skär, klippor och kajer.

Däcksgasten. Bild: Britt-Marie Brovik

Det är en ung segling vi får vara med om. Medelåldern på besättningen ”Gratitude” är väl runt 15, 16 år men alla verkar redan erfarna seglare, många känner varandra väl sen en Nordsjövända från Aberdeen förra sommaren. De är på tårna. Vet precis vad de ska göra. Bräck med klyvaren! Ror i lä! Klart att vända! Sätt backstagen!

Jag ser inte en enda mobil på däck. Den ende som fepplar med mobilen är jag själv när jag ska kolla vind och riktning på Kustväderappen. Det känns som om alla i närheten stannar upp och stirrar på mig. Vad sjutton gör han? Håller han på med mobilen när vi kappseglar!

Varje kommando upprepas av alla ombord, det blir som en bubblande, grekisk kör av röster. Snabba fötter fram över däck. Slit med grova fall och skot. Skutan får fart.

Båtsmannen. Bild: Britt-Marie Brovik

Plötsligt studsar en tjej ner från riggen framför fötterna på mig. Jag blir överraskad, råkar nästan komma åt stroppen till min uppblåsbara flytväst; ett ryck där och jag hade rullat iväg som Michelingubben över däcket.

– Jag gillar verkligen att vara uppe i riggen, säger toppsegelgasten Ida i sin livsele med stora hajkrokar som säkrar henne uppe i masten. Jag blir aldrig sjösjuk och vi vet vad som ska göras.

Publikvänlig bana. Bild: Britt-Marie Brovik

Jag ser inte en enda mobil på däck. Den ende som fepplar med mobilen är jag själv när jag ska kolla vind och riktning på Kustväderappen. Det känns som om alla i närheten stannar upp och stirrar på mig. Vad sjutton gör han? Håller han på med mobilen när vi kappseglar!

Det är fantastiskt att uppleva hur skuteliten kappas på vattnet i en rivig sydväst på 11, 12 meter i sekunden. Granna ”Atene” från Tjörn passerar bara några meter bakom häcken på oss med sin tjusiga klipperstäv. Rakt framför ligger ”Astrid Finne” från Öckerö och tampas med ”Eureka” från Oxevik samtidigt som snabba sköjterna ”Laura” från Asperö och ”Godbonden” från Norge piper förbi i lä några meter från klipporna.

På ett ställe blir det extra spännande med en blåvit fritidsbåt som har parkerat mitt i banan när hela tunga flottan kommer jagande. Det blir några mycket svettiga ögonblick ombord på Nimbusen innan draggen kommer upp. Det känns precis som en speciell scen i Lasse Åbergs SOS-film.

Sköjten Faerder, en av många norska deltagare i sommarens skutrace. Bild: Britt-Marie Brovik

Någonstans mitt på Gullmarn tar seglingen slut. Man drar åt handbromsen, vår skuta drejar bi med skotade försegel och vi välkomnas ner under däck på lite skeppskost tillsammans med besättningen.

Det här blir en upplevelse. Kockan Matilda serverar nämligen en suverän kålpudding med färskpotatis, lingon och krämig svampsås, senast jag såg henne var uppe på däck, tillsammans med fem andra tjejer och slet med storskotet.

Kålpuddingen, en av Leif Mannerströms favoriter på Kometen, när den finns på menyn går vi dit. Det har alltid varit en fantastisk husmanskost, och nu får den en extra krydda av själva rummet, av skutans lugna rörelser.

Nu skotar vi hem. Bild: Britt-Marie Brovik

– Det är en konst att laga god mat ombord, säger Nils, en i besättningen som sitter mitt emot mig. Gratitude har bästa byssan!

Snart ska ”Gratitude” vidare. Vi får hoppa av på kajen, kuttern ska nattsegla mot Aalborg i Danmark och Tall Ship´s Race. När fartyget är hemma vid Vita Gaveln i mitten av augusti finns en enorm buckla ombord, förstapriset i den stora internationella tävlingen.

Toppsegeljobb. Bild: Britt-Marie Brovik

– Ett vinnande drag, berättar Robin Eliasson som var skeppare på andra halvan av racet, var att vi gick helt nära jylländska kusten för att möta en åskfront. Passagen gick i princip helt enligt plan. Vi vände och lade oss på rätt bog innan fronten och bärgade jagaren när jag kände de första kalla vindkårarna.

Målet närmar sig. Bild: Britt-Marie Brovik

Är du prenumerant! Ladda ner fler reportage av John Brovik som e-bok!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.