Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
East Side Gallery är en utställning som har funnits på Berlinmuren sedan 1990. Bild: JESSICA GOW / TT

Går det att prata om Berlinmuren som vacker?

Undangömd i öst, turistattraktion i väst. Det finns inga bevis för att muren när den en gång byggdes hade några krav på sitt utseende. Men Berlinmurens estetiska sida har alltid funnits där som en aspekt av DDR-diktaturens isolering av sina medborgare, menar Ola Nylander.

När östtyska soldater och arbetare började stapla de första betongblocken i Berlinmuren den trettonde augusti 1961 var det inledningen på ett enormt byggprojekt som kom att sträcka sig 4,5 mil och dela Berlin i en öst och en västdel.

Muren, eller den "antifascistiska skyddsbarriären” som var det officiella östtyska namnet, kom att byggas ut och byggas om i olika omgångar fram till slutet, 9 november 1989. Murbygget 1961 var så pass dålig kvalitet att delar av den rasade samman redan vintern 1962. Efter den stora utbyggnaden 1979 bestod muren av tusentals 120 centimeter breda och fyra meter höga stålbetongplattor. Den antifascistiska skyddsbarriären var konstruerad i två delar, en mur mot den östtyska sidan och en mot den västtyska. Mellan murarna fanns den så kallade "Todesstreifen", dödszonen, ett min- och taggtrådsfält med stridsvagnshinder, sensorer och automatiska kulsprutor som sköt mot de som försökte passera. På den östtyska sidan hade husen igenmurade fönster.

Det finns inga dokument som styrker att Östtysklands ledare Walter Ulbricht ställde upp några estetiska krav på den mur som började byggas 1961. Antagligen var det också irrelevant att diskutera det – säkerheten var i fokus. Men murens estetik är ändå ett av de perspektiv som lyfts fram i den diskussion som ständigt pågår om berlinmuren och relationer mellan öst och väst i Tyskland.

I öst skulle muren helst inte synas. Muren fanns bakom så kallade undantagszoner ofta flera hundra meter breda.

Som jämförelse kan nämnas att när USA:s president Donald Trump vill bygga mur mot Mexiko är det inte bara krav på säkerhet utan också på murens arkitektur. Trump vill att muren ska vara estetiskt tilltalande. En knivskarp skillnad mot Walter Ulbricht murfilosofi således.

Kulturforskaren Olaf Briese framhåller i en intervju i Frankfurter Rundschau från 2009 att det finns en poäng i att analysera Berlinmuren som en byggnad och murens specifika arkitektoniska särdrag som omfattar både det fula och intrycket av makt. 1970-talsmurens estetik karakteriserades av en strikt geometri, standardisering och upprepning. Briese beskriver det som det enhetliga materialets estetik, en konstruktion utan krusiduller, och en arkitektur med tydlig Bauhausestetik.

I öst skulle muren helst inte synas. Muren fanns bakom så kallade undantagszoner ofta flera hundra meter breda. Briese menar att bilden av gränsen helst inte skulle finnas. Muren var, där det var möjligt, estetisk frånvarande. I Västberlin var det tvärtom. Där var den, täckt av graffitimålningar, en stor turistattraktion och kunde beskådas i sin helhet från särskilda utsiktstorn. Muren och Västberlin som sista utpost mot öst och Sovjetunionen bidrog samtidigt till att göra Västberlin till Europas undergroundmetropol, med ny musik, alternativ konst och kultur.

Detta skiljer Berlinmuren från andra murar som är avskräckande utåt, och ofta med ambitionen att ge en bild av trygghet, inåt.

Är det så att estetiseringen av muren gör den till en harmlös historisk parentes, lagom rolig att betrakta på ett museum?

Efter murens fall inleddes ett nytt estetiskt skede för muren. Den hade inte längre en funktion att hindra och vara avskräckande. Konstsamlare och affärsmän såg snabbt murens värde som konst och ville köpa muren. Något östtyska politiker inledningsvis hade svårt att acceptera. Men under det knappa år som Östtyskland existerade efter murens fall organiserades rivning och försäljning. Drygt 200 delar av muren såldes till konsthallar, museer, ambassader och olika företag runt om i världen. En murdel finns vid EU-parlamentet i Bryssel. Många av betongplattorna har originalmålningen kvar. Resten av muren, drygt 200 000 ton, krossades till makadam och användes som fyllnadsmaterial på tyska vägar.

Att betrakta Berlinmuren som konst eller att diskutera muren som arkitektur, rör upp känslor. 2012 byggde konstnären Nada Prlja upp en ny mur på Friedrichstrasse i centrala Berlin. En konstinstallation, med syfte att initiera förändring och skapa engagemang hos medborgarna i stadsdelen, med tydlig koppling till muren från 1961. De boende i grannskapet protesterade och menade att de var utsatta för en förnedrande manipulation. Efter omfattande klagomål revs muren i förtid.

2013 blev det demonstrationer mot planerna på att riva en 20 meter lång bevarad del av Berlinmuren vid Mühlenstrasse, i centrala Berlin. Den bevarade muren stod i vägen för bygge av nya bostäder, men medborgarna motsatte sig rivningen.

När Nationalmuseum, Stockholm, under 2019 i utställningen ”1989 – kultur och politik" uppmärksammar Berlinmurens fall får man kritik för att estetisera och glömma det motstånd som fanns mot regimen och murens existens. Trots allt dödades mellan 130-200 östtyskar i flyktförsök över muren.

Frågan kvarstår. Är det relevant att diskutera om murens estetik? Var Berlinmuren vacker? Eller är det så att estetiseringen av muren gör den till en harmlös historisk parentes, lagom rolig att betrakta på ett museum? Frågan kompliceras av att muren har rivits. För historiska murar som Kinesiska muren, eller Hadrianus mur har funktionen ersatts av det estetiska. De har förvandlats till beundrade turistattraktioner. Diskussionen om Berlinmuren lär fortsätta.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.