LÄS MER:Ann-Sofie Hermansson (S) frias i hovrätten
Att Ann-Sofie Hermansson frias från förtalsanklagelser om extremism i hovrätten är rätt och riktigt. Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi är två offentliga debattörer. Det innebär att de också måste acceptera det offentliga rummets spelregler. I det måste hårda nypor också få ingå utan att det leder till rättsliga påföljder. Deras argument att de vill rentvå sina namn håller inte heller. Motsatsen – att polisanmälningar skulle bli ett naturligt inslag i en offentlig debatt – är otänkbart i en frisk och fungerande demokrati.
LÄS MER:Bakgrunden till åtalet mot Ann-Sofie Hermansson – detta har hänt
Samtidigt är det mycket olyckligt att Hermansson genom denna sista akt i den långa såpopera som är Burka Songs 2.0 nu framstår som yttrandefrihetens förkämpe. För det är hon sannerligen inte.
Tillåt mig friska upp minnet: bråket kring Burka Songs handlade till en början inte alls om Hermanssons frejdiga ordval. Det handlade om att hon frångick den mycket tydliga principen om armlängds avstånd, som stipulerar att politiker inte får lägga sig i kulturens innehåll även om den är offentligt finansierad. Det var just det hon gjorde när hon vårvintern 2018 gav sitt stöd till att kommunen ställde in filmvisningen och det efterföljandet samtalet av Hanna Högstedts film ”Burka Songs 2.0”. Även om det inte är klarlagt att hon själv fattat beslutet i det specifika ärendet var det en tydlig signal om att stadens kulturliv inte längre hade samma rörelsefrihet att fritt utforma kulturens innehåll. Att hon inte heller drog sig för direkt inblandning stod klart när hon hotade Litteraturhuset med indraget bidrag om de visade filmen i sina lokaler. Något hennes partikamrat Mariya Voyvodova, en person med mer tydliga demokratiska impulser, snabbt fick ge sig ut och dementera.
I ett fungerande demokratiskt samhälle måste konsten få stå helt utanför maktens klor.
Det hela kan låta futtigt – men det är det inte. Historien är fylld av makthavare som i olika syften med framgång strypt kulturlivets rörelsefrihet. Faktiskt är det den sak som oftast förenar diktaturer, oavsett ideologisk inriktning i övrigt. Synen på kultur som ett medel för att tjäna makten – inte ett kreativt, fritt uttryck som måste ligga utanför maktens kontroll. Jag sympatiserar förstås med Hermanssons kamp mot extremism – men vägen till helvetet är kantat av goda föresatser. Att Hermansson i detta fall verkar för en ”god sak” ligger i betraktarens öga. Om en sån här kultursyn får lov att gro i svensk politik finns det andra partier som har betydligt mer långtgående planer på att förändra det svenska kulturlandskapet med politiska medel. Ja, jag pratar om Sverigedemokraterna. Men i ett fungerande demokratiskt samhälle måste konsten få stå helt utanför maktens klor. Annars upphör den i grunden från att vara konst till att bli ett maktmedel.
Det är i linje med såna tankegångar som Hermansson, medvetet eller inte, verkat. Också det går, precis som polisanmälan mot henne, att betrakta som problematiskt för yttrandefriheten.
Oavsett Doubakil och Abdullahis bevekelsegrunder blev åtalet i princip ett försök att påverka det fria ordet genom rättsliga medel. Att ens driva detta från deras sida var i min mening i grunden tveksamt.
Det betyder sannerligen inte att Hermansson gjort rätt. Alls.
Läs Björn Werners andra texter om Burka Songs:
LÄS MER:Göteborgs stad har en oroväckande kultursyn
LÄS MER:Hermansson urholkar principen om armlängds avstånd
LÄS MER:Jag är tacksam för att tingsrätten friar Hermansson
LÄS MER:Ann–Sofie Hermanssons extremistkort skadar demokratin
LÄS MER:Stämningar hör inte till det offentliga samtalet
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
