Under vårens judiska minnesdag över Förintelsen i Prag hände något oväntat. På Yom HaShoah högläser man namnen på de mördade. I Prag har denna tradition hållits sedan ett decennium. Jag går och lyssnar när jag är i stan – påminns om att namnen för vissa av oss är allt som återstår. Det som ger annan skepnad än skuggans åt tystnad som ligger kvar generationer efteråt.
Yom HaShoah är ursprungligen en israelisk högtid och fokus var länge de judiska offren. Men organisationen Theresienstadt-initiativet – som ansvarar för läsningen i Prag – har genom åren alltid inkluderat romska namn. Det har setts som en symbolisk handling: romernas minnesdag för Förintelsen, Porajmos (”Uppslukandet”) den 2 augusti var inte lika etablerad och fick inte medialt utrymme. Det är betydelsefullt i ett land där segregationen och rasismen är stark. Så när Yom HaShoah i år inföll den 8 april, samma datum som den romska nationaldagen, tog många för givet att även romska offer skulle inkluderas.
LÄS MER:Sally Rooney måste förklara sig för världens judar
Motsatsen skedde. Storbråk utbröt mellan dem som påtalar vikten av att lyfta den gemensamma erfarenheten av Förintelsen och de som vill ha den separerad.
Frågan är inte ny – och aktualiseras nu på Förintelsekonferensen i Malmö. En planerad protest den 13 oktober utanför Malmömässan ska uppmärksamma att regeringen knappt inkluderar romer i Förintelsen. På den av Göran Persson initierade konferensen år 2000 ”glömdes” romerna bort. I år fick bland andra Stefano Kuzhicov, ordförande i Riksförbundet Romer i Europa, tjata till sig utrymme (Sydsvenskan 11/10).
Ett land som står i begrepp att uppföra ett Förintelsemuseum behöver lystra till det såriga liv som Förintelsen lever, i släkter och på de berörda platserna. Särskilt när det, som i Centraleuropa, återigen görs skillnad på folk och folk och man försöker tona ner sin egen historiska roll i morden på romer och judar.
Visst skiljer sig diskriminering av grupper åt. Dagens antisemitism och antiromism tar sig olika uttryck. Det betyder inte att man ska glömma de smärtsamma erfarenheter grupperna bär gemensamt. I boken ”Pharrajimos – The fate of the Roma during the Holocaust” (2007), av det ungerska paret Ágnes Daróczi som är rom och hennes judiske make János Bársony, utforskas just dessa likheter. (Expressen 27/1/20). För Porajmos status som del av Förintelsen är omtvistat på sätt som aktualiserar rasismens gränser och påminner om dagens diskussioner. Som det spridda antagandet att nazisterna inte alls ämnade utrota romerna som ”ras”. Att folkmordet var del i tredje rikets aktioner mot ”kriminella som kollektiv”.
Assimilerade romer eller romanifolk utanför det vita samhället – alla skulle dö. Så krossades också den lilla men växande romska medelklass som fanns i Centraleuropa.
Men att tyskar och deras lokala hantlangare använde olika terminologi kring varför romer mördades visar mest att rasismen tog olika form på olika platser. Det ändrar inte faktum: Nürnberglagarna definierade romer som ”fiende till den rasbaserade nationen”. Assimilerade romer eller romanifolk utanför det vita samhället – alla skulle dö. Så krossades också den lilla men växande romska medelklass som fanns i Centraleuropa.
Sedan dess har ”välmenande” forskare i regionen återkommande förklarat romernas tystnad om historien och deras segregation, inte minst den förnedrande behandlingen i skolan, med en ”vilja att stanna utanför moderniteten”. När jag själv började tala med barn till romska överlevande för boken ”Oanpassbara medborgare” (Atlas 2016) tog det inte lång tid att förstå att för vissa är tystnad och liv i majoritetssamhällets marginal fött ur rädsla.
Det behövs knappast mer separation från delad erfarenhet
Det behövs knappast mer separation från delad erfarenhet. Som romska organisationer i Sverige påpekade 2019 (Expressen 27/12) så saknar de ofta representation på Förintelsekonferenser. Det är inte enbart en symbolfråga utan något praktiskt: historieskrivningen är full av hål, vittnesmålen uselt systematiserade.
LÄS MER:Recension: ”Benny – drevet, döden” av Lotta Fristorp
Varje gång jag träffar en rom som berättar så tänker jag därför på min farmor som till skillnad från resten av sin judiska släkt överlevde. Varför är romska vittnesmål om behandlingen något väsensskilt? Mina släktingar delade inte deras etnicitet. Men rösterna och deras namn på högtider och konferenser flätar ihop sig i berättelsen om vad avhumaniserande rasism slutar i. Det är folkmordens lärdom.
Narrativet om att det ligger i ens natur och kultur att välja outsiderskapet är så starkt att det inte är förvånande att romer som gör medelsvenssonkarriär döljer sitt ursprung. Romska rektorer, skådespelare, polismän och kockar uppfattas som ett motsatsförhållande.
Att då lyfta bort offer ur minnet av Förintelsens gynnar ingen. Varken de döda som berövades sina röster eller de levande som för dem vidare.
LÄS MER:Fel att tro att alla muslimer blev kränkta av Vilks
LÄS MER:Svenskar lever mononationella liv
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
