Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Ewa Fröling om cancern och boken ”Moder liv”

Ewa Fröling har varit nära döden fyra gånger men överlevt allt och blivit starkare och mer besvärande på vägen. Utan mask, kostym och skyddsnät har hon landat precis där hon ska vara. Med debutromanen ”Moder liv” skildrar hon en ursinnig resa genom svensk cancervård och gör upp mitt sitt eget liv och livmoder.

Ewa Frölings person är för stor för ett konferensrum, men ändå är det i ett sådant vi möts. Anledningen är det oväntade snöovädret utanför väggarna på Bonnierhuset. Kanske speglar det livet hon levt under coronapandemin rätt väl. Det har varit begränsat. Hon har levt ”jävligt restriktivt”. Ett liv i total motsats till henne själv.

Ewa Fröling har skrivit sin första bok. Den heter ”Moder liv” och i titeln ryms hela berättelsen. Om att ha och sen inte ha en livmoder. Om att ha och sen också bli en moder. Och så berättelsen om Ewa själv. Ewa vars namn betyder liv.

LÄS MER: Recension: ”Moder Liv” av Ewa Fröling

I centrum för boken står livmoderhalscancern. Den hon till slut diagnostiserades med 2016, alldeles i onödan menar hon själv. Gynekologen slarvade. Gjorde inte de tester som skulle gjorts. När cancern upptäcktes var det redan för sent.

– Det gjorde mig förbannad för jag litade på honom. Hade han gjort sitt jävla jobb hade jag inte blivit sjuk! säger hon och slår handflatan i bordet.

Att vara besvärlig är en nedsättande term, liksom ta inte hit henne då blir det inte en lugn stund, hon ska bara tjafsa. Jag är inte besvärlig men jag är besvärande!

Ilskan mot svensk sjukvård går som en ursinnig tråd genom ”Moder liv”. Det regelverk i cancervården som säger att läkarna ska diskutera vården med patienten såg Ewa Fröling inte mycket av. Till slut bytte hon sjukhus, från Stockholm till Uppsala, där hon hittade ett annat slags lyhördhet och uppmärksamhet.

– Jag hade en del kontroverser med vården och det tror jag inte att många cancerpatienter har. Det hör ihop med hur man är som person och jag kan bli jävligt förbannad. Sen gick allt så fort, jag hann inte tänka massa obehagliga tankar och bli rädd, jag ville få det överstökat så jag kunde bli frisk igen, säger hon.

Fakta: Ewa Fröling

Född: Den 9 augusti 1952.

Familj: Två döttrar. Lika många barnbarn.

Bor: Snart i en lägenhet i Simrishamn.

Gör: Skådespelare, fotomodell och författare.

Bakgrund: Har arbetat på Stockholms stadsteater, Dramaten, Uppsala stadsteater och Malmö stadsteater. Har gjort över femtio filmroller i bland andra Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, Colin Nutleys ”Sista dansen” och Gunnel Lindbloms ”Sally och friheten”.

Aktuell: Med boken ”Moder Liv” (Romanus & Selling).

Så ilskan blev en drivkraft framåt. Ewa Fröling beskriver mötena med andra cancerpatienter i rummen på sjukhusen som att de satt där och stirrade in i döden, helt utelämnade till vården. Så blev det inte för henne. I stället var hon frågvis, ställde krav, protesterade.

– Jag befann mig i ett krig och jag krigade på. Försökte sätta mig på en bra plats. När jag kom upp på avdelningen så stängde folk dörrarna, “å nej nu kommer hon igen vafan”, men det struntade jag i. Jag hade inget val, säger hon.

Det som bekymrade henne mest var inte kvaliteten på vården, utan attityderna hos de kvinnor som vårdar andra kvinnor. Hon beskriver dem som positionerade och nedlåtande. De stod ovanför, eller mellan hennes ben, och sa åt henne att göra som de ville.

– Det fungerar inte på mig. Överlag finns det en felaktig vördnad för läkare som jag kände att de nästan förväntade sig. De kom in i mitt rum och sa att de inte tyvärr läst min journal, då skickade jag ut dem därifrån och sa att de fick komma tillbaka när de läst den, säger hon.

Ewa Frölings debutbok ”Moder liv” skildrar hennes resa genom det hon kallar ”Cancerland”. Bild: Anna Tärnhuvud
Ewa Frölings debutbok ”Moder liv” skildrar hennes resa genom det hon kallar ”Cancerland”. Bild: Anna Tärnhuvud

Ewa Fröling sträcker på sig i stolen på andra sidan rummet. Hon är lång, precis som hennes hår. Hon har högklackade skor och tjocka leopardmönstrade bågar. Ett läppstift i korall. Hennes kroppsspråk är lika stort som hennes språk. Det smittar av sig i boken.

– Ilska eller förmågan att bli förbannad är en ganska bra egenskap. Jag är ett temperament hela jag. Är något galet blir jag vansinnig, det räcker att jag går runt här i stan så får jag hjärnblödning! Men det betyder inte att jag är arg hela tiden, säger hon.

Det händer saker efter några år. Det är som att kroppen undrar vafan var det vi var med om? Jag har nervsmärtor, jag känner av strålningen, kroppen reser sig liksom mot en.

Såklart inte. Ett temperament går åt alla håll och kanter. Hon är också glad och livlig. Och “besvärlig”, ett ord som ofta återkommer i texter och intervjuer med Ewa Fröling. Hon har flera gånger använt det för att beskriva sig själv. Men när jag frågar om det är en egenskap hon identifierar sig med vill hon hellre byta ut ordet mot ett annat.

LÄS MER: Ewa Fröling skriver bok om sin cancer

– Egentligen gillar jag inte ordet besvärlig. Jag tror snarare att jag är nogsam med saker som betyder något för mig. Det är vi inte vana vid i Sverige, att man är inne och pillar, ifrågasätter eller försöker hitta andra lösningar. Då blir folk ofta provocerande, ängsliga eller förbannade, säger hon.

Ewa Fröling om...

Att flytta:

“Jag flyttar jävligt mycket och det är skönt: Man packar ner och packar upp och tänker nu jävlar blir det bra. Jag har säkert flyttat fjorton-femton gånger. Sista åren har jag gjort mycket affärer, sålt hus, flyttat till hyresrätt, köpt lägenhet. Jag är en praktisk och händig människa, det är en del av min konstnärlighet att skapa nya platser hela tiden”.

Sitt Instagramkonto:

“Jag får otroligt mycket kärlek, uppskattning och värme på min Instagram. Från alla dessa underbara tjejer som inte alls är i mitt åldersspann heller. Jag lägger en halvtimme på det varje morgon och tycker det är jättekul. Jag tror att det har varit bra för mig i min rehabilitering.”

En framtida talkshow:

“Min karriär har stått stilla nu när jag varit sjuk, men nu vill jag jobba igen. Jag skulle till exempel någon gång vilja ha ett intervjuprogram! En riktig talkshow.”

Kanske handlar det också om att vara en besvärlig kvinna. Män förväntas ha åsikter och styra och ställa, inte minst i offentligheten. Eller i skådespelarvärlden. Eller förlagsbranschen. Hos kvinnor värnas andra egenskaper.

– Att vara besvärlig är en nedsättande term, liksom ta inte hit henne då blir det inte en lugn stund, hon ska bara tjafsa. Jag är inte besvärlig men jag är besvärande! Det är ett jävla bra ord för mig, jag puffar på och ifrågasätter, inte för sakens skull, utan för att jag vill något!

Vill skaka liv i debatten

Det är snart fem år sedan Ewa Fröling fick sin cancerdiagnos. Efter det gick allt fort. Fyra månader senare var hon opererad och färdigbehandlad med cellgifter och strålning. Sen kom rosfebern och ännu fler vändor till sjukhuset. I dag är hon frisk, men inte oberörd.

– Det händer saker efter några år. Det är som att kroppen undrar vafan var det vi var med om? Jag har nervsmärtor, jag känner av strålningen, kroppen reser sig liksom mot en. Men jag har ju gjort detta nu och jag klarade mig! Tagga ner! säger hon, nästan till sig själv.

I bakhuvudet finns tanken om att cancern kan återvända. Trots att hon opererat bort de delar i kroppen dit den hade kunnat återväxa. Livmodern. Äggstockarna. Äggledarna.

LÄS MER: Dags att Ingmar Bergman blir allmängods

Hon nämner Sara Danius, som hon delade sjukhuskorridor med ett tag. Hur hon fick cancer och överlevde bara för att gå igenom en kris och bli utslängd ur Akademien. Och sen dog hon ändå, när cancern kom tillbaka. Någon annan stans.

– Jag är inte hypokondrisk och lägger inte tid på att älta, för vad ska jag göra åt det? Jag kan inte göra något. Men jag lever i skuggan av vart den kan hamna nästa gång. Kanske i tarmen? I lungorna? I hjärnan?, säger hon.

Jag tror att den här boken har satt mig själv där jag ska vara. Jag, utan något annat, utan tillhörighet, kostym, mask och vänner. Här och nu.

De flesta som läst ”Moder liv” vill berätta om sina personliga relationer till cancer för Ewa Fröling. Jag gör också det. Precis som journalisten innan mig, berättar hon. Det säger något om sjukdomen, om hur närvarande den är. Orättvis och oförutsägbar. Den kan drabba vem som helst när som helst och det finns inget facit på vem som dör eller vem som överlever.

Därför känner de flesta någon som drabbats, som dött eller gått igenom något liknande. Ewa Fröling förväntar sig läsarreaktioner – och välkomnar dem.

– Detta är inte en bok man skriver bara för att det pockar på. Det handlar om liv och död. Jag är en stark människa som gärna vill förmedla den styrka jag har och jag vill möta mina läsare, prata med den publiken. Kanske kan jag skapa något slags debatt och diskussion om detta, skaka liv i frågan bortom alla tv-sända cancergalor, säger hon.

Är där hon ska vara

För det finns gott om glöd kvar i henne och nu ser hon framåt. Hennes sjukdom har fört henne ännu närmare sina döttrar, hon beskriver dem som ett ”tight kluster av tre starka brudar”. Hon har köpt en lägenhet i Simrishamn dit flyttlådorna går näst. Eftersom hennes pension är ”helt oanständig – så liten att den inte ens kan försörja en myra”, måste hon också fortsätta jobba trots att hon fyllt 68 år. Det är inget problem. Hon vill jobba.

Ewa Fröling förväntar sig, och välkomnar, läsarreaktioner på boken. Bild: Anna Tärnhuvud
Ewa Fröling förväntar sig, och välkomnar, läsarreaktioner på boken. Bild: Anna Tärnhuvud

– Jag tror att den här boken har satt mig själv där jag ska vara. Jag, utan något annat, utan tillhörighet, kostym, mask och vänner. Här och nu. Jag är tacksam för det för jag har en stark tro, på att någon eller något alltid föser en framåt. Det är antagligen jag själv som gör det, när jag tänker efter, säger hon.

LÄS MER: Draken film satsar på kvinnliga filmpionjärer

Det har hon förmodligen rätt i. Flera gånger har hon varit nära att dö. Av en sprucken halsböld som barn. Den där gången då hon nästan gick ombord på Estonia. Eller efter utbrändheten som slutade på psyket. Och sen kom cancern. Men det blev inte så, hon föste sig själv framåt. Hit.

– Man går genom livet med en slags uppfattning om sig själv, om vad som händer runt omkring, om vilka man ska umgås med och så håller man på sådär. Sen plötsligt säger det klick och så står man som i en ljuspelare där allt bara känns bra. Detta är jag. Det tar ett helt liv, ta mig fan, det tog tills nu. Men här är jag nu och jag är redo!

Läs fler porträtt av Fanny Wijk:

LÄS MER: Victor Leksell: ”I Göteborg vet ingen vem jag är”

LÄS MER: Tone Schunnesson: ”Jag är besatt av pengar och saker”

LÄS MER: Madeleine Martin – från Andra Avenyn till Hollywood

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.