För bara några veckor sedan hamnade jag på föreställningen ”Backanterna” på Borås stadsteater. Efter ett halvår av ganska halvdana scenkonstupplevelser var det som en adrenalininjektion, rätt in i venerna.
Här framfördes Euripides 2500 år gamla pjäs som vore den – ursäkta klyschan – alldeles nyskriven, ja dagsaktuell. Tolkningen av den religiösa kulten som löper amok var inte bara vacker, utan lyckades också säga någonting om vår tids impulsstyrda drevkultur, om njutningen i att sälla sig till massan och under dess rus överskrida gränserna för det tillåtna.
Det var uppfriskande. Inte minst eftersom Borås stadsteater förvisso haft konstnärliga toppar, men periodvis också avgrundsdjupa dalar. Sedan ett par år tillbaka har dock flera oväntade pjäsval och fullträffar lyst upp repertoaren. Som Europapremiären av Elfriede Jelineks ”Raseri”, en fullkomligt oförglömlig teaterupplevelse, där efterverkningarna av terrorattentaten i Paris 2015 sökte sig hela vägen in på scen. Den tekniskt och visuellt ambitiösa ”Dracula” som vände sig till en helt ny – och blodtörstig – yngre publik. Och nu senast alltså den djärva och suggestiva ”Backanterna”.
Därför var det lika förutsägbart som beklämmande att under veckan läsa budgetförslaget från SD i Borås. Där föreslår partiet i praktiken en nedläggning av teatern: ensemblen ska avvecklas och en försäljning av lokalerna undersökas. Den som tycker att orden klingar bekanta har fog för det. Det är i princip en kopia av Norrköpingsmoderaten Sophia Jarls utspel från tidigare i höstas, där vården ställdes mot den tärande kulturen och den föreställda kulturelitens privilegier och där lösningen stavades utförsäljning.
Läser man vidare i deras budget, upptäcker man att det inte bara är en sextio år gammal stadsteater som sticker i partiets ögon
”Vad är det som är viktigast? Är det att ha kvar personal i skolan eller att kraftigt skattesubventionera kulturyttranden?”, säger alltså SD:s Andreas Exner i en intervju här i GP. ”Svaret är bevisligen att vi väljer att satsa på personalen i skolan.”
Det är naturligtvis ett sätt att se på det, målkonflikter är legio i politiken. Problemet med bilden är att den utgår från den underförstådda överenskommelsen om att kulturen är en subventionerad lyx, snarare än någonting som stärker och vitaliserar demokratin. En kaka till kaffet, en kommunal bjussighet som möjligen skänker en stunds förströelse, men som inte svarar upp mot ett djupt känt existentiellt behov.
Vi är många som under hösten argumenterat emot en sådan krass och fundamentalistiskt materialistisk syn på vad som utgör ett välfärdssamhälle. För en civilisation förtjänar naturligtvis både god vård, en bra skola och kvalitativ kultur. Dessa tre ambitioner behöver heller inte nödvändigtvis gå stick i stäv med varandra, förutom i kulturkrigiska populisters huvuden.
För SD Borås utspel handlar om någonting helt annat än omsorg om skolpersonal. Läser man vidare i deras budget, upptäcker man att det inte bara är en sextio år gammal stadsteater som sticker i partiets ögon, utan också principen om ”armlängds avstånd”. Denna princip, den viktigaste vi har för att värna ett fritt kulturliv, beskrivs av SD Borås som en ”socialistisk dogm” som bör avskaffas.
”Sverigedemokraterna kommer därför även i fortsättningen att slå fast inriktningen av kulturpolitiken och kritisera densamma om utfallet inte lever upp till politikens förväntningar”, skriver SD i sin budget.
Och lanserar ytterligare en rad förslag. Som att kultur för barn ska avkrävas en innehållsdeklaration så att inget olämpligt slinker emellan. Något liknande ska även åläggas offentliga utsmyckningar, eftersom ”den allmänna miljön är inget den enskilda kulturutövaren äger monopol kring”. Förhandscensur, för att tala klarspråk.
I ett sådant läge spelar det ingen som helst roll hur kvalitativ en uppsättning av ”Backanterna” faktiskt är
”Det här är en tonartsskiftning i kulturdebatten i Borås”, skrev Borås Tidnings kulturchef Hanna Grahn i en kommentar under torsdagen.
”Nu är det dags att inse att värderingsfrågorna på kulturens område kommer att ta sig allt mer handfasta uttryck”, fortsätter hon. ”Det vi ser nu är början på ett verkligt kulturkrig. SD kommer inte att nöja sig med att stå i fullmäktige och prata om ’betydelsen av det svenska kulturarvet’, nu är de redo att gå till handling. /.../ I grund och botten handlar det om vilken sorts kultur som ska finansieras av skattemedel.”
I ett sådant läge spelar det ingen som helst roll hur kvalitativ en uppsättning av ”Backanterna” faktiskt är. Det är själva kontrollen det handlar om, makten över kulturen.
Eller som SD Borås skriver rakt ut i sin budget: ”Om anställda inom kulturen och dess innehåll vill fredas helt från politisk påverkan rekommenderar Sverigedemokraterna att ett annat finansieringsanslag än just skattekollektivet eftersträvas.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi måste våga börja tvivla på det vi tror oss veta
LÄS MER:Håller vi på att drunkna i kulturens skval?
LÄS MER:Så kan Västlänken användas i kampen för Gui Minhai
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
