Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jenny Nyström var en av de som ritade 1800-talets populära julkort, många med klassiska tomtemotiv.  Bild: Fredrik Sandberg/TT
Jenny Nyström var en av de som ritade 1800-talets populära julkort, många med klassiska tomtemotiv. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Ina Lundström: Din julångest beror inte på sociala medier

Ända sedan julkortens 1800-tal har vi skrutit med status och jämfört oss med varandra. Och nu som då gör vi bäst i att skilja på bild och verklighet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En bild visar ett alldeles lagom julpyntat rum med öppen spis. Framför brasan står ett långbord som omsorgsfullt dukats med vitt linne, mönstrat porslin, vackra glas och i mitten, en perfekt griljerad skinka. Det är sannerligen den perfekta julen som skildras. Är det en instagrampost från en rik, lycklig och smaksäker bekant? Ja – men det är också ett julkort med ett hundra år gammalt Carl Larsson-motiv.

LÄS MER: Det är aldrig för sent att ge upp!

Innan julkortens intåg för ett drygt sekel sedan var det svårt för de breda folklagren i Sverige att veta exakt hur en jul skulle se ut. Man levde i en hyfsat bildfattig tid där få på västkusten hade sett en lussebulle med saffran i, grönkål var en strikt halländsk angelägenhet och julskinkan saknades på de allra flesta julbord i landet. Men julkorten, och jultidningarna som hade en liknande funktion, kom att ändra på allt det där. Med billigare porton och trycktekniker kunde nu var och varannan svensk skicka illustrationer av Jenny Nyström och Carl Larsson till familj och vänner. Genom att berätta det för varandra fick vi reda på att tomtar har röda luvor, att man kan ha granar inomhus och att en stor skinka bör pryda ett komplett julbord – en rätt som dittills få åt i december.

Oavsett om man lever i Sverige 1919 eller 2019 gör man dock nog bäst i att för sin egen julfrids skull skilja på bild och verklighet.

Att den blev ett populärt motiv beror såklart på att den gör sig bra på bild – till skillnad från den då betydligt mer utbredda julmaten pressylta och lutfisk. Inte olikt hur vi idag väljer att posta bilder på vissa rätter, men inte på andra. På instagram finns dubbelt så många bilder som taggats med #ostron än som taggats med #potatismos. Trots att det senare garanterat är mer omtyckt mat för svenskar 2019 så gör det sig sådär på bild.

LÄS MER: Om kvinnor hade haft digital detox hade Sverige stannat

Den som tror att det är sociala mediers fel att vi överöser varandra med stressframkallande bilder på perfekta jular får nog tänka om – julkorten fyllde exakt samma funktion i hundra år. Och vad det gäller den ångest många känner över att jämföra likes, följare och vänner i sociala medier hade en tillbakagång till barndomens jular knappast hjälpt med den saken heller – redan när julkorten infördes var en central del av deras funktion att samlas på en enda plats i hemmet, så att alla besökare kunde se ens sociala status. När illustrationer byttes ut mot lyckliga familjefotografier på avsändaren är det i princip identiskt med vårt skrytande på sociala medier.

Men visst finns det skillnader, julkorten bestod av några hundra motiv, varav en handfull skickades extra flitigt. På så vis skapades en nationell konsensus kring hur en jul skulle se ut där det tidigare var få saker som förenade en göteborgsk med en norrländsk eller skånsk jul. Våra flöden på internet funkar i princip tvärtom: Vi skapar små enklaver runt om oss som kan vara helt väsensskilda från varandra. Beroende på vilka man väljer att följa kan man få uppfattningen att ”alla har skurit ner på julklapparna”, ”alla flyger till Gran Canaria” eller ”alla lackar sina paket”.

Oavsett om man lever i Sverige 1919 eller 2019 gör man dock nog bäst i att för sin egen julfrids skull skilja på bild och verklighet – och bara stilla acceptera och delta i den svenska jultraditionen att visa upp skimrande ideal för varandra som ingen normal människa kan leva upp till.

LÄS MER: En pyntad bunker är också en bunker