För några veckor sedan frågade min 15-årige son en sverigedemokratisk valarbetare om partiets syn på svenskhet.
”Hur menar du?”, undrade kvinnan.
”Min pappa kom till Sverige som tvååring, hur blir det då?”
”Säger din pappa att han är svensk?”
”Ja.”
”Då ljuger han.”
Jag skrev första gången om Sverigedemokraterna kring millennieskiftet när jag läste migrations- och etnicitetsstudier i Malmö. I Skåne var de redan en kraft som hastigt tagit över regionens populistiska småpartier – de som tidigare mest surat över skattetryck och systembolag. Men vi som växt upp med Bevara Sverige svenskt och skinnskallar var inte förvånade över att de lika gärna kunde skylla allt på invandrare tillsammans med nyliga nynazister.
20 år senare har det inte hänt särskilt mycket med SD. Däremot har deras omgivning förändrats – precis som under det skånska 1990-talet. Partiet har växt och listan på deras tveksamheter med dem. Jag brukar själv skriva om de mer alarmerande sakerna: partiets vurm för demokratiavvecklande nationer som Ungern och Polen. Att deras stöd till putinismen genomsyrar både partiet och deras ”alternativa” medier. Att tunga företrädare vill banta public service och kallar journalister för ”regimtrogna”. Att de är rasister.
Vi som lyft sådant här har, särskilt de senaste veckorna, fått duktigt med gliringar från konservativa bekanta som inte tycker att SD-samarbete är ett problem. ”Ha ha, tror ni verkligen att demokratin är hotad?”.
Nej, till skillnad från i det Centraleuropa jag ofta skriver om så är våra institutioner inte lika lätta att montera ner. Att vi så länge har varit en demokrati utan krig och diktatur spelar roll, men det betyder inte att de inte kan eroderas av antiliberala partier.
Allt jag kan sluta mig till är att de – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna – tror att det finns en handbroms att dra i.
Jag har försökt förstå dem som samarbetar med ett parti som inte hymlar om att de har en folknationalistisk agenda och illiberala mål. Allt jag kan sluta mig till är att de – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna – tror att det finns en handbroms att dra i. Att SD är ett parti som andra.
Vad varken M, KD eller L vill förstå är att deras vidgade ramar är själva radikaliseringen. Invandring och invandrare knyts bara till problem och kriminalitet. Människor beskrivs som ”demografi” på sätt som hänger samman med konspirationsteorier om folkutbyte. Det vill säga påståendet att ”svenskarna” byts ut mot undermåliga invandrare. Vilket förklarar såväl industrins sammanbrott (låg utbildning) och brottslighet (taskiga gener). Så förskjuts inte bara den demokratiska högern in i seriös xenofob populism. Det gäller också väljarna, som lika gärna kan välja originalitet, SD.
Sverige genomgår, precis som hela västvärlden, en post-industriell process präglad av melankoli och nostalgi. Vi lever med stora förändringar i en modern, global värld. Hos oss kallas det upplevt förlorade för folkhemmet. Och Sverigedemokraterna har kunnat spela stort på att framställa det som att Socialdemokraterna förstörde denna dröm.
Man är inte rasist för att man minns sin svenska barndoms landskap med nostalgi. Det är en vanlig vuxenprocess. Vad SD har gjort är att etablera bilden av att denna dröm förstördes av massinvandring. De gör vapen av vem som är eller inte är svensk. Den återinvandringspolitik som en gång bara fördes fram av skinnskallar är nu ett steg närmare praktik i Sverige.
Människor beskrivs som ”demografi” på sätt som hänger samman med konspirationsteorier om folkutbyte.
Vi kan göra listan på hoten som SD – och nu M, KD och L – utgör hur lång som helst. Men centralt efter detta val är ändå sorgen över hur många väljare i det här landet som struntar i vad folk med kunskap om rasism säger. Vad så många Förintelseöverlevare med oro ger uttryck för och vad de som har erfarenhet av kommunistiska diktaturer berättar. Vad invandrare – och många andra som känner att det inte kommer vara behagligt att avvika från normen i den svenska offentligheten framöver – försökt förklara för er. Sorgen över att inget av detta i slutändan spelade någon som helst roll för en växande del av väljarna.
Den som har råd kan fortsätta skoja om demokratihotet. Jag struntar i okänsligheten, men vill peka på okunskapen: Tror man att det inte spelar roll att en kraftigt känslostyrd politik med udden riktad mot vissa människor legitimeras och att detta inte innebär en ny och farlig situation för Sverige – då har man inte förstått många av historiens lektioner.
Då förstår man heller inte hur många svenskar som vaknade till en grundläggande existentiell rubbning i dag. Till att landet där vi och våra föräldrar, kanske våra far- och morföräldrar, levt i decennier – och där vår identitet ändå för det mesta varit i samklang med samhällets – inte är detsamma längre.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:De som lever med gängkrigen röstar inte på SD
LÄS MER:Varje röst på SD är en seger för Putin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
