Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Decadent young woman. After the dance” (1899) av konstnären Ramon Casas. Bild: Wikipedia commons
”Decadent young woman. After the dance” (1899) av konstnären Ramon Casas. Bild: Wikipedia commons

Nina Morby: Det har blivit woke att slappa

I en samtid med rekordhöga sjukskrivningar till följd av stress blir slappandet plötsligt progressivt. GP:s Nina Morby skriver om det radikala i att göra ingenting.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För några år sedan läste jag boken ”Ett år av vila och avkoppling” av Ottessa Moshfegh och fick en religiös uppenbarelse. Handlingen, en ung, snygg och svinrik kvinna som plötsligt bestämmer sig för att sova bort ett av sina gyllene år, framstod så kittlande. Motivet bakom beslutet grundar sig visserligen i huvudkaraktärens mentala ohälsa och ett brustet hjärta, men jag läste det som en kritik av samtiden, ett slags politiskt manifest.

Boken blev en succé, inte minst på TikTok. Framgångarna har sina anledningar: Försäkringskassans statistik över sjukskrivningsantalen till följd av stress visar en brant uppåtgående kurva, och fyra av fem sjukskrivna för utmattning är kvinnor. Att så många ville läsa om en kvinna som sover i ett år kändes som en motreaktion på idén om slappandet som synd. Boken var ett enda långfinger mot effektivitetsfebern och karriärhetsen, och framförallt mot föreställningen om vad som utgör ett rikt liv. Huvudkaraktären hade allt, men var ändå skitdeppig.

Att vara sysslolös skapade en nästan outhärdlig stress, en känsla vara lat och ett steg närmre att sluta som ett fuckup.

Kanske kändes boken särskilt radikal eftersom jag bodde i en studentstad. Den klichéartade bilden av studentlivet som en evig bakfylla och prokrastinering var i alla fall inte särskilt närvarande i min värld, som befolkades av duktiga flickor, Linkedin-runkare, girlbossar och killar som aktiehandlade under föreläsningarna i nationalekonomi. Att dega innebar snarare att spilla tid som kunde läggas på något produktivt, en potentiell pusselbit i det eviga bygget av cv och image. Att vara sysslolös skapade en nästan outhärdlig stress, ett nederlag i jakten på det lyckade livet och var ett steg närmre att bli ett fuckup.

Många hade stora ambitioner, drömmar om ekonomisk oberoende, en kometkarriär och ett förverkligande av diverse konstnärskap som krävde sina 10 000 timmar. Men lika många var vi som hade betydligt mer realistiska mål, men som ändå trodde att vi var tvungna att engagera oss i studentföreningar, ta på oss ett uppdrag i en valberedning och jobba gratis för en tidning för att ens bli kallade till arbetsintervju.

Konsekvenserna kom som en kalldusch en vinterdag när min duktiga kompis sjukskrevs för utmattning. Det blev den dystra verklighetens början på ett år av vila.

Att göra ingenting är en ny hälsotrend, läser jag i en artikel från Elle (1/6/21). Mitt 20-åriga jag hade förmodligen himlat med ögonen åt påståendet. Nu känns det som början på en radikal våg. Att tillbringa en heldag i horisontellt läge, slökolla på en serie och mikra en färdigrätt känns som det mest progressiva man kan göra i vår tid. Min planlösa helg får mig plötsligt att känna mig woke. Jag är inget fuck up för det, bara lite mindre bränd.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Det är en ny och bättre kultur som skönjas

LÄS OCKSÅ: På modefronten intet nytt

LÄS OCKSÅ: Slaget om rollspelsnörden fortsätter

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.