Hur ska vi egentligen förstå det här med 2000-talets höga "sjuktal", alltså att vi svenskar trots vårt relativa välstånd verkar vara bland de sjukaste människorna i västvärlden? Handlar det, som bland annat stressläkaren Aleksander Perski i olika sammanhang beskrivit det, om att vi är på väg att stressa oss till döds? Handlar det, som Freud en gång uttryckte det, om att vi vantrivs i kulturen? Eller rör det sig snarare, som försäkringskassan i en reklamfilm häromåret framställde det, om att vi missförstått grunderna för rätten till sjuklön/sjukpenning?
Vem är egentligen sjuk? Och vem är frisk? Och var går gränsen där emellan?
Just den frågan behandlades på ett utmanande sätt i den brittiska dokumentärserie, Är du riktigt klok?, som nyligen visades i SVT. Tio personer, varav fem friska och fem sedan tidigare diagnostiserade med allvarliga psykiatriska sjukdomar, fick bo tillsammans på en brittisk herrgård under tio dagar. Där utsattes de för olika tester medan de observerades av en psykiatrisk expertpanel - som därefter hade att säga vem som var frisk och vem som var sjuk.
Det gick inte så bra för experterna. När de tio dagarna var till ända hade de utpekat en av de sjuka som otvivelaktigt frisk, och tre friska som sjuka. Bara två av fem i den "sjuka" gruppen blev riktigt identifierade; en man som led av tvångssyndrom och en kvinna som led av anorexia.
Mannen med tvångssyndrom var glad över att ha blivit "avslöjad". Liksom den friska kvinna som efter observationerna antogs lida av schizofreni. Inte för diagnosen, men för att hon kunnat visa att det som möjligen kan uppfattas som symtom på psykisk sjukdom i själva verket kan vara helt normala personlighetsdrag.
Två nya böcker talar rakt in i de här frågorna. Stressläkaren Per Lytsys Någonting är sjukt och idéhistorikern Karin Johannissons Melankoliska rum. Böckerna är mycket olika, men förenas i sitt sätt att ställa frågor om psykiskt friskt och psykiskt sjukt. Per Lytsy berättar om tio av sina patienter vid Uppsala Akademiska sjukhus stressmottagning, medan Karin Johannisson beskriver de melankoliska tillståndens historia, dels för att se vad de säger om sin samtid, dels för att undersöka dem inte som sjukdomar utan som känslor. Där Lytsy befinner sig i ett absolut nu, rör sig Johannisson fram och tillbaka genom historien. Där Lytsy förtvivlar över hälso- och sjukvårdens möjligheter att alls hjälpa vissa av de patienter han dagligdags möter, visar Johannisson hur mycket av det som idag medikaliserats och kommit att definieras som sjukdomstillstånd tidigare tolkats som tecken på exempelvis konstnärlig kreativitet, mänsklig exklusivitet och upphöjd sensibilitet.
Lytsys tio patientfall blir ett utsnitt av mänskligt lidande i 2000-talet. Men de är inte, som i dokumentären Är du riktigt klok?, exempel på patienter med olika tydliga diagnoser, utan snarare beskrivningar av olika former av arbetsoförmåga. Här finns exempelvis Gösta som på bara något år, och utan någon rimlig förklaring, förvandlats från beslutspotent arbetsledare till ångestriden människospillra. Här finns Annika vars liv varit kantat av elände från början till slut - sexuella övergrepp, mobbning, anorexia, missbruk och småningom mångårig sjukskrivning för depression, värk, ångest, trötthet ... Och här finns Elisabeth, som misslyckats i sitt jobb som socialsekreterare, kommit i konflikt med sina kollegor och därefter varit sjukskriven.
Per Lytsy beskriver Gösta som en av de sjukaste patienter han någonsin mött. Samtidigt är Gösta en gåta. Han har inte utsatts för värre påfrestningar än de som ingår i de flesta människors liv (en mor har dött, en dotter har skilt sig), ändå har det fått honom att rasa samman. Varför? Om Annikas tragiska livshistoria konstaterar han att den ger perspektiv på hälso- och sjukvårdens möjligheter och begränsningar. Och inför Elisabeth låter han mest uppgiven; hur skulle han kunna närma sig hennes personliga problem utan att hon omedelbart skulle se också honom som en del av den konspiration som hon genom hela sitt liv upplevt har utsatt henne för mobbning och marginalisering?
Jag sträckläser Någonting är sjukt, oavbrutet engagerad men också djupt frustrerad. Författaren taxerar så elegant mellan kulturella och biologiska förklaringar, stressymtom och -sjukdomar och han mörkar inte heller sin ambition att snarare ställa frågor än att ge svar. Ändå önskar jag att han någonstans drivit sin egen tes längre. Om nu, vilket han skriver, sjukskrivning går att se som ett biverkningsframkallande läkemedel bland andra, vad rekommenderar han då att sjukvården eller samhället ska göra? Och om vi nu, med honom, väljer att inte inlemma vissa patienter i någon sorts stressrelaterad eller annan sjukdomsdiagnos, utan hellre ser dem som mänskliga variationer på social (o)trygghet och arbets(o)förmåga, vad ska vi göra då?
Där lämnar oss Lytsy.
Och där blir det betydligt intressantare och tankevidgande att läsa Melankoliska rum. Karin Johannissons undersökning rör sig fritt framåt och bakåt i tiden, delar in melankolin i tre epoker (den förmoderna "svarta melankolin", den moderna "grå melankolin" och den senmoderna "vita melankolin"), tar syndrom för syndrom (idealtyp för idealtyp) och syftar samtidigt tydligt fram mot vår egen samtid. Hennes utgångspunkt är hela tiden att känslor självklart uppstår i subjektet, men att de därefter benämns, formas och kontrolleras av sociala och kulturella mekanismer. Så har varje tids melankoli skaffat sig ett eller flera socialt accepterade uttryck - antikens ökeneremiters leda, 1700-talets vargmän, det förra sekelskiftets oförmåga att vara i världen (flanören, dandyn, fugueuren, agorafobikern, hysterikern... ), det tidiga 1900-talets stora trötthet, dagens depression och utmattningssyndrom.
Precis som Lytsy bjuder Karin Johannisson rikligt på fallbeskrivningar. Vi får exempelvis följa sociologen Max Webers problem med sömnen (inklusive hans hustrus oro över hans nattliga sädesavgångar). Vi får vara med om funderingar kring sambandet mellan Virginia Woolfs intag av lugnande och medvetandevidgande mediciner och hennes banbrytande drömska, associationsrika skönlitterära författarskap. Och vi får i självaste Charles Darwin ett exempel på hur den psykosomatiska smärtan successivt kom att få högre status än den smärta som uttrycks genom själen och känslorna - och vilka vinster han kunde utvinna ur detta (han slapp föreläsa, han kunde undandra sig brännande vetenskapliga diskussioner och avstå från socialt umgängesliv).
Johannisson är egentligen lika krass som Lytsy i sina exempel. Ändå förmedlar hennes bok både en samhällsanalys och ett hopp, som alldeles saknas i Någonting är sjukt. Visst är någonting sjukt, men det sjuka är samtidigt betydligt större än de sjuka. Och sett till melankolins historia har tillståndet långtifrån alltid setts som uttryck för sjukdom eller ensidigt medfört handlingsförlamning och utanförskap.
Grundmönstren däremot, skriver Johannisson medvetet lättsinnigt, kan sägas ha varit konstanta. "Den kreativa är sårbar (sensibel, nervös), den intellektuellt samtidskritiska är melankolisk och bara den som arbetar engagerat med hjärnan blir utbränd." Länge hade också melankolin ett exklusivt drag och dess historia har i hög grad varit en den manliga elitens historia. Först på 1900-talet, när melankolin började förklaras med psyket istället för med nerver, kunde även arbetare och arbetarklasskvinnor bli melankoliska eller neurotiska. Och samtidigt förlorade tillståndet sin status. "När melankolikern blev deprimerad tappade han sin exklusivitet".
Hur ska då dagens höga "sjuktal" förstås? Läser jag stressläkaren Per Lytsys bok, i synnerhet då hans patientfall, så är svaret möjligen att vi har ett sjukförsäkringssystem som sjukförklarar människor som lider av olika former av sociala trauman och handikapp. Han förnekar dem i och för sig aldrig sin sjukdom, men ställer den utomordentligt intressanta frågan: Hur ska vi förhålla oss till att människor har olika vilja och förmåga att utföra ett arbete?
Karin Johannisson närmar sig frågan från ett helt annat och lite överraskande håll. Genom att blåsa liv i sociologen Emile Durkheims klassiska självmordsstudie, och där speciellt intressera sig för hans begrepp anomisk, menar hon att vårt senmoderna samhälle, precis som den modernitet Durkheim en gång beskrev, lider av "potenta ideal ... utan normativ grund". Jaget och lyckan och det egna självskapandet har blivit alltings mål, samtidigt som jakten på det egna jaget gör oss utmattade och lämnade med en diffus känsla av otillfredsställelse. Vi uppmanas bli den vi "är", men utan att veta vem vi är och vad som ger erkännande och håller oss samman.
För Durkheim gick den självklara boten för modernitetens fragmenterade individ genom samhället och samhällets sammanhållande funktion. Idag däremot är det inte samhället som ska stå för boten, utan medicinen. Och förklaringen till människors olycka handlar om enskilda individers "depressiva personlighet". Det breddade depressionsbegreppet har, med Johannissons ord, blivit en urfamn för modernitetens alla sjukdomstecken. Och det märkligaste av allt är att depressionen både normaliserats och onormaliserats. Vi förstår den som en normal reaktion på våra livsprojekts övermäktiga krav. Och vi ser reaktionen som onormal eftersom den inte är samhällsanpassad. I bästa fall kan tillståndet hävas med moderna antidepressiva piller. I värsta fall blir vi långtidssjukskrivna och hamnar hos stressläkaren. Sjukare än de flesta, och ändå inte sjuka.
Själv spårar jag ett litet hopp i alla de berättelser som börjat spridas om och av människor som drabbats av utmattningsdepressioner och valt att "hoppa av". Ju fler de blir, desto fler blir också exemplen på att det går att välja helt andra liv. Att det kan vara rätt att vägra vara förändringsbenägen, på hugget, socialt smidig, stresstålig och alltid redo. Det ger kanske inte samma ekonomiska utvecklingsmöjligheter, och inte samma statusvinster, men det sprider ändå en motbild och ett exempel på att livslusten går att återfinna. Någon helt annanstans.
