Det är ju egentligen inte vidare svårt att räkna ut vad som egentligen hände den gången det sägs att Jesus matade femtusen människor med bara fem bröd och två fiskar. De var några stycken, typ femton-tjugo pers, som mest satt och degade.
Det är varmt och klibbigt. Någon är kanske lite full. De börjar bli uttråkade och hungriga. Det blir jobbig stämning. Jesus tröttnar på gnället och skickar iväg någon i sitt gäng för att fixa lite käk på någon gård i närheten. Snart har alla fått något i sig och blir på gott humör igen. Nästa dag sitter han som var full och jiddrar på krogen.
LÄS MER:Det är dags att vinna ungdomarna tillbaka!
”Vi var sketmånga typ hundra säkert tusen och Jesus vettu han bara knäpper med fingrarna så fanns det hur mycket fesk som helst. Jag lovar. Det blev så mycket över att vi fick slänga typ tolv korgar. Säger du att jag ljuger? Ska du ha på käften?”
Exakt denna typ av glorifierande mytbildning har uppstått kring Göteborgs svartklubbar på 90-talet. Folk som hävdar att de var med när det begav sig avfärdar allt som händer i staden idag eftersom det ändå aldrig kan bli så maxat asfräckt som det var på svartklubbarna på 90-talet. Då, på svartklubbarna på 90-talets tid, var Göteborg en dekadent och livfull smältdegel av hedonistiskt skoj. Titta på vilken murrig affisch det står ”Moulin Rouge” på som helst. Exakt så var det.
Dagens unga kan helt enkelt inte veta vad att ha roligt innebär eftersom de inte var med när det begav sig. Ledsen, men jag kan inte låta det där bli en sanning. Skillnaden mellan en typisk svartklubb i Göteborg på 90-talet och en helt vanlig hemmafest var minimal. Folk satt och glodde i soffor. Andra drog i gäng från det ena hörnet till det andra på jakt efter något som kunde liknas vid ”skoj”. Var man hungrig kunde man få en mikrovärmd Gorbyspirog.
LÄS MER:Vi är den sista generationen som vet hur det känns att ha tråkigt
Kanske träffade man på lite fler knarkare. Ibland, om klubben hade lite konstnärlig inriktning, visades en film på väggen. Chansen var stor att en herre vid namn King George spelade eftersom det under en period var svårt att överhuvud taget gå utanför dörren i Göteborg utan att ha sett King George spela live.
Jag fattar att känslan av att tillhöra en utvald, lite hemlig, skara var en del av tjusningen. Jag kände den också. Men alla som var med pushar nu femtio och bör nu ha lagt av med att vara så barnsliga. En annan sak som bidrar till svartklubbarnas mytbildning var också den påtagliga känslan av fara. Om inte någon snedtänd tjackis muckade var chansen att dö i en eldsvåda eller krossad under ett nedfallet tak större än på krogen eller i en kompis föräldrafria villa, eftersom svartklubbarna oftast arrangerades i fallfärdiga rivningslokaler.
Kanske har jag en helt annan måttstock på vad som anses roligt. En del kanske tycker att risken att dö i en rasmassa är det absolut ballaste som finns, vad vet jag? Eller så var den känsla av roligt alla minns helt enkelt lättnaden över att komma hem helskinnad. Och dagen efter börjar man skarva och hitta på. Någon annan gång ska jag också berätta om hur kass Broder Daniels spelning på Magasinsgatan 1995 var.
