Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Donia Saleh, som är aktuell med sin debutroman Ya Leila. Bild: Jonas Lindstedt
Donia Saleh, som är aktuell med sin debutroman Ya Leila. Bild: Jonas Lindstedt

Donia Saleh: Den vita skörheten dominerar på konsthögskolorna

Konsthögskolan Konstfacks mångfaldsarbete har diskuterats efter professorn Sara Kristoffersson skrev en artikel i DN om detta nyligen. Författaren Donia Saleh ser en debatt där den vita skörheten alltid anses mest skyddsvärd, och påminns om sin egen tid på Valand i Göteborg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Donia Saleh är författare född 1996, vars debutroman ”Ya Leila” kom ut på Bonniers förra året och nu är nominerad till Borås debutantpris och Katapultpriset.

”Framställandet av en ständigt hotande svart domedag är det jag kallar ’rädslan för en svart planet’. Det är rädslan över att de förfrämligande ’andra’ ska ta över”, så skriver Reni Eddo-Lodge i boken ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” som kom ut i svensk översättning av Karin Lindqvist 2018.

Det är också min övergripande förståelse av de reaktioner som setts i tidningarna nyligen vad gäller konstutbildningarnas strävan efter mångfald.

Mångfalden är användbar eftersom den går att räkna på. Det blir en intellektuell uppvisning av ett arbete som ger intryck av att ha skett på ett mer djupgående plan än vad som ofta är fallet. Mångfalden blir symbolisk, låt oss kalla det för konstinstitutionernas identitetspolitiska agenda.

Varför skulle det annars behövas separatistiska grupper för marginaliserade grupper på konstskolorna? Jag syftar på Brown Island på Konstfack men även Color Island (systergrupp till Brown Island) på Akademin Valand. Har ”projekt mångfald” återigen misslyckats och blivit än mer substanslöst än vad det ytligt verkar vara?

LÄS MER: Donia Saleh: Ordet ”systerskap” är urvattnat

Mångfalden blir symbolisk, låt oss kalla det för konstinstitutionernas identitetspolitiska agenda.

I stället finns en föreställning om att Brown Islands tillkomst grundar sig i begäret efter att ändra namn på ”Vita havet”. Det är bisarrt att gruppen misstolkas så när deras arbete inte minst går ut på att fylla de kunskapsluckor som skolan har misslyckats med. Men idén om att Brown Island enbart ägnar sig åt symbolhandlingar kommer från gruppens kritiker, och som för fram sina argument med en agenda som nästan känns konspiratorisk.

Kulturskribenten Christian Abrahamsson säger i P1 Kultur (19/2), till försvar för Sara Kristofferssons artikel ”Nej, Vita havet på Konstfack har inget med rasism att göra” (DN/1/2) ”Vi kan inte hitta på en historia, utan vi måste faktiskt förhålla oss till fakta och till verkligheten i den typen av processer.” Det är alltså Brown Island och de ”44 lärarna” som kritiserade Kristoferssons artikel, som Abrahamsson menar inte förhåller sig till dessa objektiva värden, som han och Vita havets försvarare verkar besitta. Genom vilka kroppar i den här debatten kan man tala om fakta och objektivitet och hur värderas det? Att avfärda Brown Islands arbete och förlägga det till subjektiva och känslomässiga värden är ännu ett sätt hävda sin makt över dessa institutioner.

Om vi inte hade förstått det redan innan så skulle vi i två år förstå att våra kroppar och identiteter skapade en karnevalisk oordning.

LÄS MER: Playahead var fjortisarnas kollektiva paradis

Det är lätt att tala om vikten av mångfald och representation: det är bara att säga det högt, till en tillräckligt stor mängd människor. Men hur förvaltas det, vad är institutionerna villiga att göra, vad är man villig att offra och framför allt: finns det resurser för ett arbete som vill ta itu med frågorna? Det går att tala om alla dessa fenomen på ett teoretiskt plan, men vad sker i rummen på dessa institutioner? Jag kan inte tala för Konstfack, men jag kan utgå från liknande upplevelser på Valand.

Den i media uttjatade frågan om hur yttrandefriheten i Sverige mår (för bra för sitt eget bästa) var högst aktuell även i klassrummet på Valand. Det verkade finnas en nostalgisk längtan efter att få säga vad som helst i ett rum utan att någon skulle svara eller för den delen kritisera en. En längtan tillbaka till en svunnen tid då det var mer vitt, manligt kodat och heteronormativt – en ordning som verkade enklare att förhålla sig till.

Om vi inte hade förstått det redan innan så skulle vi i två år förstå att våra kroppar och identiteter skapade en karnevalisk oordning. ”Vad får man säga i det här rummet, egentligen?” Ängsligheten blev ett uttryck för den rädsla som Eddo-Lodge talar om, ”Rädslan att de förfrämligande ”andra” ska ta över”. Att de icke-vita och queera blickarna skulle omöjliggöra majoritetens närvaro. En konspiratorisk känsla och en skev bild av hur makten faktiskt var fördelad etablerades.

LÄS MER: Recension: ”Ya Leila” av Donia Saleh

Det är lätt att tala om vikten av mångfald och representation: det är bara att säga det högt, till en tillräckligt stor mängd människor.

Rummet var fylld av en rädsla för att en viss diskurs verkade överlägsen en annan – och det fanns ett uns av märklig avund kring marginaliserade kroppars erfarenheter. Uppfattningen om att vissa kroppar bar på sår som var direkt kopplade till kropparnas erfarenheter, och att dessa därför skulle kunna skapa bättre konst. Tanken på ”såret” blev både en slags längtan, förlust och hot.

Att kritiken mot Kristoffersson nu liknas vid en häxjakt är ännu ett bevis på hur den vita skörheten skyddas på konstskolorna. Brown Island är en grupp av elever på skolan som marginaliseras och varken arbetar avlönat eller sitter på professorroller– ändå är det professorn, som själv startade konflikten, som det är synd om. Det bekräftar min bild av hur den vita skörheten breder ut sig på konstnärliga fakulteter och skyddas till varje pris. Att det till syvende och sist ändå handlar om att vita människors åsikter eller raljerande måste få stå oemotsagda – som om det i sig skulle vara en rättighet.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.