Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Stefan Karlsson: Dags för det delade Konstgöteborg att sluta fred

Det finns inte längre en naturlig mötesplats för konstnärer från olika generationer: den unga samtidskonsten som bygger på kontext snarare än färg och form – och den kommersiella som säljer. Konstnären Stefan Karlsson försöker hitta en mötesplats bland stans gallerier.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Galleri Mors Mössa, som drevs av Margareta Orreblad i Haga, var en viktig samlingspunkt. Margareta var en fantastiskt stark person vars ärlighet kunde uppfattas som hård.

Till galleriet kom både unga och gamla konstintresserade. I en stad som tycks vara märkt av vattentäta skott mellan unga och gamla konstnärer var hennes galleri verkligen unikt. Positioneringen mellan ungt och gammalt är tyvärr annars typisk för den göteborgska konstscenen.

LÄS MER: Recension: Tomas Lundgren på Galleri Cora Hillebrand och Martin Formgren på 3:e våningen

Göteborgs konstvärld är uppdelad i två olika läger: en del intresserar sig bara för den unga samtidskonsten (konst som är kontextuell och inte bara bygger på färg och form), andra bara för den gamla konsten (tavlor och skulpturer som passar fint i ett hem). Det händer aldrig något oväntat och människor utvecklas inte. Jag menar inte att alla behöver vara sams och hålla varandra i hand, snarare att jag saknar en livlig diskussion mellan människor som aldrig får tillfälle att träffas. Något annorlunda är det när GIBCA med dess sattelitprogram intar Göteborgs olika konstrum och gallerier vartannat år. Biennalen når en bred konstpublik och därmed kan spännande möten uppstå.

Jag tror att en del av de äldre konstnärerna har en svag självbild då de ofta väljer att blicka mot Stockholm

Jag tror att en del av de äldre konstnärerna har en svag självbild då de ofta väljer att blicka mot Stockholm där de anser att de ”viktiga” institutionerna och gallerierna finns. De unga konstnärerna verkar däremot ha en mer ickehierarkisk och mindre traditionell syn på konstlivet. Det kan må hända vara så att globaliseringen och sociala medier har bidragit till att det inte längre känns meningsfullt att jämföra sig med konstnärer i Stockholm. Förhållandena har skakats om: konsten finns överallt, dygnet runt.

De nya och unga gallerierna drivs av eldsjälar utan någon ekonomisk vinst och de gör inte avkall på de samtida diskurserna. Tyvärr blir överlevnadstiden för konstnärsdrivna gallerier ofta kortvarig på grund av hyreshöjningar och dåligt stöd från Göteborgs kulturnämnd. I det motsatta spektrumet befinner sig de traditionella kommersiella gallerierna; hyreshöjningar spelar mindre roll för dem då försäljningen går bra.

LÄS MER: 2019 handlade om menskonst och kulturpolitik

För att prata vidare om uppdelningen i Göteborgs konstliv besökte jag Galleri Cora Hillebrand som i detta fall får representera den unga samtidskonsten och Galleri Uddenberg som får stå för den äldre traditionella konsten.

Roy Uddenberg på Galleri Uddenberg bekräftar att trots galleriklustret på Kastellgatan, där olika slags gallerier ligger vägg i vägg, så är positionerna ganska låsta. Cora Hillebrand sträcker ut handen till något slags samarbete. Hon kallar sitt utställningsrum för ett hybrid-galleri; hon satsar på att vara ideell i anden men är samtidigt kommersiell.

”Javisst är det så att konstpubliken gillar olika konstformer och att gallerierna som ligger utspridda i stan har olika öppettider. När det dessutom regnar lyser konstpubliken med sin frånvaro”, säger Roy Uddenberg. Cora Hillebrand delar hans uppfattning. Jag pratar även med Pontus Hammarén på Galleri Hammarén, som har lagt sitt galleriprogram mitt emellan ungt och gammalt, och han säger att han alltid har upplevt Göteborgs konstliv som positionerat.

Att knyta näven i fickan och säga till sig själv att det bara är skräp som visas på gallerierna håller inte.

LÄS MER: Traditionell start för Galleri Hammarén

Själv tycker jag att stadens konstliv är för litet för att inta låsta positioner. Det vore bättre om vi försöker gå på varandras utställningar och snackar med varandra, även de gånger vi inte gillar konsten som ställs ut. Vi sitter ju i samma båt, så att säga. Läget för bildkonsten är inte så muntert för tillfället, mycket på grund av den politiska hotbilden. Vägen bort från det fixerade läget kan finnas i respekt och nyfikenhet. Att knyta näven i fickan och säga till sig själv att det bara är skräp som visas på gallerierna håller inte om Göteborgs konstliv skall förändras på djupet.

Stefan Karlsson är konstnär och drev tidigare Stefan Karlssons museum för dålig konst.