Fredrik Nyberg: Bill McKibben är klimatångestens fader

Den långa, torra och varma sommaren som drabbade stora delar av USA 1988 är viktig i journalisten och aktivisten Bill McKibbens bok ”The end of nature” (på svenska ”Naturens undergång”) från 1989. De umbäranden som växtligheten, djurlivet och också människan fick uppleva i hettans spår dyker gång på gång upp som en mycket påtaglig realitet i det hotfulla framtidsscenario som McKibben skriver fram.

Dagen efter ett utskottsförhör i den amerikanska kongressen med klimatforskaren James Hansen, som just gick av stapeln sommaren 1988, löd en rubrik på New York Times förstasida: ”Den globala uppvärmningen har börjat”. Detta var i högsta grad sant, men knappast en ”nyhet” då den av människan drivna, klimatförändrande processen på ett för de flesta förvisso osynligt vis redan pågått under lång tid. Dess kostym hade, för att tala med Tomas Tranströmer, sedan århundraden sytts ”i det tysta”. Artikeln i New York Times och publiceringen av ”Naturens undergång” måste sägas ha inneburit slutet på denna långa tysta era.

När Bill McKibben ger ut ”Naturens undergång” är många av de kemiska giftpreparaten – exempelvis DDT – som Rachel Carson gick till strid emot i ”Tyst vår” förbjudna, inte minst på grund av Carsons bok och debatten den gav upphov till. Också det hack i den stora accelerationen som oljekrisen på det tidiga 1970-talet innebar är dryga 15 år senare glömt. Det ser ljust ut i västvärlden. Fast det är lite för varmt.

Föreställningen att planeten är för stor och för gammal, liksom orubblig och därmed också omöjlig för människan att ödelägga, stämmer inte.

LÄS MER:Klimatklassikern som förändrade en hel värld

I ”Naturens undergång” är ödeläggelsen annorlunda iscensatt men också här är det människan som ytterst drar i trådarna. Att användandet av exempelvis förbränningsmotorer, som drivs av fossila bränslen, i ett allt högre tempo genererat betydande utsläpp av koldioxid och att detta i sin tur leder till att atmosfärens medeltemperatur i motsvarande grad stiger har varit känt sedan åtminstone slutet av 1800-talet.

De kunskaper om ”växthuseffekten” som exempelvis den svenske fysikern Svante Arrhenius då presenterade föll sedan i omgångar i glömska men insikterna, mätresultaten, analyserna och förebuden fanns, och hade efterhand också kompletterats och fördjupats av andra, då McKibben började skriva sin bok, som tar ett avstamp i konstaterandet att den mänskliga civilisationen skapat en ”förändrad atmosfär”. McKibben avslutar bokens första kapitlet – ”Den nya atmosfären” – såhär: ”Men nu har livsföringen i en del av världen på ett halvt århundrade förändrat varenda centimeter och vartenda ögonblick på hela jorden.”

Temperaturen och mängden nederbörd som faller kommer fortsättningsvis vara en följd av våra, av människans vanor, ekonomi, av vårt sätt att leva. Och dessa fossildrivna rutiner kommer konstaterade McKibben redan för mer än 30 år sedan innebära ”naturens undergång”.

”Naturens undergång” är i hög grad en uppgörelse med uppfattningen om att skadorna på naturen – som överallt gör sig påminda – trots allt ändå är ”lokala och begränsade” och därmed inte i grunden hotfulla. Föreställningen att planeten är för stor och för gammal, liksom orubblig och därmed också omöjlig för människan att ödelägga, stämmer inte. Att ogiltigförklara en sådan partiell blindhet blir, liksom det var för Rachel Carson, ett viktigt syfte med McKibbens bok.

Vi har ändrat atmosfären och därmed har vi också förändrat allt. Jorden har blivit artificiell, något av människan delvis skapat. Årstidernas naturliga växlingar är genom människans olika interventioner omkodade. Sommaren är utrotad och ersatt av något vi kallar sommar. ”Vi lever i en postnaturlig värld”, konstaterar McKibben.

McKibben tar tidigt i boken ett kliv vidare från det initiala konstaterandet om naturens undergång till att på olika vis försöka förstå hur hans eller vårt liv ska gestalta sig i detta nya tillstånd. I en rörande passage talar texten om en ny typ av ensamhet. ”Det är bara vi överallt, det finns inget annat.” Då den andra världen, den värld som inte är affärer och kultur och frukost, inte längre är en annan värld, konstaterar McKibben, blir människan ensam med sig själv, samtidigt som det nästan blivit omöjligt att finna en plats där man kan få förbli ostörd. McKibben är troende och församlingsmedlemmarna, liksom pastorn, i Johnsburg united methodist church tackas i boken. Denna tro ger emellertid inte Mckibben någon ro.

Vid sidan av ”den nya ensamheten” skapar de förändringar boken lokaliserar och förutser oro, ovisshet och osäkerhet. När naturens oföränderlighet – exempelvis årstidernas förväntade växlingar – är bruten träder fruktan in. McKibben talar inte om ”klimatångest” men väl om ”ekofobi”. Det hot McKibben skriver fram orsakas inte längre i första hand av att människan med mål och mening sprider kemiska gifter över skogarna, sjöarna och fälten, och inte heller av att stormakterna genomför atombombsprov i atmosfären.

Det hot McKibben lägger örat mot i ”Naturens undergång” har pågått under längre tid, men då delvis hamnat i skymundan av andra bombers ”fantastiska explosioner”. Klimatkrisen är istället resultatet av ”miljarder explosioner i hundratals miljoner kolvar varje sekund, här och långt borta och överallt”.

I en rörande passage talar texten om en ny typ av ensamhet. ”Det är bara vi överallt, det finns inget annat.”

LÄS MER:Svampen har gjort en imponerande klassresa

Jag tror man kan hävda att McKibben radikaliseras ju längre in i projektet han kommer. I slutkapitlet, ”Motståndets väg”, formuleras, på några olika vis ett ultimatum. Från en höjd i skogen betraktar han allt det som utgör hans materiella liv, hans stuga, trädgård, hans bil och sovrum och anblicken av det välbekanta och högt skattade leder fram till slutsatsen att antingen måste livet därnere – i civilisationen – förändras eller så ”förändras allt liv runtomkring mig häruppe – och försvinner”.

McKibben påtalar handlingens betydelse men menar samtidigt att dessa nödvändiga förändringar i våra livsmönster måste grundas i nya sätt att tänka. McKibben efterlyser en ”atopisk” hållning där det inte är våra – mänsklighetens – önskningar som utgör incitamentet. Utopin i dess olika former är i för hög grad ett projekt kopplat till människan och tillväxttanken, nu är det i stället, och med nödvändighet, de icke-antropocena aktörernas tur att utifrån sina premisser och behov driva det framtidsvisionära projektet. En dylik atopi har enligt McKibben inte så många grundregler, men en viktig – och möjligen lite svårsmält – innebär en succesiv minskning av jordens befolkning.

McKibben besöker ett av de områden – en sjö i Adirondackbergen – som mot slutet av 1950-talet besprutades med DDT för att ”komma till rätta med knottplågan”. Resultatet blev att örnarna försvann men knotten blev kvar. Tre decennier senare har DDT-koncentrationen i vattnet sjunkit tillräckligt mycket så örnen kunnat återvända och McKibben tackar Rachel Carson för att han tack vare hennes bok får möjligheten att se en mäktig örn mjukt landa invid sitt bo.

Att ”Naturens undergång” inte fick samma effekt som ”Tyst vår” kan ha många orsaker. Ett skäl har att göra med problemets komplexitet och en annan med att oljeindustrin och dess penningstinna lobbyorganisationer vid början av 1990-talet säkert var avgjort bättre rustade att bemöta och förringa de hot McKibbens bok aktualiserar än var den kemiska industrin var 1962. Det är en tragedi i sig.

LÄS MER:Vi går en tyst kust till mötes

Fredrik Nyberg