I GP kommenterar Per Magnus Johansson det politiska förslaget att tidigt screena barn i så kallade utsatta områden för adhd (28/9). Johansson kallar förslaget ett uttryck för ”råbarkad biologism”, och verkar ifrågasätta både adhd-diagnosen och medicinering av tillståndet. Dessutom förklemas ”vetenskapen med stort V”.

Även i en tidigare debattartikel i GP framhåller Johansson att farmakologisk behandling och enklare samtalsterapi präglas av förenklingar och okritisk optimism och inte av vetenskap (17/2). Screening är, som Johansson påtalar, en ytlig form av testning, men diagnostik och behandling är komplext och kräver något att utgå ifrån. Att ordinera en behandling, till exempel medicinering, vid ett visst tillstånd vilar absolut på vetenskaplig grund och är inte ett sätt att likrikta. Tvärtom behöver all medicinering som vi psykiatriker ordinerar ofta individanpassas och samordnas med andra behandlingar.

Att utanförskap och gängkriminalitet är multifaktoriella fenomen är självklart, men det finns riskfaktorer vars inflytande kan reduceras med läkemedel. Vi delar naturligtvis även Johanssons syn på att vi inte vet allt. Det är själva grunden i vetenskapen med stort V, som vi antar syftar på naturvetenskapen, att den inte gör anspråk på att ha alla svar. Tvärtom är det en vetenskapspersons främsta uppgift att ifrågasätta.

Just adhd är emellertid en väldefinierad diagnostisk entitet som är välstuderad i den typ av vetenskapliga tradition som undertecknade bekänner oss till. Samma vetenskapliga metod ligger bakom i princip hela den enorma medicinska utveckling som vi sett de senaste 100 åren och som lett till otaliga medicinska genombrott.

Med andra ord är adhd på gruppnivå ett potentiellt livsfarligt tillstånd.

Adhd är enligt vedertagna diagnostiska kriterier en funktionsnedsättning som debuterar i barndomen och som har en hög genetisk ärftlighet. Tillståndet innebär bland annat nedsatt koncentrationsförmåga, nedsatt arbetsminne och bristande impulskontroll. För oss som arbetar med dessa patienter är det uppenbart att tillståndet även innebär ett stort lidande, med mycket ångest och emotionella svängningar. Symtom som åtminstone i vuxen ålder ofta leder till behov av kontakt med sjukvården.

Forskning visar att barn och vuxna med adhd, som grupp betraktat, har en kortare förväntad livslängd, bristande skolgång, högre grad av arbetslöshet, större risk för hemlöshet och väsentligt större risk både för kriminalitet och substansbrukssyndrom. Med andra ord är adhd på gruppnivå ett potentiellt livsfarligt tillstånd.

Den mest effektiva behandlingen för adhd är läkemedel, vilket är bevisat i många välkontrollerade studier. De så kallade effektstorlekarna jämfört med placebo är så stora att man som läkare blir förvånad om dessa uteblir. Patientens funktionsförmåga ökar och effekterna är tydliga. Hos en vuxen person med adhd och samtidigt beroende minskar eller upphör ofta substansbruket och den kriminella livsföringen. Det handlar inte om någon ”disciplinerande likriktning”, utan om att ge den enskilde individen möjlighet att använda sin hjärnas fulla potential och kunna undvika negativa följder av funktionsnedsättningen.

Mot denna bakgrund är det en god idé att screena barn för adhd. Sedan är det barn och vårdnadshavares självklara rätt att välja om man tackar ja till eventuell behandling. Screening borde kunna ske av alla barn i Sverige. Då skulle vi slippa frustrationen hos våra patienter som efter flera decennier av katastrofer till slut får en verksam behandling i form av läkemedel och utbrister ”Varför har inte jag fått den här behandlingen för länge sedan? Kan man stämma någon?”.

Mot denna bakgrund är det en god idé att screena barn för adhd.

Barn screenas redan i dag på BVC för autism, ett tillstånd som är mycket ovanligare än adhd. Barn kontrolleras också för funktionsnedsättning avseende syn och hörsel. Är sådana undersökningar också ett uttryck för ”råbarkad biologism”?

Som läkare inom psykiatri anser vi att alla har rätt att leva och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Vi menar att det naturvetenskapliga förhållningssättet och den medicinska vetenskapen inte står i motsatsförhållande till humanism och psykologi. Tvärtom är de varandras följeslagare. När vetenskapen lett oss till medicinska framgångar som gör att vi kan hjälpa människor vore det oetiskt att inte överväga att behandla.

Läkekonsten är ofta förenad med svåra etiska avvägningar, och samtidigt skyddad av strikta regler och riktlinjer. Vi vill inte avskaffa det psykologiska eller det humanistiska perspektivet utan snarare betrakta adhd såsom andra funktionsvariationer och tillstånd, ur ett multifaktoriellt perspektiv, där medicinering är en viktig, ibland livräddande, byggsten.

Bo Söderpalm

Professor, Överläkare och specialist i psykiatri

Hanna Kataoka

Överläkare, specialist i psykiatri, beroendemedicin och rättspsykiatri, doktorand

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Överdriven biologism leder till likriktning av barn

LÄS OCKSÅ: En psykolog bör bilda sig vitt och brett

LÄS OCKSÅ: Oroande att psykiatrin medicinerar barn