Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Att adhd-testa barn är en disciplinerande likriktning av barn som ännu inte börjat i skolan, menar Per Magnus Johansson. Bild: Matilda Spetz
Att adhd-testa barn är en disciplinerande likriktning av barn som ännu inte börjat i skolan, menar Per Magnus Johansson. Bild: Matilda Spetz

Per Magnus Johansson: Överdriven biologism leder till likriktning av barn

Vetenskapen med stort V blir lösningen på allt när det djuppsykologiska och humanistiska perspektivet avskaffas. Men att adhd-testa femåringar är en disciplinerande likriktning av barn som ännu inte börjat i skolan, menar psykoanalytikern och författaren Per Magnus Johansson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Nyligen framförde moderaterna ett förslag om att skolklasser i utanförskapsområden ska snabbtestas för adhd med hänvisning till att fler ska kunna medicineras. Därmed ska gängkriminaliteten minskas.

”Vid fem års ålder på barnavårdscentralen ska man kunna göra detta”, säger Irene Svenonius, finansregionråd i Region Stockholm till Expressen. Och hävdar vidare till SVT: ”Det är betydligt färre barn i utsatta områden jämfört med andra områden som har en diagnos för adhd och därmed inte får rätt mediciner och stöd i skolan. Det vill vi åtgärda”.

Avskaffandet av det djuppsykologiska och humanistiska perspektivet leder inte sällan till oreflekterade och haltande slutsatser. I dess kölvatten följer oftast ytlighet, förenklingar, siffror, en långt driven biologism och rop efter testning, diagnostisering och medföljande medicinering. Gärna så tidigt som möjligt. Därmed skulle den obehagliga och skrämmande gängkriminaliteten upphöra. Men vem tror uppriktigt på en sådan tankefigur? Och vad kan en sådan människosyn få för konsekvenser?

Politiker liksom alla vi andra ställs inför en viktig fråga: Vad kan vi tro på? Hur kan behovet av att ha en tilltro till våra barns framtid förenas med en rationell kunskap? Är det möjligt att förena ett vetenskapligt perspektiv med en tilltro till ett samhälleligt ansvar, till en människa och hennes möjligheter? Eller annorlunda uttryckt; hur kan vi fortsätta våra systematiska studier och empiriska undersökningar, och samtidigt inkludera ett behov av att tro på barns rätt att misslyckas och att kunna få stöd i att söka sin egen väg?

Det politiska samtalet har allt mer utvecklats till ett ställningskrig där den ene överlever på den andres bekostnad.

Det som ur mitt perspektiv var det mest framträdande i den nyligen avslutade svenska valrörelsen var de politiska partiernas försök att överträffa varandra i att lovorda betydelsen av övervakning, kontroll och att bestraffa dem som avviker och upplevs som ett hot. Förenklingar och dogmatik präglade den politiska debatten. Klokskapen, förnuftet, eftertanken, beredskapen att ta ansvar för den andre och försöket att skapa ett anständigt samhälle, som borde vara en ledstjärna och reglera livet för oss alla, tenderade att lysa med sin frånvaro. Det politiska samtalet har allt mer utvecklats till ett ställningskrig där den ene överlever på den andres bekostnad. I detta förhållningssätt tenderar alla att till syvende och sist bli förlorare.

Vi har skapat ett samhälle där gemenskapen är tunn och bräcklig, och där olika disparata individuella projekt blir det som återstår. Det är inte minst sant i ett samhälle som i grunden inte förmår erbjuda institutionella strukturer för att möta de stora existentiella frågorna. Då kommer den övergivna individen att vara hänvisad att ta sig an dessa frågor utifrån det enskilda livet och från denna position söka de svar som är möjliga att erhålla. En sådan struktur skapar av lättbegripliga skäl också en risk för avarter och aparta svar på existentiellt komplexa frågor. Denna risk blir inte mindre av att psykologiska och pedagogiska frågor med tiden eliminerats och ersatts av en allt mer instrumentell diskurs. Biologismen tenderar att överskugga ett kvalificerat, nyanserat, solidariskt och ansvarstagande tänkande.

Vi kommer inte undan de frågor som är knutna till det gåtfulla i våra liv. Alla vetenskapliga framsteg till trots är det mycket som vi inte känner till. Mötet med det ofattbara, det obegripliga och det storartade är en del av livets villkor. Det ter sig som avgörande att försöka skapa rimliga tankestrukturer för vilka frågor som tillhör det naturvetenskapliga fältet, vilka som tillhör humaniora, vilka som tillhör psykologin och pedagogiken, vilka som tillhör politiken och etiken. Och vilka frågor som vi inte har något svar på. Vi måste ibland veta att vi inte vet. Åtminstone inte för tillfället.

Vi har skapat ett samhälle där gemenskapen är tunn och bräcklig, och där olika disparata individuella projekt blir det som återstår.

Den för tillfället dominerande föreställningen är snarast att vetenskapen med stort V har svar på alla frågor. Det innebär att en råbarkad biologism blivit en naturlig följeslagare som förstärker en dylik inställning till kunskap och till livet. Vi människor blir till sist strandsatta med vår evidens, vår statistik, försöket att reducera oss till en kemiskt bestämd kropp och vår språklöshet. Tomheten ekar i våra rationella själar.

Det är av avgörande betydelse att kunna skapa en mänsklig och genomtänkt gräns i förhållande till en kvalificerad biologisk forskning om exempelvis skilda sjukdomar och en ideologiskt bestämd biologism, som försöker lösa frågeställningar som i grunden tillhör en annan kunskapssfär.

Det aktuella förslaget att hindra gängkriminalitet genom att masstesta barn i femårsåldern för adhd är i bästa fall ett tecken på en utopisk önskan om att skapa ett samhälle utan kriminalitet. I värsta fall är det ett uttryck för en disciplinerande likriktning av barn som ännu inte börjat i skolan. De som behöver stöd, förståelse och strukturerande gränser för att påbörja det oändliga äventyret av lärande.

Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog och specialist i klinisk psykologi samt docent i idé- och lärdomshistoria och författare.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Skillnaden mellan då och nu är illusorisk

LÄS OCKSÅ: Oroande att psykiatrin medicinerar barn

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.