LÄS MER:Bo Rothstein: Ekonomipriset är nykolonialt
LÄS MER:Recension: Erik Ringmar - "Befria universiteten"
Hittills har de fyra nordiska länderna kunnat begränsa effekterna av coronaviruset tämligen väl. Man har, när detta skrivs (23/3), i genomsnitt färre än 15 avlidna. Däremot har regionen Lombardiet i Italien upplevt en exponentiell tillväxt av smittan med mer än 3500 dödsfall trots att Lombardiet har ungefär samma befolkningstal som Sverige. En möjlig orsak till denna enorma skillnad kan vara graden av tillit i dessa olika samhällen. Jämfört med andra länder är tilliten i de nordiska länderna exceptionellt hög både när det gäller tillit till de offentliga institutionerna och till ”människor i allmänhet”. Sådan tillit kan rimligen leda till att människor är rätt så övertygade om att både deras grannar och deras regeringar kommer att bete sig ansvarsfullt i den rådande krisen. En surveyundersökning från 2014 visade till exempel att 74 procent av personer i Norge ansåg att ”de flesta andra människor går att lita på”, medan siffran i Italien var 29 procent. På samma sätt litar 60 procent av personer i Norden på sina politiska institutioner, men i Italien är det bara 21 procent.
Detta slags förtroende, som också kan benämnas som ett ”socialt kapital” kan vara en nyckel till skillnaderna i hur dessa samhällen så långt lyckats hantera pandemin. Regeringar runt om i världen försöker nu begränsa spridningen av viruset genom att med tvångsåtgärder införa eller på frivillig bas uppmana till en lång rad tämligen ingripande restriktioner. Vissa av dessa restriktioner är svåra att genomföra med tvång och kontroll, så deras framgång beror i hög grad på i vilken omfattning människor frivilligt väljer att följer dem. Vi ska undvika att resa kollektivt, helst inte alls samlas, om möjligt inte besöka våra arbetsplatser och hålla avstånd också till vänner och familj. De som är äldre eller har ett underliggande medicinskt problem bör vi inte besöka alls. Det är också viktigt att vi inte tömmer butikerna genom att hamstra mat och andra nödvändigheter.
Om många tror att de flesta andra i deras samhälle inte stannar hemma, är knappast någon poäng för honom eller henne att vara bland minoriteten som lider av isolering.
Problemet är att för att rekommendationerna eller förordningarna ska fungera måste vi lita på övriga medborgare såväl som på de statliga institutioner som utfärdar dem. Om människor inte tror att de flesta andra kommer att agera efter dessa nya och restriktiva regler är det osannolikt att de kommer att hålla sig till dem själva. Denna dystra slutsats kommer från ett av de mest uppmärksammade resultaten inom samhällsvetenskaplig forskning, nämligen problemet med kollektivt handlande. Detta är ett problem som uppstår när handlingar som skulle leda till vad som är bäst för kollektivet tycks vara i konflikt med vad som gynnar den enskilde individen. En känd metafor för detta är ”allmänningens tragedi” – ett typexempel är överfiskning. Om alla fiskare håller sig till fiskekvoterna så undviker man utfiskning, men för den enskilde fiskaren är det naturligtvis mest fördelaktigt om alla andra håller sig till reglerna men att denne själv tar upp maximalt med fisk. Men om alla gör så är en utfiskning av det gemensamma fiskevattnet snart ett faktum.
Detta är ofta ett mycket komplicerat problem att hantera på grund av vad som har betecknats "självuppfyllande profetior". Ta hamstring av mat och andra förnödenheter. Om många, till exempel på grund av oklok medierapportering, börjar tro att hamstring har börjat, kommer även de som är övertygade om att detta är skadligt att börja hamstra av rädsla för att inte själva ha tillräckligt med livsmedel eller andra förnödenheter. Bristen på social tillit kommer då att leda till ett resultat som är värre för "alla" eftersom butikerna kommer att vara tömda på nödvändiga varor. Dessutom drabbar detta de som är äldre eller funktionshindrade och inte kan bära hem tillräckligt med förnödenheter och också de som är för fattiga för att köpa mycket åt gången. Samma problem gäller för kravet på social isolering för att begränsa spridningen av viruset. Om många tror att de flesta andra i deras samhälle inte stannar hemma, är knappast någon poäng för honom eller henne att vara bland minoriteten som lider av isolering.
Förtroende för regeringen är naturligtvis också nödvändigt om medborgarna ska följa de rekommendationer och regler som den utfärdar. Men människor kan ha många skäl att misstro sina politiker och myndigheterna. Vissa kan tro att de saknar den nödvändiga kompetensen; andra kanske tror att de som har makten inte tjänar ”folket” utan i stället befinner sig i en allehanda hemlighållna relation med diverse ekonomiska och politiska eliter. Den nya mediesituationen tillåter dessvärre alla typer av konspirationsteorier att blomstra.
Både socialt förtroende och politiskt förtroende varierar mycket mellan länder. I Kina uppger nära 80 procent att de litar på sin regering och cirka 60 procent tror att ”de flesta kan lita på” - vilket delvis kan förklara varför Kina trots tidiga missbedömningar nu effektivt förefaller ha kunnat bromsa coronavirus-epidemin ganska snabbt. Mycket oroväckande är nivåerna för både socialt och politiskt förtroende i USA. Dessa låg på samma höga nivåer som i de nordiska länderna i slutet av 1960-talet men har sedan dess fallit kraftigt. Mindre än 30 procent av amerikanerna litar på varandra och en ännu mindre del - cirka 20 procent - litar på sin regering. Dessa siffror antyder att USA, som i nuläget helt verkar sakna åtgärder som kan återuppbygga tilliten i samhället, kan få svårt att finna vägar för att begränsa pandemin.
