Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Sara Abdollahi: Använd inte Yahya Hassan för egna politiska poänger

Snabbt efter att den unga danska poeten Yahya Hassan hastigt ryckts från världen har debatten om hans eftermäle inletts – inte minst av poeten Athena Farrokhzad som satt hans död i ett större sammanhang.
Sara Abdollahi skriver om rätten att få hedras på sina egna villkor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: I sina dikter var Yahya Hassan fullkomligt fri

LÄS MER: Danske skandalpoetens bok ges ut i Sverige

LÄS MER: Danske poeten Yahya Hassan död

Sedan dagen Yahya Hassan dog har jag haft en konstant klump i magen. Jag är frestad att skriva att Yahya Hassan är min bror. Men det vore hyckleri. Det vore att förminska och kidnappa hans liv och erfarenheter. ”[HON] KALLADE MIG BROR / MEN DET VAR BARA TOMT SNACK”. Det jag kan skriva är att Hassan och jag delar klasserfarenheter, och att utsättas för rasism. Jag uppväxt i en håla, han i en förort.

Och att det finns en ensamhet och destruktivitet hos honom som handlar om att inte få vara den man vill vara. Det känner jag igen. Att vara för dålig för att få att vara en del av kulturblatteflocken. Och för bra på att klä av den förljugenhet som finns hos den ängsliga kulturmedelklassen. Vi delar känslan av att vara fast i ett fängelse.

Därför håller jag med om mycket när jag läser Athena Farrokhzads minnesruna i DN Kultur över Yahya Hassan. Det är sant att hans död bara tillhör de som älskade honom och de han älskade. Och att det fruktansvärda inte bara handlar om att poeter dör utan varför bruna män måste dö. Hur man lever och dör handlar aldrig om valfrihet. Det handlar om klass. Det handlar om rasism. Att utsättas för rasism är att krympa. Krympningen blir dubbel om man kommer från en längre klass.

Men det värker i mig när Farrokhzad insisterar på att tilltala Hassan som ett ”du” och ett ”vi”. ”Jag borde ha tagit dig under armen. Vi kunde ha vandrat bort från folkmassan, ut ur den cirkus som litteraturvärlden är. Vi kunde ha flytt diskursens ordning, mot alla odds, mot andra breddgrader”. Döda kan inte tala. Döda kan inte svara för sig. Tilltalet blir ett approprierande: Vad skulle Yahya Hassan ha svarat om han kunde?

Att så snart efter Yahya Hassans död använda hans liv och dikt för egen agenda och göra politiska poänger vilka han själv hatade, matar bara det egna egot.

Det kommer vi aldrig få veta. Inte heller kommer vi få veta vem han var: Den äkta underklassblatten (vad det nu än är) eller förrädaren (enligt vem?). Kanske var han både och? Det högkulturella som mötte det gränslösa. Vad vet vi, egentligen? Förutom att Hassan levde under dödshot i flera år. Blev eskorterad av livvakt och gjorde intervjuer i skottsäker väst. Att hans liv kom att präglas av droger, våld och kriminalitet. Alltså allt det som medierna matat oss med. Och något som allmänheten kunde beskåda på hans sociala medier. Men vi vet inte ens hur han dog.

Vi kan bara veta att Yahya Hassan i sin poesi alltid satte sig själv på spel. Han hatade klassamhället och rasismen, ”TITANIC VAR FULLPROPPAT MED FLYKTINGAR / ARISTOKRATERNAS BARN FLÖT ÖVERST”, han hatade sin våldsamma pappa eller som han skriver i debuten, ”KANSKE HADE JAG ÄLSKAT DIG OM JAG VAR DIN PAPPA OCH INTE DIN SON”, han hatade att begränsas av strukturer som tvärkorsade varandra, ”I SKOLAN FÅR VI INTE PRATA ARABISKA / HEMMA FÅR VI INTE PRATA DANSKA / ETT SLAG ETT SKRIK EN SIFFRA”.

Det är bara att inse, så länge vi lever i en värld med rasism och kapitalism kan ens konst närsomhelst kidnappas av fel krafter. Men lösningen är knappast att tiga. Då blir man stympad. Både som utsatt och som konstnär.

Jag kommer att tänka på Lidija Praizovics artikel ”Blattar tystar blattar” från 2014. Hon skriver om Hassan och hur klass spelar in i vem som får sätta reglerna för vad som kan sägas. Utan att man blir utfryst eller avfärdad.

Men bortom medelklassens distanserade konformism finns den andra historien. Den berättas av vår rasifierade under- och arbetarklass. Den berättades av Yahya Hassan. Den berättades av Alice Walker i romanen ”Purpurfärgen.” Den har också berättats av Toni Morrison. När Morrison skrev "De blåaste ögonen" var det många svarta amerikaner som ansåg att hon förrådde dem genom att skriva en berättelse om incest och övergrepp mot barn av och med svarta amerikaner. Men hon vägrade sluta skriva det hon ansåg att hennes community behövde: Speglingar, också om de berättelserna var spruckna och smutsiga.

Om det ska finnas något ”vi” måste det finnas luft att berätta om smärtpunkter man erfarit även om det kan råka mata eldar. De berättelserna är också en del av våra speglar.

Jag är stolt över att alltid känna mig främmande i den kulturklass som bryr sig mer om radikala gester rumsrena nog för att passa på kultursidorna. Av vad sådana som vi, inte matade med kultur och några fina teorier med modersmjölken, får ut av att läsa Yahya Hassan. Det underbara med litteraturen är att den kan läsas så olika. Men att så snart efter Yahya Hassans död använda hans liv och dikt för egen agenda och göra politiska poänger vilka han själv hatade, matar bara det egna egot. Han förtjänar att hedras på sina egna villkor: Att få vara en komplex människa – aldrig en del av ett vi eller dem.

JAG VILL BLI IHÅGKOMMEN

SOM EN AV DOM MÄNNISKOR

SOM INTE BLEV DÖDAD FÖR INGENTING

PÅ DENNA JORD

LÄS MER: Yahya Hassan släpper diktsamling från fängelset

LÄS MER: Böckerna som formade 2010-talet

LÄS MER: Recension: "Yahya Hassan 2" – Yahya Hassan