Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Göteborgs Synagoga , Förintelsens minnesdag , Överlevare: Peter Kádár (äldre, svartklädd, vit krage) , Allan Stutzinsky (grå kavaj) Bild: Jenny Ingemarsson
Göteborgs Synagoga , Förintelsens minnesdag , Överlevare: Peter Kádár (äldre, svartklädd, vit krage) , Allan Stutzinsky (grå kavaj) Bild: Jenny Ingemarsson

Björn Werner: Antisemitismen är en del av Sveriges mörker

GP:s kulturchef skriver om det växande hatet mot judar. Det kommer inte från en sorts svenskar menar han. Den är spridd bland många grupper – som inte alltid ens är speciellt extrema.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

De kom i mörkret. När morgonen ljusnade blängde de gula Davidsstjärnorna med giftig blick från synagogors portar runt om i Norden. Den nionde november, precis 81 år efter Novemberpogromen i Tyskland, hade en internationell, koordinerad attack utförts av okända gärningsmän. Skuggor i natten med ett enda syfte – att ruska om verkligheten för de av judisk börd med påminnelsen om att tryggheten aldrig någonsin går att ta för given.

Men det är egentligen inte nynazisterna som sådana som är trygghetens hot. En begränsad grupp vilsna, våldsamma själar i politikens ytterkant. Att fördöma dem är också enkelt för var och en – det är en självklarhet i en kultur som de senaste 70 åren avhandlat Nazitysklands brott mot mänskligheten.

Den som på riktigt vill utplåna antisemitismen får inte nöja sig med det. Pogromerna och förföljelserna har legat förtvivlat nära ytan i många samhällen och inom många ideologier.

Det är inte ett hat som har en enda hamn. Den bär inte bara svarta kängor och en svastika på armen. Genom historien har det lika ofta hämtats ur kristendomen, förvridna kommunistiska konspirationer och islamism.

LÄS MER: Hösten då judarna kom till Marstrand

Ta bara Anna Grinzweig Jacobssons reportageserie i GP Kultur, om judarna som flydde till Marstrand från förföljelserna i 1960-talets Polen. Bara tjugo år efter Förintelsen, när nazityskar såväl som polacker så gott som helt avslutat tusen år av judisk närvaro i Polen var det dags för polska kommunister att fördriva den sista spillran. ”Sionistiska element”, hette det då. Vittnesmålen som skrivs fram är djupt upprörande. Helt vanliga familjer med helt vanliga liv – plötsligt på flykt från ett land som inte längre anser dem fullvärdiga medborgare.

Det är inte en sorts svenskar, det är alla sorters svenskar – som inte heller behöver vara speciellt extrema.

Tryggheten är också hotad av att de flesta grupper som har ägnat sig åt förföljelser och pogromer knappt ens skrapat på ytan av den infernaliska självrannsakan det innebär att ifrågasätta sin egen historia. För vem vill egentligen acceptera att ens morfar eller farfar deltagit i mord eller fördrivning? Eller ens tittat på när det pågick? Inte konstigt att Polens premiärminister hellre klagar på Netflixserier som binder Polen till Förintelsen än tittar på den hjärtskärande uppgörelsen med polsk skuld i ”Ida” (2013) av Pawel Pawlikowski.

För allra värst – vem vill ifrågasätta sig själv? Få.

Ändå tyder mycket på att det är just det vi behöver göra – för antisemitismen ökar i Sverige, just nu. Enligt en studie från 2018 utförd av EU upplever nio av tio judar att hatet ökat de senaste fem åren. 40% har upplevt det från muslimska extremister, 27% från vänsterextremister och 18% från högerextremt håll. Det är inte en sorts svenskar, det är alla sorters svenskar – som inte heller behöver vara speciellt extrema. När SSU i Malmö demonstrerade under 1 maj i år skanderade man glatt ”krossa sionismen”. Ord som för 50 år sedan ekade när Włodek, Janina och Hanna i Anna Grinzweig Jacobssons reportage tvingades på flykt.

Det är först med den insikten – att det är vi, som grupp och som individer, som bär på förutsättningarna för nya utbrott av antisemitism – som en verkligen känsla av trygghet kan uppstå. Det hänger helt enkelt på oss själva.