Mikaela Blomqvist: Även i psykiatrin kan man tänka fritt

I sitt andra seminarium, hållet åren 1954 och 1955, pekar läkaren och psykoanalytikern Jacques Lacan ut vissa psykoanalytikers benägenhet att tala om ett motstånd hos patienten. Lacan vänder sig mot beskrivningen. Om analytikern finner ett motstånd hos patienten så är det för att han trycker på! Man skapar en abstraktion, konstaterar Lacan, och sedan säger man att abstraktionen måste försvinna.

Psykiatrin i Sverige och framför allt i Göteborg har den senaste tiden varit omdebatterad i media. På SvD Kultur publicerades nyligen ett reportage med rubriken ”Freud-konflikten skakar psykiatrin i Göteborg” där också jag är intervjuad (13/11). Det påstås finnas motsättningar mellan olika psykoterapeutiska inriktningar och metoder och företrädarna för dessa. I mitt arbete som psykolog i denna psykiatri har jag aldrig upplevt att det finns några sådana.

Däremot tycks inriktningarna bli fler och fler. Jag läser Lacans seminarium och för mitt inre rabblar jag upp ett antal av dem: PDT, KBT, MBT, DBT, ERGT, UP, ISTDP. Det finns fler förkortningar. Gemensamt för samtliga är att de betecknar ett tankesystem och att detta tankesystem hänger samman med en eller flera metoder. I vissa fall är denna metod strikt reglerad enligt en manual. I andra fall är bokstävernas betydelse mer upplöst och oklar.

De psykiatriska diagnoserna skiljer sig från de somatiska genom att de ställs utifrån symptomen. Det finns ingen identifierbar underliggande fysisk komponent. (Det gäller även för neuropsykiatrin, där diagnosticeringen inte sker genom hjärnröntgen utan med hjälp av intervjuer och psykologisk testning.) De ovan uppräknade psykoterapierna konstruerar alla en egen förklaring, med en egen begreppsapparat.

Den eventuella teori som ligger till grund för samtalet måste vara en integrerad del av psykologens hela tänkande och person, inte en utifrån kommande struktur.

Inte sällan lärs denna begreppsapparat ut till patienten, vars lidande på så sätt får ett ramverk. Sedan går behandlingen ut på att psykologen, liksom Lacan beskriver ovan, bekämpar det ramverk hon själv har upprättat. Man kan till exempel säga att patienten inte mentaliserar och därför måste lära sig att mentalisera. Eller att patienten inte kan reglera sina känslor och därför måste lära sig att reglera sina känslor.

Orden uppfattas i allmänhet som underliga om de brukas utanför psykoterapin. Vad ska alla dessa termer tjäna till? Snarare än ett sätt att tala tycks de mig vara ett sätt att undvika att tala. Möjligen grundar det sig i en önskan om att kunna möta den lidande människan i hennes språklöshet. Jag antar att man tänker att den inte går att bryta sig ur.

Men ingen människa är bara stum. Det finns alltid en öppning mot den andre och enda sättet att nå fram är att själv tala som en människa. Den eventuella teori som ligger till grund för samtalet måste vara en integrerad del av psykologens hela tänkande och person, inte en utifrån kommande struktur. I linje med detta går det inte heller att ”behandla” en specifik del av en persons psyke på samma sätt som det går att behandla en specifik del av kroppen.

Tanken liknar närmast en ordlek i hur den sammanblandar abstrakt och konkret. Visst vore det skönt om det fanns evidens. Men skälet till att det inte gör det är ju återigen det som utgör grunden för våra liv: att varje människa har sin unika historia och sitt unika öde att följa. Således blir utfallen av psykoterapierna omöjliga att jämföra och gränserna mellan alla dessa bokstäver av mindre vikt.

Kanske är den verkliga skiljelinjen i stället den mellan frihet och repression. Var dras den? Inom varje människa, när hon tänker fritt och kreativt eller när hon låter bli.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Sara Meidell har skrivit ett reklamblad för anorexi

LÄS MER:Recension: ”Prosa 2020” av Lars Norén

LÄS MER:Politikerspråket gör orden till ting

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se