Det har sagts att vi inte visste. En av våra mest lästa författare – Jan Guillou – satt i SVT:s morgonsoffa och förklarade att de flesta svenskar inte hade en aning, när det hände. Ett besök på Sveriges nya museum om Förintelsen botar en snabbt från den villfarelsen.
En vägg är täckt med klipp ur svenska tidningar från 1942 och 1943. Vi kan följa en tidslinje över rapporteringen och läsa om hur judiska företag säljs billigt till ”arier”, om deportationer av judar till läger och om ”Polens dräpta judar”. I november 1942 kan vi läsa om deportationen av de norska judarna. Då vaknar Sverige till. Första advent talas det om det från svenska predikstolar.
Som jude tröttnar jag ofta på Förintelsen. Hur roligt är det att bära omkring på ett folkmord? Judendomen rymmer så mycket vackert och livsbejakande. I Stockholm finns också ett litet, judiskt museum – fast det drivs av en stiftelse och är bara delvis finansierat med allmänna medel.
Men Förintelsen är inte i första hand en judisk angelägenhet, får jag påminna mig. Förintelsen drabbade visserligen sex miljoner judar, varav 1,5 miljoner barn, men det genomfördes i Europa av européer. Judarna som mördades var också européer. Förintelsen är europeisk historia och den förändrade allt.
Jag kliver in i det nyöppnade museet och i första rummet hör jag en röst läsa upp lagar som stiftades i Tyskland. Lagar som var särskilt ämnade för judar som började gälla åren innan andra världskriget. På väggen ser jag svartvita filmsnuttar flimra förbi. Människor som går på gator, som badar och sitter på caféer.
En del av dem var barn precis som jag var när jag kom till Sverige.
Filmerna och berättarrösten illustrerar en tidsepok för mig, att livet pågick som vanligt med restaurangbesök och badande människor medan förföljelser och slutligen folkmord ägde rum. ”Sju liv” heter utställningen och det är just sju liv som följer mig genom hela besöket. Sju människoöden som överlevde Förintelsen genom att fly till Sverige. En del av dem var barn precis som jag var när jag kom till Sverige. De lämnade föräldrar, släktingar, vänner och möblerade hem som konfiskerades av nazisterna. Grannar som tjallade på dem eller som stod och tittade på när de greps.
Nu rasar ett nytt krig i Europa. Ett stort land har överfallit ett mindre i akt och mening att utplåna det – precis som Hitler ville göra med Polen. Sudda ut landet från kartan och folket från historien. Vi badar och går på restaurang för vad annat kan vi göra? Ingen kan påstå att vi inte visste. Men kanske om 60 till 70 år?
För pålästa människor kan uppgifterna och berättelserna i ”Sju liv” kännas välbekanta. Men ibland måste det uppenbara återberättas, om och om igen. Jag hoppas att många skolklasser hittar hit. Kanske i kombination med ett besök på Judiska museet? Det är också vår historia.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:I Sverige blev jag fri från mullornas kvinnohat
LÄS MER:Recension: ”Inte som lamm till slakt” av Kenneth Hermele
LÄS MER:Recension: ”Jag föreställer mig ett hem” – Göteborgs konsthall 100 år
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
