Elsa Pärs-Berglunds (1920-2005) konstnärliga praktik följer ett välbekant mönster av nationell politisk dogm under 1970-talet, tilltagande internationalisering under 1980-talet för att sedan präglas av ett avslutande ämnesmässigt spårbyte under 1990-talet. Inget överraskande med det, men när hennes verk ställs ut i dag har man valt att låta deras relevans framträda i dialog med verk av dagens vävkonstnärer. Så långt håller alltså Röhsskas utställningsprojekt ihop till stor förnöjelse.
Tyvärr har detta inte kunnat förhindra en utställningstitel och textförklaring som framstår som rakt av infam om den inte kan tillskrivas en helt enkelt djup historisk okunnighet från de ansvarigas sida. Utan att blinka skriver man att Mao ”1956 utropade en period av oliktänkande i Kina, där regimkritiker uppmanades till fri debatt.” Punkt. Den viktiga pusselbit som saknas är att Mao Tse-Dungs berömda uppmaning till fritt åsiktsutbyte enligt devisen ”Låt hundra blommor blomma” dolde en lömsk plan att göra sig av med Kinas kulturella elit (intellektuella såväl som konstnärer), vilket han också gjorde så snart den givit sig till känna. Tystandet var dolt för omvärlden fram till i modern tid, så Elsa Pärs-Berglund kan inte lastas för sitt ställningstagande på 1970-talet. Det känns dock inte alls bra att se devisen användas i positiv bemärkelse i en utställning i dag.
Så till verken, som över lag är fantastiska både vad gäller innehåll och konstnärlig verkshöjd. De är dessutom luftigt hängda, för att lämna plats för inte mindre än två intressanta filminslag. Det ena är en längre intervju med Elsa Pärs-Berglund ur filmen ”Vävens budskap” (1977) där hon berättar om sitt arbete och svarar på frågor. Den andra filmen fungerar som en nutida pendang genom att berätta om skapandet av Shabnam Faraees fantastiska matta ”Sju midsommarblomster”, enligt persisk tradition. På entréplan bjuder Marcia Harvey Isakssons vävstolar in besökaren att prova på detta hantverk och är därmed ytterligare ett viktigt kompletterande inslag.
Jag förvånas och imponeras av den visuella effekt man uppnår genom att visa deras konstnärskap sida vid sida.
När det gäller det samtida konstnärliga gensvaret har man valt att visa Josefin Gäfverts på gränsen till abstrakta bildvävar tillsammans med Elsa Pärs-Berglunds allra mest dogmatiska. Jag förvånas och imponeras av den visuella effekt man uppnår genom att visa deras konstnärskap sida vid sida. Den tydligaste gemensamma nämnaren är färgintensiteten, men genom att hänga Gäfverts till ämnet klassiska nakenstudie alldeles jämte Pärs-Berglunds mest vitriola politiska kompositioner, skärps helt oväntat både min blick och mina sinnen. Väldigt djärvt och bra.
När jag tittar närmare på Pärs-Berglunds tidiga gobelänger påminns jag också om Peter Dahls oförtrutna framstötar i syfte att ta heder och ära av överklassen under 1970-talet. Ett av Pärs-Berglunds bästa verk i denna anda är ”Måltid” från 1971, där västvärldens överflöd ställs mot armodet i mindre utvecklade länder. Sammantaget hänförs jag dock framför allt av konstnärens damastvävar i linne och siden från 1990-talet. De är naturlyriska och flyttar betraktaren till de vilda djurens riken, långt från de svenska demonstrationstågen. Den längsta sviten präglas av motiv som kombinerar färggranna djur med växtlighet i svala gröna nyanser. Detta teknikbyte vid mogen ålder vittnar om ett konstnärskap som präglades av nyfikenhet och arbetslust långt upp i åren. Genom att ta emot familjens donation har museet nu ett 30-tal verk av Elsa Pärs-Berglund.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Dubbelvernissage på Nääs konsthantverk och Nääs fabriker
LÄS MER:Recension: Freddie Wadling på Art Photo Collection
LÄS MER:Recension: Marianne Lindberg De Geer på Göteborgs konstförening
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
