Att Världslitteraturhuset stänger sin barnavdelning är något som berör. På mina barns skola sitter lappar där människor ombeds skriva under i protest. De få mötesplatser vi har tillsammans är något många är rädda om. Jag är helt övertygad om att vi människor måste värna om det vi tillsammans anser är viktigt, bortom marknad och profit. Att vi inte faller för marknadsanalyser och budgetens larmande siffror (som politik på något konstigt sätt har blivit nedbantat till). Jag är inte naiv, men jag ser med skräck på hur det tummas på vårt gemensamma. Det flyttas och skuffas runt. Stängs.
Världslitteraturhuset ligger, låt oss säga mellan Angered och Bergsjön – på väg in till stan, några få meter från spårvagnen. Det är ett ’nytt’ ställe på ett sätt, ni vet hur lång tid det tar för platser att etablera sig som om de legat där ’jämt’. Det är flådiga hus, hela Gamlestaden är under extreme makeover. Kenta Kofot hade inte fel när han kallade området Göteborgs New York.
Kulturpolitik är inte något gemene förälder tänker på dagligdags mellan förskola och mataffär, i omklädningsrummet till simskolan eller vid sidlinjen på fotbollsträningen.
Att stänga bibliotek är sällan populära beslut. Det får många att rasa, med all rätt. Jag orkar inte låta som en trasig skiva och än en gång rabbla upp hur viktigt det är med bibliotek. Förutom några få klappträn så är de flesta av oss överens om det.
Men varför stängs en barnavdelning – och inom fyra år hela biblioteket – när det öppnades för bara sex år sedan, i ett nytt hus, i ett rätt så satsigt område?
På kort tid har Kulturförvaltningen lagt ner tre folkbibliotek: Älvstranden, Kärra och Trulsegården. Att de ersätts av obemannade servicestationer och nischade barnbibliotek är knappast en tillräcklig kompensation. Bibliotek som plats där de oväntade mötena sker, både med litteraturen eller med andra människor, skalas bort när de blir nischade.
Man kan släpa ungarna kilometer hit eller dit. Men det är inte samma sak som att ha sitt bibliotek runt hörnet, i sitt område
Kulturpolitik är inte något gemene förälder tänker på dagligdags mellan förskola och mataffär, i omklädningsrummet till simskolan eller vid sidlinjen på fotbollsträningen. Livet pågår. Beslut tas långt ifrån oss, så vi får lov att rasa. Det uppmärksammas i media för att sedan bli tyst. Barnfamiljer får styra om rutterna. Fler Nordic Wellness och en Pressbyrån-butik i varannan port på gatuplan. Ifall vi alla sneglade lite mer på kulturpolitiska frågor så kanske vi gemensamt kunde rasa oftare, det skulle kunna bli mer än små lågor av ilska som snabbt brinner ut.
Någon kanske tänker – ja men Kortedala torg och Bergsjön, föräldrar från Gamlestaden kan ju ta sig dit. Jo, såklart. Man kan släpa ungarna kilometer hit eller dit. Men det är inte samma sak som att ha sitt bibliotek runt hörnet, i sitt område. Samma gäller skolklasser. Det är skillnad på en rask liten promenad kontra att valla tjugosju 13-åringar på spårvagnen längre ut på linjen.
Många föräldrar minns babystunderna när biblioteket låg i Medborgarhuset med glansiga ögon. Ironin i att det i nämndprotokollen nu framgår att det ska undersökas ifall man kan ha ett barnbibliotek... i Medborgarhuset... kan ju diskuteras.
Är det omöjligt för Göteborgs politiker att tänka långsiktigt kring bibliotek?
Läs fler texter i GP Kultur:
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
