Under 1980-talet satt jag i fängelse medan kriget mellan Iran och Irak rasade. Jag var dömd för mina politiska åsikter. Utanför murarna pågick ett av seklets blodigaste krig; inne i cellerna väntade vi på förhör, på besked, på nästa namn som skulle ropas upp.
Det var ett krig som fördes i det iranska folkets namn, men det kändes aldrig som mitt krig. Hundratusentals människor dödades, tillfångatogs eller lemlästades. Städer jämnades med marken.
Ändå kunde kriget ha avslutats långt tidigare, men det fortsatte i åtta förödande år.
Först när den dåvarande ledaren, Ruhollah Khomeini, sommaren 1988 accepterade vapenvila i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 598 tystnade vapnen.
Under samma period valde regimens motståndare, Folkets mujahedin, under ledning av Massoud Rajavi, att knyta sitt öde till Saddam Hussein. I sin maktsträvan inledde de ett samarbete med den diktator som just hade angripit deras eget land.
Priset för detta politiska äventyr betalades bland annat av tusentals politiska fångar som avrättades 1988. Jag överlevde. Många av mina medfångar gjorde det inte.
Historien har lärt mig att tidig triumf ofta följs av svåra konsekvenser
Den erfarenheten har aldrig lämnat mig. Den sitter i kroppen, i språket, i sättet jag betraktar varje ny politisk mobilisering. I dag ser vi ännu ett krig, denna gång mellan den islamiska republiken och USA, med Israel som central aktör. Regimens ledare har dödats under krigets första dag. Händelsen väckte jubel bland iranier, både i landet och i exil. Jag förstår den spontana lättnaden. Men historien har lärt mig att tidig triumf ofta följs av svåra konsekvenser.
Precis som på 1980-talet ser vi hur politiska aktörer söker stöd hos yttre makter. Reza Pahlavi, shahens son som lever i exil, har närmat sig Benjamin Netanyahu och Donald Trump och beskriver kriget som en väg till det iranska folkets befrielse.
Det kan vara en uppriktig övertygelse. Men politik avgörs inte enbart av goda intentioner, utan av de konsekvenser handlingarna faktiskt får. Här finns en risk för en allvarlig missbedömning av andra staters drivkrafter.
För USA handlar konflikten i hög grad om geopolitik och maktbalans, inte om att bygga demokrati i Iran. Det iranska folkets längtan gäller rättsstat, frihet och ansvariga institutioner – inte en ny världsordning där stormakter omfördelar inflytande efter egna strategiska intressen.
Den 28 februari befann jag mig i London när nyheten om kriget nådde mig. Dagen innan hade jag deltagit i en BBC-debatt om politiskt och moraliskt ansvar i samband med uppmaningar till massprotester som slutade i blodbad i januari.
Politik behöver övertygelse och engagemang. Men utan ansvar kan engagemanget bli förödande.
Frågan som förföljt mig sedan dess är densamma som under 1980-talet: Vem tar ansvar för konsekvenserna? I BBC-samtalet tog vi upp ett resonemang av den tyske sociologen Max Weber, formulerat efter första världskriget. Han skilde mellan övertygelsens etik och ansvarsetiken. Den förra handlar om att stå fast vid sina principer oavsett följder. Den senare kräver att man noggrant överväger konsekvenserna av sitt handlande och tar ansvar för dem – också när intentionerna är goda.
Politik behöver övertygelse och engagemang. Men utan ansvar kan engagemanget bli förödande. För mig är detta ingen teoretisk distinktion, utan en konkret påminnelse: varje uppmaning till krig eller mobilisering, varje utspel i ett redan laddat läge, måste föregås av en ärlig prövning av vad det kan leda till. Att mana människor att gå ut på gatorna och konfrontera en våldsbenägen regim med löften om stöd utifrån är inte enbart en moralisk gest. Det är ett beslut med förutsebara risker.
Det juridiska ansvaret för massakrer och repression vilar självfallet på makthavarna i Teheran. Men det politiska ansvaret för orealistiska kalkyler och riskfyllda uppmaningar kan inte avfärdas.
När frågor ställs om tajming, strategi och möjliga konsekvenser möts de alltför ofta av indignation snarare än eftertanke. Detsamma gäller när ett krig alltför lättvindigt beskrivs som en befrielse.
Samtidigt väcker den politiska kulturen kring Reza Pahlavi och delar av hans anhängare frågor. Företrädare för Irans minoriteter och andra kritiker beskriver ett hårdnande tonläge, där krav på självstyre eller kulturella rättigheter avfärdas som separatism och meningsmotståndare stämplas som regimvänliga. En sådan retorik riskerar att tränga undan den pluralism som är en grundförutsättning för varje trovärdigt demokratiskt projekt.
Demokratins trovärdighet avgörs av hur den behandlar oliktänkande och minoriteter, särskilt i tider av kris.
Iran är inte ett homogent land. Det är ett samhälle med kurder, balucher, araber, azerier, perser och många andra grupper – med skilda historiska erfarenheter och legitima intressen. I en framtida demokrati måste dessa röster inte bara tolereras utan ges verkligt inflytande.
Demokratins trovärdighet avgörs av hur den behandlar oliktänkande och minoriteter, särskilt i tider av kris. Det är därför ledarskapets stil spelar roll redan nu.
Om oppositionen inte förmår hantera kritik utan att misstänkliggöra den, om den inte kan förena snarare än polarisera, väcks berättigade frågor om hur makt skulle utövas i ett post-teokratiskt Iran.
Att kräva tydlighet, ansvar och inkludering är inte illojalt.
Det är ett demokratiskt minimikrav.
Historien har lärt oss vad som händer när makt koncentreras och oliktänkande tystas – oavsett om det sker i religionens, monarkins, nationens eller befrielsens namn.
Irans behov av demokrati är akut. Om Iran ska få en annan framtid måste den byggas på respekt för mångfalden, inte på en ny exkluderande berättelse om vilka som räknas som det verkliga folket.
Iran står nu inför en osäker framtid. Kriget kan öppna möjligheter. Men bara om demokratin prioriteras från början – inte skjuts upp till efter segern. Erfarenheten visar att krafter som inte kan hållas ansvariga i opposition sällan blir mer ansvarstagande när de väl har makt och vapen i sina händer.
Vi har redan en gång betalat ett fruktansvärt pris för politiska illusioner.
Det misstaget får inte upprepas.
Fotnot: Rasoul Nejadmehr är född i en nomadstam i Iran 1950, han är filosof och författare och bosatt i Göteborg sedan 1990-talet. Förra året utkom hans självbiografi ”Tusen och ett liv” på bokförlaget Korpen.
