Tystnaden i Iran är oroväckande. Efter flera veckors protester släcktes internet ner den 8 januari. Sedan kom rapporterna om tusentals döda. Och nu, vad händer nu?
Jag flydde undan den islamiska regimen i Iran 1990. Sedan dess har livet i exil präglats av återkommande vågor av hopp och sorg. Med jämna mellanrum har nyheter om uppror nått oss – senast 2022 genom rörelsen Kvinna, liv, frihet.
Varje gång har hoppet tänts, och varje gång har det kvävts.
Ändå känns denna gång annorlunda. Protesternas omfattning, regimens gränslösa våld och ett instabilt världsläge gör att jag vågar hoppas kunna återvända efter 36 år i exil – samtidigt som känslan av ett land på väg mot kaos känns kusligt nära.
Sedan den 28 december 2025 har jag levt i ett tillstånd av ständig oro. Iran har följt mig genom nätterna och in i dagarna. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan resignation och en växande ilska över det som nu sker.
När folkets livsvillkor raseras återstår till slut bara gatan
Jag kommer från Sistan och Baluchistan, Irans fattigaste region. Därför känner jag i kroppen vad nära fem decennier av korruption, strukturell misskötsel och systematisk diskriminering har gjort med landet och med människors liv. När folkets livsvillkor raseras återstår till slut bara gatan – protesten som sista utväg, trots risken att aldrig komma hem.
Och snart stod det klart att med denna regim finns inget liv att rädda. Efter en kort tid av fredliga demonstrationer stämplades människor som fiender. Våldet följde, civila angreps och sjukhus stormades.
När internet släcktes ner förlorade jag i ett slag all kontakt med landet och när rösterna till slut nådde ut bar de på berättelser om massmord.
Zahedan, vår provinshuvudstad, är en av de platser där motståndet varit starkast – och där priset blivit som högst. När regimens ledare erkände att ”tusentals människor har dödats” och lade skulden på andra kände jag igen mönstret – även om jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva det på nytt.
Det var i fängelset som jag insåg hur fientligt inställd regimen var mot all form av opposition
Jag föddes i mitten av 1950-talet i en nomadfamilj. Ändå lyckades jag utbilda mig till lärare och deltog i revolutionen 1979, driven av hoppet om frihet och rättvisa. När Khomeini i stället etablerade en islamisk diktatur vände jag mig mot honom. År 1981 fängslades jag och fördes till det ökända Evinfängelset, där jag utsattes för svår tortyr.
Det var i fängelset som jag fullt ut insåg hur fientligt inställd regimen var mot all form av opposition. De oppositionella betraktades som avfällingar, utan rättigheter – inte ens rätten till liv. Med denna föreställning avrättade regimen tusentals unga.
Brutala övergrepp mot oss sågs som en religiös plikt, en väg till paradiset. Jag överlevde genom att ange falsk identitet och vägra erkänna. I sju långa år levde jag i helvetet, dag för dag. I dag tycks det iranska folket genomgå samma helvete. Det hörs i varje röst som når ut från Iran, i vittnesmålen om de tusentals unga som dödas på gatorna.
1988 massakrerade regimen tusentals politiska fångar. Att jag av en slump var undangömd bland ordinarie fångar blev min räddning. Jag överlevde och efter massakern frigavs några av oss 1989. Kort därefter flydde jag landet och fortsatte kampen i exil.
Men decennier av förtryck, massmord och landsflykt har lämnat den iranska oppositionen splittrad utan ett självklart ansikte utåt – vanligt i länder där partiväsen förbjuds och yttrandefriheten systematiskt krossas. I detta vakuum har nu den siste shahens son, Reza Pahlavi, börjat hävda sig som oppositionens ledare. Inte genom politisk förankring eller demokratisk legitimitet, utan genom börd – samtidigt som han söker stöd hos Donald Trump.
Än en gång riskerar ett folk att berövas rätten att själv formulera sin framtid
Plötsligt känns cirkeln sluten. Vi är tillbaka där Iran befann sig för 47 år sedan, när hans far tvingades lämna landet 1979.
Då, liksom nu, lovades folket av en självutnämnd ledare ett paradis som snabbt förvandlades till ett helvete. Än en gång riskerar ett folk att berövas rätten att själv formulera sin framtid.
Den islamiska regimen har gång på gång visat sitt förakt för internationella åtaganden: genom terrorhandlingar utomlands, genom systematiskt gisslantagande och krav på politiska motprestationer för gisslans frigivning. Situationen kräver därför kraftfullare internationella åtgärder än fördömanden som gång på gång visat sig verkningslösa.
Samtidigt är Trumps hot om ett militärt angrepp mot Iran ingen lösning. Även om ökad internationell uppmärksamhet och tydliga varningar kan ha en viss återhållande effekt på mördarna i Teheran, riskerar ett krig att få oförutsägbara och katastrofala följder – framför allt för det iranska folket.
Det iranska folket fortsätter sin kamp med ett imponerande mod. Men det kan inte ensamt störta en regim som gång på gång visat att den är beredd att gå hur långt som helst i sitt våldsutövande. Därför måste det internationella samfundet göra mer än att fördöma.
De liv som redan har spillts får inte ha varit förgäves
En möjlig väg är att agera i enlighet med principen Responsibility to Protect. När en stat systematiskt kränker sin befolknings grundläggande rättigheter övergår ansvaret att skydda till omvärlden. För Iran är den punkten nu nådd.
För att undvika att landet åter hamnar i en ny diktatur eller kaos krävs internationella garantier för ett demokratiskt maktskifte. FN har redan särskilda rapportörer för mänskliga rättigheter i Iran – deras mandat bör stärkas. Ett demokratiskt val under internationell övervakning är ingen utopi. Det är en nödvändighet, och det är världssamfundets ansvar att se till att det blir verklighet.
De liv som redan har spillts får inte ha varit förgäves. Det är omvärlden skyldig att se till.
Den tystnad som nu råder måste brytas en gång för alla.
Rasoul Nejamehr är författare och filosof och utkom i höstas med första delen i sin självbiografi, ”Tusen och ett liv. Kurragömma med döden” på Bokförlaget Korpen.
