Det finns en bild som mer än någon annan har kommit att symbolisera Kraftwerk för mig. Jag tänker på omslaget till skivan The Man-Machine från 1978 där bandmedlemmarna står uppradade i en trappa, iklädda röda skjortor och svarta slipsar, med blickarna riktade mot en gemensam horisont. Fotot som knäpptes av Günter Frohling har en militaristisk prägel och männen ser ut att uppgå i en enda kollektivistisk kropp. Allt går i rött, vitt och svart – en kombination som än i dag för tankarna till propagandan som spreds via 1900-talets totalitära regimer. Albumkonvolutets baksida pryds med illustrationer lånade från den ryske suprematistkonstnären El Lissitzkys barnbok Om två kvadrater från 1922.
Läs också: Kraftwerk blir utställning på Röhsska museet
Detta albumomslag – men också många andra – visas just nu i den Kraftwerkscentrerade utställningen Influenser, referenser och plagiat på Röhsska museet. Utställningen har en labyrintisk uppbyggnad där det tyska, elektroniska bandet fungerar som ett slags nav, varifrån flera berättelser skjuter ut och korsas. Curatorn Andréas Hagström låter impulserna löpa fritt och gör en djupdykning i det konst, design- och musikhistoriska arkivet. Kraftwerks grenverk knipsas inte av utan undersöks grundligt och intuitivt. En utmaning som skulle kunna bli hur rörig som helst men Hagströms kunskap i ämnet förhindrar dock onödiga utsvävningar och utställningen lyckas alltigenom behålla en stringent balans.
Varför just Kraftwerk? Att inkorporera konst- och designmässiga element i en bandprofil är ju inte ovanligt. Kraftwerks egenhet tycks emellertid ligga i den närmast oöverträffade förmågan att föra samman musikaliska och visuella element i en helgjuten symbios. Referenserna upptar ett brett fält: från stilren design till experimentell noisemusik. Till egenheterna hör såklart även den egna musiken som är kvicksilversval och distanserad, och liksom bandets utseendemässiga robotstil saknar affektiva utbrott.
Redan 1970, då gruppen grundades i Düsseldorf och släppte sin första självbetitlade platta, hade den konstnärliga medvetenheten absorberats. Mycket inspiration kom från den tyska konstgruppen Kapitalistischen Realismus där konstnärer som Gerard Richter och Sigmar Polke ingick. Då bestod Kraftwerk av Ralf Hütter, Florian Schneider och Klaus Dinger och det numera legendariska albumomslaget smyckas med en klarorange trafikkon – en otippad ikon som för tankarna till 60-talets popkonst. Trafikkonen har senare plockats upp av andra popgrupper som exempelvis Bob Hund. Deras vitmålade version finns också med i utställningen. Det dubbelvikta skivkonvolutet rymmer dessutom ett fotografi på ett industriellt landskap föreställande en transformatorstation. Fotot som togs av Bernd och Hilla Becher är minimalistiskt och ganska karaktäristiskt för den nya topografiska fotografin som de brukar associeras med. Paret Bechers makalösa serie Water Towers (1972-1989) presenteras likaså på en vägg. Den arkivariska strukturen i bildberättandet – som bygger på upprepningar och gradvisa avvikelser – samspelar utmärkt med utställningens vindlande uppbyggnad.
Flera designklassiker finns representerade. Några objekt som producerats vid Bauhaus på 20- och 30-talet visas. Ett mer oroande inslag står en radio för– en såkallad Volksempfänger. Denna började tillverkas på inrådan av den nationalsocialistiske propagandaministern Joseph Goebbels 1933 och dess särskildhet låg i hur den censurerade bort sändningar som inte ansågs tjäna den tyska staten. En sådan radio uppenbarar sig också på Kraftwerks album Radio-Activity (1975). Liksom många andra band som slog igenom under 70- och 80-talet, som bland andra DAF, Throbbing Gristle och SPK, hämtar Kraftwerk kontroversiella delar från den politiska historien och för in dem i nya, subversiva sammanhang. Gamla symboler och formspråk laddas om på nytt, de vandrar inte obemärkta genom tiden. Som Esther Leslie påpekar i sin läsvärda katalogessä tar Kraftwerk upp den Bauhauska tråd som avbröts i och med nazismen– en saklig modernism som officiellt förkastades men parallellt även inlemmades i diktaturens struktur. Det vi utläser i en bild är alltså ofta resultatet av flera motstridiga faktorer, en legering.
Mer information kring Kraftwerks olika perioder går att finna i katalogtexten där en handfull skribenter tar sig an bandet från olika perspektiv. Magnus Haglund poängterar gruppens nära samhörighet med 1800-talsromantiken, vilken utmärker sig i intresset för jagöverträdelser och robotmänniskor. De tidsliga glidningarna är följaktligen också ett genomgripande drag i utställningen. Kompositören Karlheinz Stockhausens album från 1950-talet syns bredvid nyproducerade elektroskivor. Klumpiga datorer och syntar visas vid sidan om högmoderna varianter. Futuristen Giacomo Ballas velourkostym från 1916 leder vidare till sentida kreationer av Christopher Kane och Bernhard Willhelm.
I en tid av webbaserade approprieringar och musikaliska bearbetningar – då linjen mellan original och plagiat verkar porösare än någonsin – ter sig Kraftwerks sicksackande mellan kloner och diverse kulturyttringar högaktuell. Deras produktion pekar dessutom på remixens långa historia; den har antagligen funnits lika länge som människan. I utställningen förtydligas detta, inte i formen av en ytlig skumläsning utan noggrant från grunden. En omsorgsfullt genomarbetad utställning som definitivt förtjänar att ses av många, inte enbart av inbitna Kraftwerk-fans.
Ämnet
Utställningen på Röhsska museet handlar om det tyska bandet Kraftwerk och dess referenser och inspirationskällor. Men visar också på hur bandet i sin tur influerat design-, konst-, och modevärlden.
Skribenten
Sara Arvidsson är konstvetare och konstkritiker och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast utställningen Vi minns Lars Tunbjörk på Borås konstmuseum.
