Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Hjärtlig klubbkänsla med Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band

Göteborgs stadsteater bjuder i höst in till ett par rejäla nostalgiaftnar för Beatlesfansen. Det är svårt att inte trivas i den välvilliga stämningen, tycker Tobias Holmgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

1967. Elvis och Priscilla gifter sig, Gais hamnar på en åttondeplats i Allsvenskan (bäst av Göteborgslagen) – och Beatles förändrar musikhistorien för tredje, möjligtvis fjärde, gången i ordningen med albumet Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band.

I samband med det legendariska albumets 50-årsjubileum har konferencier Adde Malmberg tillsammans med medlemmarna i coverbandet Pepperland, av Beatles-producenten George Martin korade till världens bästa Beatles-tolkare, bjudit in till en nostalgisk afton på Stadsteaterns stora scen. Hela Sgt. Pepper's-skivan ska spelas live, och en hedersgäst som nyligen fyllt 64 intervjuas av Malmberg vid varje tillfälle (har ni hört skivan förstår ni grejen med den specifika åldern).

Troligen känner de press på sig att sköta det extra snyggt inför premiärpubliken, som tycks besitta anmärkningsvärda kunskaper. Det är inte knökat bland bänkraderna framför stora scenen, men åskådarna ropar, skrattar och skämtar med Malmberg så modigt och mycket att lokalen känns bräddfull. 

En man bär en jeansjacka med The Cavern Clubs emblem på ryggen; den klubb där the Beatles i början av karriären förfinade sin liverepertoar och upptäcktes av framtida managern Brian Epstein. Någon längst fram vågar sig på att rätta Malmberg vid ett tillfälle, och får återkommande gliringar om det kvällen ut.

Men det är rakt igenom ett hjärtligt munhuggande; faktiskt är allting här inne så hjärtligt, trevligt och varmt att man snart tror sig sitta bland hundratals vänner fast man inte mött någon av dem förut. Bandet är fenomenalt, Adde Malmberg sympatisk och, ja, hjärtlig, och kvällens upplägg med en till tre låtar i stöten och efterföljande anekdoter är enkelt men klanderfritt. 

Vad man får lära sig! Efter skolning av Per Umaerus vet jag till exempel nu hur mycket pengar tjejen som spelade harpa på She’s leaving home fick (svaret: sju pund). Vad jag ska göra av den här kuriosan vet jag inte, men inetsad i medvetandet för evigt är den.

Den första hedersgästen för hösten, Marika Lagercrantz, vägrar uppfriskande nog att låta sig fångas i kvällens mall. Hon för samtalet i oanade riktningar, så som Kerstin Thorvalls skandalomsusade roman Det mest förbjudna och dess inverkan på 60-talets tonårstjejer, och svårigheten i att som kvinnligt fan kunna identifiera sig med någon i den manliga powerkvartetten (tanken var ju att flickorna skulle skrika gällt och svimma).

Just så vill man ju djupdyka i alla album man älskar, med nördiga fakta och allehanda oprövade vinklar. Tanken på hur man skulle kunna föra över konceptet på andra betydelsefulla skivor kittlar. För att fundera i smärre och inhemska banor, varför inte tema Jakob Hellmans ...och stora havet? Ebba Gröns We're only in it for the drugs? Eller Känn ingen sorg för mig Göteborg

Lös det Stadsteatern, så lär ni säkra många teaterkortsköpare i kretsar som vanligen föredrar Pusterviken framför dramatiken.