”Moster Ingas” goda idé blev värd miljarder för forskarna

Stiftelsen bär bådas namn, men fram till nu är bara halva gärningen känd. Här kommer därför berättelsen om “fru Arne Lundberg”, för andra mer bekant som “moster Inga”. IngaBritt Lundberg, kvinnan bakom Lundbergsstiftelsen, var världsvan, dansant, parant – och lite kärv. Visst vill vi veta mer om henne?

Inramningen för nedanstående berättelse är denna: två systerdöttrar ger varsin bild av samma person, över gott kaffe och sju sorters kakor. Med reservation för att minnena inte är tillräckligt många för att teckna ett långt liv, gör kusinerna Ulla Wengström och Britta Nilsson ändå en ansträngning för att ge oss bilden av IngaBritt Lundberg, född Engborg, och den hon var för dem:

– Moster Inga.

Hon föddes den 5 augusti 1912 i Åmål. Yngst i en skara om fyra barn till järnvägstjänsteman John Engborg och hans hustru Gerda. När IngaBritt fortfarande var barn gick mor Gerda bort. John Engborg gifte om sig och flyttade med sin nya gemål, Sally, till Göteborg. Där bodde sedan tidigare de vuxna döttrarna Karin och Greta och så snart hon kunde anslöt sig lillasyster IngaBritt till systrarnas spännande liv i storstaden. Inga, som hon hette inom familjen, flyttade in till Greta som hade lägenhet i det vackra Hertziahuset, uppfört vid Packhusplatsen 1901 i jugendstil. Här bodde också Karin en tid, men hon gifte sig redan som 19-åring och flyttade till eget bo.

Vi var fattiga som kyrkråttor och hade precis flyttat in i en liten andrahandslägenhet när moster kom farande i sin fina bil med alla dessa räkor som hon ställde på diskbänken.

– … medan de andra två fortsatte att ”härja runt”, säger Ulla Wengström, och ler.

IngaBritt Engborg levde om i Göteborg på tidigt 1930-tal och fick så småningom arbete som advokatsekreterare. Där, på något sätt, träffade hon sin Arne. Nu tog livet verkligen fart för den dansanta IngaBritt. Arne var nämligen också bra på att dansa, dessutom arvtagare av en framgångsrik medicinsk näringsverksamhet. Efter Handelshögskolan fick han anställning hos Malmsten & Bergvall 1929, där hans far var delägare. Arne gjorde en rak karriär och blev själv delägare 1947. Då var paret Lundberg redan ett känt inslag i Göteborgs societet.

De gifte sig 1937 och IngaBritt blev “fru Arne Lundberg” i officiella kretsar. Med tiden skulle hon komma att charma såväl det brittiska kungahuset som presidentparet i Vita huset. Paret Lundberg spelade bridge och golf, reste och roade sig, mellan hårt arbete och representationsbjudningar. För “fru Arne Lundberg” bestod nu vardagen i att planera flotta middagar på Berzeliigatan, följa sin make på viktiga affärsresor, sköta ett klanderfritt hem och på olika sätt bistå maken i framgången.

– Moster Inga såg väldigt bra ut och kunde konversera. Uppvuxen med “hel och ren” som dygd. Även om det inte fanns så mycket pengar i hennes familj så var det viktigt med god ordning. Vinterkappa, vårkappa, sommarhatt, vinterhatt och fint porslin, förklarar Ulla Wengström och tillägger:

– Hon åkte till och med skidor i kappa.

– Men hon var inte fin i kanten, påpekar Britta Nilsson. Hon fick bara ett annorlunda liv, jämfört med sina syskon.

Det ska i sammanhanget också nämnas att där fanns en bror, Roland, men han hamnade så småningom i släktens periferi och är därmed inte del av just den här berättelsen.

Det ekonomiska välståndet märktes förstås, även om både IngaBritt och Arne i grunden beskrivs som sparsamma. Paret Lundberg åkte gärna i flotta bilar och moster Inga var modeintresserad, berättar systerdöttrarna som fick ärva avlagda hattar och skotskrutiga långbyxor.

– De där byxorna var så fina att jag fick tillåtelse av min mamma att ha dem i skolan. Trots att hon normalt inte godkände det, det skulle vara kjol på den tiden, minns Ulla Wengström.

Välfärden på ytan kunde dock inte överbrygga det faktum att Arne och IngaBritt inte kunde få barn. Systerdöttrarna beskriver det som en stor sorg för paret.

Den ofrivilliga barnlösheten ledde dock fram till ett beslut om att adoptera. Först Monica och sedan Lars, två små från olika familjer, flyttade in hos Lundbergs som nu blev fyra. Barnen Lundberg växte dock till största delen upp med hushållerskan Gerda som tog hand om dem med värme. Monica och Lars gick också båda på internatskolor för att få en bra utbildning och umgänge i rätt kretsar, berättar deras kusiner.

– Moster och morbror hade ju egentligen inte tid med barn, reflekterar Britta.

Och även om hon själv tyckte om att hälsa på hos Lundbergs minns hon något stränga middagar.

– Vi barn fick sitta i ett annat rum och äta. Och moster Inga ansåg att vi var lite ouppfostrade som inte tyckte om krabba och tunga.

Moster Inga får av systerdöttrarna en intressant beskrivning som “givmild, sparsam, strategisk, charmig, humoristisk men också lite kärv”. Morbror Arne ges en enklare teckning som “lekfull” och “rolig farbror”. Han kunde säga till barnen att de fick lämna mat på tallriken om det var något de inte tyckte om. Det gjorde han nämligen själv. Likafullt var moster Inga någon att beundra och se upp till för en flicka på 1950-talet:

– Hon hade integritet och var världsvan och jag tyckte att hon var annorlunda och lite spännande, säger Britta.

Kusin Ulla adderar:

– Hon läste deckare på engelska och hade en stor skivsamling.

Paret Lundberg växlade sin tid mellan våningen på Berzeliigatan och olika sommarställen de hyrde på Särö. Så småningom lät de bygga ett större hus där som blev deras permanenta bostad. Spridda minnen från vistelser på Särö kryddar berättelsen om moster Inga. Som när Ulla, som nygift och nyinflyttad till staden, skulle visas upp för Göteborgs societet.

– Moster Inga fick för sig att hon skulle ta hand om mig, okunnig och ung, genom att presentera mig för sin vänkrets och bjöd in mig – på badutflykt! – minns Ulla med ett leende.

Kusin Britta minns andra turer till Särö:

– Systrarna träffades oftast hemma hos Inga, och då klädde de alltid upp sig. Det var lite märkvärdigt. Men bakom en viss yta fanns de där för varandra.

Att paret Lundberg, all flärd till trots, uppskattade det enkla och närhet till familj och släkt kunde också uttryckas genom personliga förtroenden. Britta, som är damfrisörska, ombads emellanåt åka hem till moster Inga och göra henne fin i håret. Under en resa till New York, utspelade sig också följande:

– Moster Inga och morbror Arne hade åkt till USA och skulle där umgås med paret Nixon, som de hade blivit goda vänner med. Moster skulle bjuda Nixons på lunch i New York en av dagarna och hörde då av sig till mig för att få receptet på en fiskrätt som jag hade bjudit på en gång och som morbror Arne tyckte mycket om. Tydligen blev Nixons så förtjusta i rätten så även de bad om receptet sedan, berättar Britta.

Anekdoten om bergtungafiléerna väcker ett annat minne till liv. Ulla minns känslan när hon som nyinflyttad också välkomnades med en stor kasse färska räkor. De generösa gesterna landade inte alltid rätt.

– Vi var fattiga som kyrkråttor och hade precis flyttat in i en liten andrahandslägenhet när moster kom farande i sin fina bil med alla dessa räkor som hon ställde på diskbänken. Att ta hand om två kilo skaldjur var ju inte precis vad jag längtade efter i det läget.

Moster Inga betraktades på äldre dagar som lite excentrisk, medger systerdöttarna.

– Hon gick där i sin stora villa med äkta mattor och konst. Odlade vindruvor och persikor, som i vårt klimat naturligtvis var sura som attan, säger Ulla, med en glimt i ögat.

Kusin Britta berättar hur moster Inga tappade gnistan efter Arnes bortgång 1973.

– Efter hans begravning gick hon inte till kyrkan mer.

IngaBritt Lundberg bevistade inte fler begravningar förrän hon själv dog på Sveriges nationaldag, 6 juni 1999. Men långt innan dess hann hon grunda den stiftelse som fram till dags dato delat ut en dryg miljard till medicinsk forskning. 1982 instiftades IngaBritt och Arne Lundbergs stiftelse, i folkmun Lundbergsstiftelsen.

Visst var det Arne Lundberg som gjorde de goda affärerna, skapade sig ett namn och en förmögenhet. Men utan IngaBritt hade både berättelsen om Lundbergs och deras stiftelse varit mycket fattigare. Minnet av moster Inga lever, på olika sätt:

– Jag fick ett pärlhalsband när jag tog studenten, säger Ulla Wengström.

– Jag fick en ring, säger Britta Nilsson.

Malin Clausson

vg@gp.se