Hilma Svedahl – historiens envisaste parkanläggare
”Alaska” i Norra Långöns naturreservat i Strömstads skärgård är en enda ofattbart viljestark kvinnas verk. Hilma Svedahl hade lämnat Sverige och rest till New York år 1897. Efter ett långt och äventyrligt liv där hon bland annat försörjt sig som guldvaskare i Alaska, återvände hon 1925 – 55 år gammal – till sin barndoms bohuslänska skärgård. Hon kastade sig genast in i det i princip omöjliga projektet att i karg svensk skärgårdsmiljö återskapa en prunkande kalifornisk park med kafé, terrasser, tempel, dammar, lusthus, valv, en Golden gate-bro i miniatyr och promenadstråk. Mycket murade och snickrade hon med egna händer. Hon släpade stenar och snäckor och cement till sin roddbåt och forslade materialet till ön. På 1940-talet hade ”Alaska” blivit en turistattraktion. På värdshuset Golden inn serverade Hilma Svedahl personligen gästerna kaffe ur en äkta guldgrävarpanna. Efter hennes död förföll Alaska. Några delar hann rivas innan den lokala opinionen vaknade. I dag är Alaska åter ett besöksmål. Tillräckligt mycket återstår för att besökaren ska få en känsla av den svenska historiens troligen envisaste parkanläggare. Den odaterade bilden skulle kunna vara tagen på 1950-talet.
Riksdagsmannen i stallet
Lantbrukaren Henry Berndtsson utfodrar hästarna på gården i Bua i Skredsviks landskommun en februaridag 1960. Det finns ingen anledning att tro att fotografens egentliga ärende var att dokumentera lantbruket. Henry Berndtsson var i decennier en av Bohusläns stora politiska profiler. Han var länge fullmäktiges ordförande i Skredsviks landskommun. I riksdagen – där han var ledamot 1965-1973 – framträdde han under det förtroendeingivande artistnamnet ”Berndtsson i Bua”. Skredsviks landskommun absorberades 1971 av Uddevalla.
Skördetröskan förvaltar arvet
Bohuslän har alltid haft en dubbel identitet: orienterat mot både havet och skogen och bergen. I äldre tider handlade det inte sällan om ett slags blandbruk där fiske kombinerades med jordbruk. Evert Taube fångar vackert denna kluvenhet i ”Inbjudan till Bohuslän”:
Som blågrå dyning bohusbergen rullar/ I ödsligt majestät mot havets rand/ Men mellan dess kala urtidskullar/ Är bördig jord och gammalt bondeland.
Här har Bohusläningens fotograf Arne Andersson fångat en skördetröska i det gamla bondelandet i Ödsmål några kilometer från Stenungsund. Det är augusti 1961.
Som blågrå dyning bohusbergen rullar/ I ödsligt majestät mot havets rand/ Men mellan dess kala urtidskullar/ Är bördig jord och gammalt bondeland.
Här har Bohusläningens fotograf Arne Andersson fångat en skördetröska i det gamla bondelandet i Ödsmål några kilometer från Stenungsund. Det är augusti 1961.
Flygbilden visar historien
Flygbild över Asperö i Göteborgs södra skärgård cirka 1960. Bilden ger en klar antydan om hur befolkningen i äldre tider har försörjt sig: fiske och jordbruk, vanligen en kombination av båda. I dag är Asperös identitet uppslukad av närheten till Göteborg – och av samma skäl har befolkningen ökat det senaste halvseklet. ”Krabborna” – det gamla öknamnet på Asperöborna – är numera invånare i något så prosaiskt klingande som Göteborgs stads primärområde 505 Södra skärgården.
Vatten i prinsens glas
I augusti 1929 blev det friluftslunch med vit duk när kronprins Gustaf Adolf besökte Skogssällskapet i Halland. Kronprinsen kan sägas ha varit den första svenska moderna kungligheten i så måtto att han höll sig på behörigt avstånd från politiken. I stället for han runt i Sverige och skakade händer och åt luncher och skapade en allmän känsla av stundens betydelse hos lokalredaktörer, åldriga bondmoror, häradshövdingar, skolköksmadamer eller (prinsens favoritämne) arkeologer. Redan 1907 hade Gustaf Adolf framträtt som fotbollsklubben AIK:s höge beskyddare – så småningom skulle hans föreningsengagemang omfatta bortåt 200 föreningar. En svårkontrollerad uppgift gör gällande att kronprinsen skrev sin namnteckning i genomsnitt 7 000 gånger om året. Det var ingen tillfällighet att han sedermera som kung valde valspråket ”Plikten framför allt”. Det är av fotografiet svårt att utröna vilken fast föda som serverades när Skogssällskapet – en ägarstiftelse som existerar ännu på 2020-talet – denna augustidag 1929 visade kronprinsen miljöer i Halland och Kronoberg. För några av deltagarna var det väl eventuellt en ganska blöt lunch. Minst tre olika glas är synliga på bordet. Det är omväxlande vinglas, likörglas och koniska ölglas. Men prinsen ser ut att dricka vatten.
Hästen som är på väg ut ur bilden
Marstrandsvägen öppnas i november 1940. Bilden är tagen vid Tjuvkil.
”Marstrandsvägen vann till sist över havet” skrev Aftonbladet i samband med invigningen. Det var sant. Men 1930- och 40-talens stora vägbyggen till de gamla skärgårdssamhällena bidrog också till att förändra något som skulle kunna kallas samhällenas självbild. Tidigare hade fiskelägena haft havet som mått. Så länge sjövägen dominerade låg samhällen som Mollösund, Hälleviksstrand och Marstrand centralt. De nya bilvägarna – till exempel Marstrandsvägen – förändrade allt. I en värld där bilen avgjorde vad som var nära eller långt borta blev de skärgårdssamhällen som en gång legat centralt vid Västerhavets handelstorg plötsligt perifera avkrokar. Det paradoxala var alltså att Marstrandsvägen, som bidrog till att knyta Marstrand närmare städer som Göteborg och Kungälv, också bidrog till att slunga Marstrand ut i periferin. Och hästen på bilden var definitivt på väg att skritta ut ur handlingen.
”Marstrandsvägen vann till sist över havet” skrev Aftonbladet i samband med invigningen. Det var sant. Men 1930- och 40-talens stora vägbyggen till de gamla skärgårdssamhällena bidrog också till att förändra något som skulle kunna kallas samhällenas självbild. Tidigare hade fiskelägena haft havet som mått. Så länge sjövägen dominerade låg samhällen som Mollösund, Hälleviksstrand och Marstrand centralt. De nya bilvägarna – till exempel Marstrandsvägen – förändrade allt. I en värld där bilen avgjorde vad som var nära eller långt borta blev de skärgårdssamhällen som en gång legat centralt vid Västerhavets handelstorg plötsligt perifera avkrokar. Det paradoxala var alltså att Marstrandsvägen, som bidrog till att knyta Marstrand närmare städer som Göteborg och Kungälv, också bidrog till att slunga Marstrand ut i periferin. Och hästen på bilden var definitivt på väg att skritta ut ur handlingen.
”Mellan dess kala urtidskullar är bördig jord och gammalt bondeland” skrev Evert Taube i ”Inbjudan till Bohuslän. Bildprojektet ”Västkusten förr” går vidare. I dag presenteras historiska bilder från västkustens urgamla kultur- och jordbrukslandskap.
”Västkusten förr” – ett samarbete mellan museer och medier
”Västkusten förr” är ett stort samarbetsprojekt som berättar Västkustens historia och historier – från Strömstad till Laholm – med hjälp av fotografier från musei- och pressarkiven. Tyngdpunkten ligger på fotografiskt material från perioden 1870-1970.
I ”Västkusten förr” ingår Stampen Media, Bohusläns museum, Göteborgs stadsmuseum, Hallands länsmuseer, Bokförlaget Max Ström och engagerade privatpersoner.
Resultaten från ”Västkusten förr” presenteras fortlöpande i Stampen Medias tidningar. För projektets senare skede planeras bland annat bokutgivning och museiutställningar.
GP Göteborgiana
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
