Fyra legendariska västkustfyrar

Tänk om Evert Taube hade vuxit upp på Klövskär istället för Vinga.

ANNONS
|

Bildprojektet ”Västkusten förr” – ett samarbete mellan Stampen Media och västsvenska museer – fortsätter. I dag får vi glimtar av några folkkära västsvenska fyrar.

Bild: Hjörnearkivet

Visorna som Evert Taube aldrig skrev

Klövskärs fyr på en odaterad bild. I Evert Taubes roliga och avväpnande självupptagna memoarbok ”Jag kommer av ett brusand’ hav” (1952) finns ett fascinerande glapp i den annars så detaljerade skildringen. Evert Taube skriver om sin far, Gunnar Taube, som tagit studentexamen år 1870:
”Han erbjöds att bli kapten på linjen Göteborg-Kristiania men avstod efter att ha gjort några resor med ”Oscar Dickson”, inträdde i Lotsverkets tjänst, gifte sig med Julia Sofia Jacobsdotter från Strömstad och kom efter hand som fyrmästare till Vinga.”
”Efter hand”.
Det var Klövskär.
Gunnar Taube var Klövskärs förste fyrmästare. Hela byggnaden med torn, bostad, uthus och dass hade levererats som en monteringsfärdig byggsats från snickerifabriken Bark & Warburg i Göteborg. I dag syns inga spår av fyren och fyrmästarbostaden, men under många år var Klövskär en välbekant syn för alla som passerade Sotefjorden. Klövskär ligger vid insidan av Soteskär. Fyren var bemannad mellan 1882 och 1936.
Klövskär är ingen berömdhet.
Det är svårt att frigöra sig från tanken: hade det varit annorlunda om nationalskalden Evert Taube, född 1890, blivit Klövskärspojk i stället för Vingapojk?
I Svenska Fyrsällskapets tidning Blänket – en förträfflig publikation – har Maria och Leif Elsby tecknat ett porträtt av denna isolerade värld av sten och blåst.
Det var ett enslingsliv, ett självhushåll på makrill, torsk och vitling och nyskjutna ejdrar eller änder. Man rövade ägg och åt. Barnen inackorderades på någon bondgård och gick i skolan i Svälte.
Tänk om Evert Taube hade skrivit visor om i folkskolan i Svälte.
Själva fyren var anspråkslös, en fotogenlampa med dubbel veke och en klippapparat med urverk och lod.
Framför allt skulle väl den dramatiska klyftan (klåvan) som gett ön dess namn kunna bli tacksamt stoff för en diktare.
Hur hade den svenska visans 1900-tal sett om Vinga hade bytts mot Klövskär?
Evert Taubes knusslar inte i ”Jag kommer av ett brusand’ hav”. Han meddelar muntert bravader ur Taubefamiljen från åtminstone 1200-talet och framåt. Först på sidan 212 passerar namnet Klövskär – blixtsnabbt – i ett kapitel om när han tjänstgjorde som minröjare på vedettbåten V 17 under första världskriget. Han verkar inte ha gått i land.
Bild: TT

Ingenjörsarbete som stor konst

Flygbild en vinterdag över Pater Noster på Hamneskär utanför Tjörn ungefär år 1963. Pater Noster – tagen i bruk år 1868 – var den tredje heidenstamfyren på västkusten. Fyringenjören Gustav von Heidenstam – far till Nobelpristagaren Verner von Heidenstam – hade Marstrand som bas under 1860-talets fyrbyggen. Därmed kunde han bo med sin familj i havsbandet utan att vara alltför avskuren från civilisationens punschkvällar och pianomusik.


En av de första saker som familjen von Heidenstam behövde företa sig i Marstrand var att ordna en vagga åt den lille sonen Verner, född 1859.
Pappa överfyringenjören seglade till sina fyrplatser och funderade över var stag och mistkanoner eller gonggongar kunde placeras och om sötvattnet skulle räcka att försörja en fyrmästarfamilj.
Heidenstamfyrarna hörde till sin tids vidunderligaste och finurligaste ingenjörskonst. Fyrar hade tidigare murats mödosamt sten för sten. Heidenstamfyrarna bestod av ett cylindriskt järntorn omgivet av stag. Delarna var utbytbara och fyren kunde vid behov monteras ner och flyttas. År 2002 lyftes hela fyren och transportades till Götaverkens lokaler i Göteborg för helrenovering. Den kom på plats igen år 2007.

Numera är Pater Nosterfyren och de kringliggande byggnaderna statligt byggnadsminne och en synnerligen exklusiv liten konferensanläggning. Marstrands hembygdsförening – en av västkustens livaktigaste hembygdsföreningar – vårdar fortfarande Verner von Heidenstams vagga.
Bild: Hjörnearkivet

Strapatser och enformighet som aldrig tog slut

Fyrskeppet vid Grisbådarna någon gång mellan 1927 och 1929.
Frågan om skären och öarna vid Grisbådarna – ungefär åtta kilometer nordväst om Kosteröarna – förblev oklar när Sverige och Danmark gjort upp om gränserna vid freden i Roskilde år 1658. Följden blev ett långdraget och lågintensivt gräl mellan Sverige och Norge som slutligen löstes av en skiljedomstol i Haag år 1909. Först då blev havsområdet Grisbådarne oomtvistat svenskt.

Grisbådarnes skär och grund gör området livsfarligt för sjöfarare. Här ligger Sverige västligaste punkt: ön Stora Drammen. I dag är Grisbådarna en del av Kosterhavets nationalpark.

En kategori sjöfarare som kan antas ha haft god nytta av fyrskeppet under några år på 1920-talet är spritsmugglarna – bland annat ”smugglarkungen” Ernst Bremer – som utnyttjade de goda ankringsmöjligheterna precis utanför den svenska territorialgränsen.

Fyrfunktionen vid Grisbådarna sköttes av fyrskepp mellan 1900 och 1929 – huvudsakligen av fyrskeppet på bilden som ursprungligen byggts år 1892 för fyrplatsen Fladen. Tornet och lanterninen installerades 1927. Lyshöjden var 10,5 meter. Livet på ett fyrskepp var en dyster blandning av strapatser och enformighet. När sjön var hög låg fartyget och högg i ankarkättingen – ibland så illa att besättningen föll ur kojen – och när dimman kom gick mistsirénen dygnet runt. Det var slitsamt och primitivt – och till skillnad från annan sjöfart hade det inte ens trösten att fartyget någon gång nådde sin hamn.
Bild: Bohusläns museum

Levererades som byggsats

Fyrhuset på Stångehuvud nära Lysekil. Det som ser ut som svarta skärmar kring fyrhuset är i själva verket färgade glasskivor som satt på ställningar utanför fyren. I glipan mellan glasen kunde det vita fyrljuset tränga fram och bilda den ledande sektorn. Den fotogendrivna fyren och fyrhuset kom på plats 1890. Stugan levererades som byggsats från firma Bark & Warburg i Göteborg och monterades på plats. Fram till 1917, då fotogenlampan ersattes av en modernare Aga-modell, behövde bränsle fyllas på var åttonde dag. Fotogenlampan satt alltså på Stångehuvud i 27 år, mellan 1890 och 1917. Någon gång under detta tidsspann är bilden tagen.

”Västkusten förr” – ett samarbete mellan museer och medier

”Västkusten förr” är ett stort samarbetsprojekt som berättar Västkustens historia och historier – från Strömstad till Laholm – med hjälp av fotografier från musei- och pressarkiven. Tyngdpunkten ligger på fotografiskt material från perioden 1870-1970.

I ”Västkusten förr” ingår Stampen Media, Bohusläns museum, Göteborgs stadsmuseum, Hallands länsmuseer, Bokförlaget Max Ström och engagerade privatpersoner.

Resultaten från ”Västkusten förr” presenteras fortlöpande i Stampen Medias tidningar. För projektets senare skede planeras bland annat bokutgivning och museiutställningar.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS