Emellanåt är det svårt att förklara för icke-göteborgare vad som händer i Göteborg. Konflikten om Västlänken ter sig för en stockholmare mest som ett brus som vagt påminner om debatten om Slussen. De göteborgska fotbollslagens hejaramsor förefaller surrealistiska för alla bortom Mölndal och Angered och jag har vid åtminstone två tillfällen träffat så kallade medieprofiler i Stockholm som förundrats över hur uthållig den där Hjörne har varit på GP:s redaktionsstol; de hade inte uppfattat att rörde sig som tre generationer.
Men ett göteborgskt fenomen är med säkerhet bekant för alla icke-göteborgare: Poseidon på Götaplatsen.
Poseidon är sedan decennier den självklara symbolbilden för Göteborg – periodvis möjligen hotad av Älvsborgsbroar, Skanskaskrapor eller rentav Karlatorn – men på sikt fullständigt överlägsen. När det gäller andra offentliga konstverk kan inte ens Kopparmärra eller Gustaf Adolfsstatyn jämföras med Poseidon när det gäller berömmelse.
Skälet är att Poseidon har blivit ett slags måttstock eller målbild för sådant som anses betydelsefullt för göteborgarna. Ett mästerskapsguld i ishockey existerar inte riktigt förrän mästarna har firats tillsammans med Poseidon. Chalmeristernas cortege passerar Poseidon som självklar medelpunkt. Demonstrationer och manifestationer – med facklor, plakat eller blåsorkestrar – graviterar med självklarhet mot Poseidon. Och de göteborgare som vemod betraktar badrumsvågens visare på nyårsdagen, och följaktligen svär på att springa Göteborgsvarvet, ser framför sig det högtidliga ögonblick då de med svår skoskav ska sikta Poseidon.
Denna folkkärhet har vuxit fram under decennierna. Den var ingalunda självklar inledningsvis. Snarare tvärtom.
Redan åtskilliga år innan Poseidonskulpturen kom på plats var den ett återkommande tema i GP:s spalter. Det var framför allt finansieringen som var krävande. Den 25 januari 1928 lämnade en lägesrapport:
Främst bland de förslag, kommittén förordar till utförande, märkes anordnandet av en ny entré till Botaniska trädgården, vilken skulle gå på 66,500 kr., fullbordandet av Millesfontänen på Götaplatsen med den tilltänkta Neptunusfiguren för 80,000 kr., uppställandet av avgjutningar av antika konstverk i Götaplatsens loggiaöppningar för 10,000 kr., anläggandet av en brunn i Slottsskogen med de Milleska najadfontänerna från utställningen för 5,100 kr., uppsättande av en springbrunn med centralfigur på Olskrokstorget för 12,000 kr. och uppförande av en stenmur kring Härlanda kyrkoruin med planteringar för 11,000 kr.
GP:s artikel om 1928 års utbetalniningar från Lindbergska donationsfonden publicerades när projektet nått halvtid. Brunnskaret (utan Poseidon) hade stått klart vid jubileumsutställningen 1923. Invigningen av den färdiga skulpuren skedde den 24 september 1931 inför 20 000 åskådare.
Tanken att sanera svenska torg från Millesskulpturer är väl lika orimlig som att rensa biblioteken från svenska författare som har stött diktaturer.
En del göteborgare tyckte att det var obehagligt med en naken grön gubbe vid Götaplatsens avslutning och inte ens alla Milles supportrar ansåg att den sju meter höga havsguden var vacker. Milles tillstod själv att benen var för långa, men framhöll också att det var den typen av skavanker som hindrade konsten från att bli akademisk och tråkig.
Det är lite gåtfullt att skulpturen 1928 kallades Neptunus.
Neptunus betraktas av hävd som den romerska varianten av Poseidon (på samma sätt som den grekiske Zeus blev romarnas Jupiter).
Det är alltså samma gud och följaktligen lite svårförståeligt att skulpturprojektet 1928 hette Neptunus, men tre år senare hade bytt etikett till Poseidon. Kanske tyckte Carl Milles att den grekiske Poseidon kändes mer forn och äkta. Kanske ville han undgå förväxling med planeten Neptunus eller dykningsbolaget Neptun.
Poseidon är alltså numera så inrotad i stadsbilden att han känns lika göteborgsk som spårvagnar och halv special. Knappt någon ifrågasätter honom. Tyvärr har det inte gått riktigt lika bra med Carl Milles postuma rykte. Ty Milles var nazist – inte vagt tyskvänlig, utan envist och medvetet.
Naturligtvis diskvalificerar inte detta honom som konstnär. Det var ju trots allt inte Carl Milles som krigade och byggde gaskamrar och all konst är inte politisk. Tanken att sanera svenska torg från Millesskulpturer är väl lika orimlig som att rensa biblioteken från svenska författare som har stött diktaturer: Per Hallström, Sven Hedin, Artur Lundkvist eller Jan Myrdal.
Dessutom skulle det bli väldigt tomt i Linköping, Halmstad, Eskilstuna, Malmö, Solna, Uppsala och Kansas city.
Men det kan nog inte hjälpas att Milles skulpturers klassicistiska renhet – eller vilken etikett man väljer för hans konst – känns lite mindre trivsam när man vet att han ibland avslutade brev med det glada utropet ”Heil Hitler!”
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
