Jascha Golowanjuk i Göteborg
Jascha Golowanjuk, född 1905 i Samarkand, nuvarande Uzbekistan, död 25 april 1974 i Stockholm, var författare. Han debuterade 1937 med en bok som blev en enorm framgång i Sverige: ”Min gyllne väg från Samarkand”. Han kom som flykting till Göteborg 1926 och skulle komma att ge ut ett fyrtiotal böcker på svenska.
I höst kommer Per Eneruds ”Det snöar i mitt hjärta, en biografi över Golowanjuk ut.
1926 kom Jascha Golowanjuk, en ung judisk flykting och violinist, till Göteborg. Han kom snabbt in i alla innekretsar och inledde en relation med en av den svenska stumfilmens stjärnor, Carlo Keil-Möller. Deras liv och relation är svensk HBTQ-historia.
Golowanjuk var 21, Keil-Möller var femton år äldre och regissör vid Lorensbergsteatern när de flyttade ihop. Det glada tjugotalet verkar inte ha haft några större problem med män som bodde tillsammans. Homosexualitet var fortfarande förbjuden, men över hela Europa, kanske framförallt i Tyskland, växte en levnadsglad gaykultur fram; i Sverige tydligast representerad av Karl Gerhards kuplett ”Jazzgossen” från 1922:
Jo, där kommer ju en gosse / Med en byxa som är rakknivvass / Mockaskorna har han på sig / Och hans hobby är att dansa jazz / Han är smal och smärt som vidjan / Han ler i mjugg / Han har skärp om lilla midjan / I pannan lugg / Han och andra söta gossar /Som har tusch på sina ögonlock/ På sitt lilla bakverk frossar/ Sen på Royal vid five o'clock/ Han på höga klackar trippar/ Som jazzexpert/ Och i små synkoper vippar/ Hans lilla stjärt, lilla stjärt, lilla stjärt.
Mer besvärlig var Golowanjuks legala status i Sverige: han var statslös flykting från Sovjet och hade uppehållstillstånd i Danmark. Golowanjuk behövde anställning för att få vistas i Sverige, och det var viktigt att övertyga myndigheterna att det inte fanns svensk arbetskraft som kunde utföra jobben. En anställning vid Göteborgs konsertförening – dagens Göteborgssymfonikerna – verkar ha löst frågan lite mer långsiktigt.
Fram till mitten av 1930-talet bodde Golowanjuk och Keil-Möller ihop i lugn och ro – ja, eller snarare: mitt i Göteborgs och Sveriges nöjesvärld. De umgicks med större delen av 30-talets svenska kändisvärld, som Karl Gerhard, Kar de Mumma, Hjördis Pettersson och Karin Kavli.
Det politiska klimatet förändras snabbt; det svenska förbudet har inte tagits på allvar på åratal, men vid mitten av 30-talet angrips den manliga homosexualiteten både från höger och vänster.
LÄS MER:Kulturredaktörens brevsamling var hemligstämplad i femtio år
Under tidigt 30-tal överväger Sverige att avkriminalisera homosexualitet. Ryssland gjorde det omedelbart efter revolutionen 1917. Polen och Danmark gör det 1932. Men det politiska klimatet förändras snabbt. Det svenska förbudet har inte tagits på allvar på åratal, men vid mitten av 30-talet angrips den manliga homosexualiteten både från höger och vänster. 1933 förbjuder Nazityskland och Sovjetunionen den helt. Och för svenska homosexuella blir klimatet nu kallare.
Om garderoberna stått lite på glänt en tid så blir det dags att krypa djupare in i dem nu. Golowanjuk flyttar till Stockholm och blir, som det brukade heta, ”en inbiten ungkarl”. 1937 kommer han ut med en bok som blir en enorm framgång i Sverige: ”Min gyllne väg från Samarkand”.
Han har skrivit den ihop med Keil-Möller och lovat honom hälften av intäkterna. Boken skildrar tonåringen Jaschas flykt från Sovjetryssland undan onda bolsjeviker och lömska centralasiatiska infödingar. Flykten går över öknar och stäpper, genom exotiska oaser och ofattbara fasor och slutar lyckligt och tryggt i Europa.
Golowanjuk, som dittills försörjt sig som musiker, lägger fiolen på hyllan och satsar på författarskapet på heltid. I nästan fyrtio år kommer han ut med en bok varje år, lagom till julhandeln. Nästan samtliga blir bästsäljare. Det är spännande, lättlästa böcker, ofta i exotiska miljöer. Huvudpersonerna utsätts för svåra umbäranden och hemska upplevelser, men allt knyts som regel ihop med ett lyckligt slut.
Jascha Golowanjuk blir kändis men drar till sig skvaller. Han är judisk flykting från Danmark och det finns antisemitiska och homofoba kretsar i Sverige under andra världskriget med varma relationer till Nazityskland. 1941 tipsas polisen om att Jascha Golowanjuk är ledare för en homosexuell flyktingliga i Stockholm.
Att vara jude är inte ett brott i Sverige, men att vara homosexuell är kriminellt. Skulle brott styrkas kan han mista sin flyktingstatus och skickas till tyskockuperade Danmark. Svensk polis utreder fallet noggrant. Först 1944, samma år som han blir svensk medborgare, avskrivs misstankarna mot Golowanjuk, och vid det laget har Sverige avkriminaliserat homosexualiteten.
Men det betyder inte att det är fritt fram ur garderoberna. 1950 inleds en ny kampanj mot ”homofiler”, och här är det vänstern som leder kampen mot hbtq-personer. Socialdemokratiska Ny tid i Göteborg och anarkistiska Arbetaren engagerar sig hårt i en kampanj som brukar kallas ”Rättsrötan”.
Kampanjen utgår från en konspirationsteori om att svenskt rättsväsende är infiltrerat av ett broderskap av homosexuella överklassmän som driver en handel med unga, skyddslösa pojkar.
Författaren Vilhelm Moberg och prästen Karl-Erik Kejne är ledande i kampanjen. I Göteborg blir GP:s kulturredaktör Elis Andersson en måltavla. Andersson är engagerad i scoutrörelsen, och en fjortonårig pojke vittnar om att han utsatts för sexuella övergrepp. Andersson grips och döms till fängelse för otukt. Golowanjuks och Anderssons brevväxling hemligstämplas i femtio år av dödsboet när Andersson dör och blev tillgänglig först 2018.
Kampanjen kring ”rättsrötan” är ett svårt bakslag för framförallt homosexuella män i Sverige. Golowanjuk håller låg profil. Inte ens revyartisten Karl Gerhard, annars känd för att vara en skarp satiriker, vågar dra på sig uppmärksamhet med att ta upp ”rättsrötan” i sina revyer. Han och hans sambo Göthe Eriksson uppfostrar en adoptivdotter och vill inte riskera att dra på sig attacker.
Det visar sig rätt snart att ”rättsrötan” är en grundlös konspirationsteori och mediernas intresse för ”homofiler” svalnar så småningom. Men de homosexuella är vid det här laget så pass socialt stigmatiserade att varje offentlig ömhetsyttring mellan män uppfattas som något oerhört misstänkt.
Golowanjuk får på 60-talet besök av sin bror från Sovjet, och när brodern vill kyssa Jascha på ryskt vis måste Golowanjuk varna sin bror att den sortens beteende är oacceptabelt i Sverige. Grannarna på Gärdet i Stockholm står, säger Jascha, med kikare i fönstren i hopp om att få se något snuskigt.
Golowanjuk får på 60-talet besök av sin bror från Sovjet, och när brodern vill kyssa Jascha på ryskt vis måste Golowanjuk varna sin bror att den sortens beteende är oacceptabelt i Sverige.
LÄS MER:Recension: ”Mitt queera Göteborg” av Sam Hultin
Jascha Golowanjuk testar försiktigt homosexualiteten som tema i sina böcker. 1948 kommer boken ”Drömhandlaren”, där han återger sitt och Carlo Keil-Möllers liv, den svartsjuka och misstänksamhet de mötte; allt noggrant dolt till en berättelse om en kringvandrande berättare i Samarkand på 1800-talet. 1966 kommer boken ”Ende sonen”, där huvudpersonens egna, undertryckta känslor står i centrum. I ”Romantiker”, 1968, och ”Främmande värld” från 1971 försöker Golowanjuk skildra homosexualitet med förståelse, ömhet och värme. Han var djupt skeptisk mot den litteratur som kom på 60-talet och som skildrade sex i skuggiga parker och pissoarer. Han ville skriva om längtan och närhet.
Carlo Keil-Möller skymtar i många böcker, ibland som en hopplös längtan, ibland som en löjlig föredetting. Keil-Möller gifter sig senare med en skånsk grevinna, för att slippa skvallret, men äktenskapet är djupt olyckligt. Han och Golowanjuk fortsätter att ha kontakt i smyg; de kan träffas någon helg i Köpenhamn; de skickar kodade brev genom ombud. Carlo Keil-Möller dör 1958.
Golowanjuk erkändes aldrig riktigt som författare; han stämplades som en ”främmande fågel”, en kittlande exotisk färgklick i den svenska litteraturen och en underhållningsförfattare. Han mötte homofobi, antisemitism och klasshat – det fanns alltid något att hata hos Jascha Golowanjuk. När han dör 1973 är han redan halvt bortglömd. Dödsrunorna talar om hur han som författare aldrig riktigt lärde sig svenska.
I dag uppmärksammas han som en av våra första invandrarförfattare och en av de första som tog upp homosexualitet för en masspublik i Sverige. Och hans historia som svensk författare började i Göteborg.
LÄS MER:Jonas Gardell avslöjar vår bortglömda historia
LÄS MER:21 böcker att se fram emot hösten 2021
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
