Att summera ett helt år av konst är svårt: man tenderar att skala bort händelser som inte passar in eller får plats i den hårdragna berättelsen. Sammanfattningen kan därför inte bli något annat än subjektiv.
För mig var konståret 2017 politiskt omvälvande samtidigt som det innehöll relativt få konstnärliga risktaganden. Ett talande exempel var årets upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal som kuraterades av Nav Haq och hade temat sekularisering. Biennalen rymde en del intressant konst men som helhet var den blek. Istället för att sätta igång heta diskussioner kring reaktionära grupper som använder sig av religiösa täckmantlar, genomsyrades biennalen ironiskt nog av rädslan den sade sig vilja motverka.
I år kommer dessutom ett långlivat Göteborgsgalleri att gå i graven: Galleri 1 som har varit ett nav under flera decennier kommer att upphöra. Staden har ett fåtal kvalitativa kommersiella gallerier och de stänger ett efter ett. Men vi har även sett en ny våg av utställningsarrangörer, däribland kan NSFW och Nomad nämnas. De bryter mot den traditionella stelbentheten som har präglat Göteborgs gallerilandskap och visar att det inte krävs några dyra lokaler för att producera spännande konstevenemang.
Ett verk som däremot har väckt upprörda känslor – såväl kritiska som entusiastiska – är Goldin+Sennebys Eternal employment. Verket är en del i Statens konstråds konstnärliga gestaltning av Västlänken och planeras att uppföras på Korsvägens station. På papperet ter sig projektet minst sagt märkligt: en person ska anställas på livstid, utan några egentliga arbetsuppgifter. Hen ska befinna sig på stationen varje dag och kunna observeras likt ett levande museiobjekt. Konstnärernas intention är att kommentera arbetslivet i det postindustriella skiftet, men det har saknats reflektioner kring hur en sådan situation kan komma att påverka en enskild individ. En intensiv diskussion uppstod därför mellan Magdalena Malm, Statens konstråd, och Kunstkritikks redaktör Frans Josef Petersson, då den senare ansåg att valet var ett svek mot rådets sociala och demokratiska arv. Hur långt får konsten gå för att driva en tes?
För mig är Peirones konst tröstande, eftersom den avslöjar en komplex och mänsklig sida av flickor som inte är så vanlig i bildsammanhang.
En händelse som har påverkat det gångna året mer än något annat är #metoo. När hashtaggen dök upp på sociala medier för några månader sedan, trodde många med mig att den bara var en övergående fluga. Men lyckligtvis var det inte så. Nu kan vi konstatera att #metoo har satt bestående avtryck, inte minst i konsten. Trots att konstvärlden brukar förknippas med progressiva värderingar och öppenhet, har de maktfullkomliga kulturmännen många gånger ursäktats på grund av sin påstådda genialitet. Det våldsamma utåtagerandet har i vissa fall till och med fungerat som ett slags bevis på äkthet. Detta kan vara en av anledningarna till att den så kallade kulturprofilen kunde fortsätta med sina övergrepp under så lång tid – han ansågs alltid viktigare än de han förgrep sig på.
I Göteborg har flera minnesvärda utställningar ägt rum, jag blev till exempel imponerad av We are the remix som visades på Röda Sten Konsthall. Men det är framförallt tre utställningar som har varit betydelsefulla för mig: Rineke Dijkstra på Hasselblad Center, Julia Peirone på Göteborgs Konstmuseum samt grupputställningen Mozart’s ghost på Göteborgs Konsthall. De pågår fortfarande, anknyter till olika frågor som har varit relevanta i Metoo-debatten och exemplifierar alla ”the girl gaze”. Dijkstra tilldelades Hasselbladspriset 2017 och är känd för sina känsliga och intuitiva porträtt. I utställningen i Göteborg valde man att endast fokusera på hennes fotografier av flickor och unga kvinnor, ett betydelsefullt beslut då fotohistorien har dominerats av den manliga blicken. Peirones fotografier och videor befolkas av tonåriga flickor och de är mer öppet rebelliska än Dijkstras: de verkar stundtals berusade, ramlar, grimaserar eller blundar framför kameran. De är långtifrån inställsamma och tycks strunta i vad omgivningen tycker om dem. För mig är Peirones konst tröstande, eftersom den avslöjar en komplex och mänsklig sida av flickor som inte är så vanlig i bildsammanhang. Den feministiska grupputställningen Mozart’s ghost är starkt färgad av internet och samtliga av de medverkande konstnärerna är kvinnor. Den kvinnliga blicken gör sig bland annat gällande i Silvia Bianchis verk av yppiga rumpor, vilka både understryker femininiteten och påvisar dess konstgjordhet.
Det är omöjligt att förutspå hur 2018 års konstliv kommer att bli, fast jag hoppas och tror att kraften som #metoo har bidragit till kommer att växa. Fler kvinnliga konstnärer kommer att träda fram, med stärkt självförtroende. Förhoppningsvis kommer många män också uppmuntra till denna utveckling.
