I en armé av älskande skildrar Ingrid Rydberg hbtq-rörelsen genom filmens värld. Här en scen ur Eva och Maria.
I en armé av älskande skildrar Ingrid Rydberg hbtq-rörelsen genom filmens värld. Här en scen ur Eva och Maria. Bild: Folkets Bio

Starkt livsbejakande om hbtq-rörelsen då och nu

Ingrid Rydbergs dokumentär om den svenska hbtq-rörelsens, skildrad genom en tillbakablick på dåtida gay och queera filmprojekt, ger en fascinerande men ibland upprörande filmhistorisk bild av rörelsens kamp också i senmodern historia.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ibland kan direkta aktioner vara väldigt effektiva och skynda på viktiga politiska beslut. Som när hbtq-aktivister så sent som 1979 sjukskrev sig i protest och ockuperade trapporna som ledde upp till Socialstyrelsens lokaler. Aktivisternas krav var att homosexualitet skulle tas bort ur registret över sjukdomsdiagnoser. Efter trapphusaktionen tog det inte så lång tid för Socialstyrelsen att friskförklara Sveriges alla homosexuella.

Om den framväxande hbtq-rörelsen i Sverige på 1970-talet har regissören och feministen Ingrid Ryberg gjort dokumentären En armé av älskande, som är starkt livsbejakande, fascinerande och, ibland, upprörande.

Ryberg, som grävt fram unikt arkivfilmmaterial från till exempel gay- och queerklubben City Club på Döbelnsgatan i Stockholm (det handlar om en videokassett där filmbilderna är på väg att tyna bort), tar avstamp i hbtq-filmerna Bögjävlar, Eva och Maria och Kvinnan i ditt liv är du.

ANNONS

Bögjävlar, med undertiteln En film av och om radikala homosexuella, innehåller en scen där två nakna män sitter i samma badkar. I en annan scen kysser männen varandra. Det var mer än vad man klarade av i det svenska folkhemmet för fyrtio år sedan då mamma, pappa, barn, och inget annat var den familjekonstellation som gällde. När Bögjävlar, till slut, visades i SVT var det på en omöjligt sen sändningstid och med efterföljande debatt. Det var alltid efterföljande debatt om ett ämne ansågs vara kontroversiellt.

I nutid har Ryberg träffat och intervjuat de flesta som var inblandade i de tre olika filmprojekten. Med sorg i sinnet minns de den utbredda homofobin i Sverige då, men med glädje minns de att bögar och lesbiska, med tiden, började bli mer och mer accepterade och kunde visa sin kärlek öppet, åtminstone i storstäderna. Sedan kom aids och plötsligt var hbtq-aktivisterna tillbaka på ruta ett.

Rybergs dokumentär är viktig för att den visar att Sverige inte alltid varit en gayvänlig nation. Och som en lesbisk veteranaktivist påpekar på slutet kan man inte blåsa faran över när högerextremister med homofobi på agendan är på frammarsch lite varstans i Europa.

ANNONS